De flygande reportrarna

Tre glada reportrar beger sig iväg till Gotlands Fallskärmsklubb för att göra det människan inte kan - flyga. På marken står storögda nervösa förstagångshoppare och stirrar mot himlen. Runt omkring råder organiserat kaos där fallskärmar packas om, selar tas på och papper skrivs under. En hel besättning från fallskärmsklubbar runt om i Sverige har samlats vid gotlandsklubbens stuga för att tillsammans uppfylla människans önskan att fritt flyga, eller falla som en sten. 200 kilometer i timmen mot den gotländska kalkstensgrunden.
Fyra tandeminstruktörer finns på plats, liksom tre piloter, fyra kameramän, några fallskärmspackare, och erfarna flygare. Farkosten som ska ta oss upp till dryga 3 000 meters höjd är en Cessna 207 som är ombyggd i USA för att transportera flygfreaks.
För mina två kollegor är det första gången de slänger sig ur ett flygplan. Gustaf ser mest förvirrad ut, men tycks på utsidan behålla sitt lugn. Det som just nu tycks oroa honom mest är flygmössan som inte passar hans huvud. Petra skrattar hysteriskt, men skrattet byts efter en stund ut till spända sammanbitna käkar och en stirrande blick fäst på det papper hon just skrivit under.
- Jag kan knappt stå upp, säger hon och ser fruktansvärt hjälplös ut.
En mer erfaren hoppare försöker liva upp stämningen och slänger ur sig:
- Det behöver du inte, du ska flyga.

I huvudet på Petra
Jag vet hur det känns att vara totalt maktlös. Jag vet också hur det känns att ha kontroll och äga hela världen.
Jag ser min arbetskollega trilla ut från flygplanet och jag känner mig väldigt, väldigt ängslig. Thomas Biehl, som jag är fasthakad med, knuffar mig framåt och en annan värld väntar där ute. Molnen ser mjuka ut och jag tycker mig höra Thomas ropa att det är dags nu. James Bond, eller kameramannen, hänger på utsidan av planet och väntar på oss. Jag tror han gör tummen upp, men jag har ingen koll längre. Jag har tappat fotfästet och skriker bara. Vi sitter på kanten av planet och benen dinglar i luften. Fram tills nu har jag varit medveten om vad som händer men nu tar det stopp. Jag kan inte tänka eller känna. Det är bara tomt. Jag vet ingenting, jag förstår ingenting.
Som i en dröm faller jag och omfamnas av molnen. Jag vet inte om vi faller med huvudet eller fötterna först. Jag vet inte om jag tappat bort Thomas eller om han är kvar bakom mig. Inombords ler jag och min själ kämpar för att inte blåsa ur min kropp. En klapp på axeln och jag fäller ut armarna, hjärnan kopplas på igen och jag öppnar ögonen. Det är bara vitt runtomkring mig, jag kan varken se någon himmel eller något landskap.
Kameramannen flyger upp framför oss som Peter Pan, och jag är Tingeling. Vi vinkar till varandra och jag sträcker mig efter honom. Ängeln på ryggen lägger sin hand på min panna och drar försiktigt mitt huvud bakåt, så att jag svankar mer, han har kontroll över situationen. Det känns naturligt att vara här uppe och förvånansvärt lugnt, trots att vi faller fort. Vi flyter i ett akvarium och det är ett ytterst märkligt tillstånd. Jag inser hur nära besläktade alla känslor är med varandra och att de dör och föds ur samma källa. Kärlek, hat, rädsla, fruktan och lust - allt dras till sin yttersta spets.
Vi faller dit tyngdlagen vill, tills fallskärmen vecklas ut och vi blir stående rakt upp och ner i luften. Stilla. Tyst. Jag ställer mig på Thomas fötter och vi seglar fram med Visbys kustremsa och landskapets pusselbitar under oss. Allt där nere är så litet och det är mitt.
- Det är bara du och jag nu, säger Thomas.
Om Thomas, som jag aldrig träffat förut, skulle fria till mig just nu skulle jag svara ja, och jag skulle kunna stanna här i odödlighetens ingenmansland. I hela mitt liv har jag haft en dröm; att kunna flyga. Nu kan jag det.
/ Petra Dahlberg

Under Gustafs mössa
Om en dryg kvart kommer jag att handlöst kasta mig frivilligt ut ur ett väl fungerande plan. Över 3 000 meter upp i luften.
Konstigt nog känner jag mig lugn. I ett flygplan har jag suttit tidigare så att titta ut genom fönstret är inga problem. Det känns också tryggt att vara hårt förankrad i min instruktör Jens Thögersen som jag sitter i knäet på. Det är när jag tänker på vad jag snart ska göra som rädslan, ångesten och den stigande pulsen kommer.
- Det här är andra gången jag hoppar, säger min instruktör och mitt hjärta stannar.
- Alltså andra gången över Visby, tillägger han och jag återfår puls.
- Hur många gånger har du hoppat totalt? frågar jag nervöst.
- För några veckor sedan passerade jag 2 000-spärren.
Vi närmar oss två kilometers höjd och planet vänder tillbaka mot Visby. Hjärtat dunkar snabbare och remmarna i skrevet skaver. När duken för öppningshålet tas bort är det plötsligt ett stort hål i sidan av flygmaskinen rakt ut i tomma intet. Allt känns genast olustigt.
- Vad håller du på med? Vi kommer att sugas ut allihop. Akta dig! tänker jag för mig själv.
Jag vill bort från hålet, men biter ihop och hasar mig dit. Shit! Varför? Utanför ligger dimman tät och marken är omöjlig att se. Det gråa molntäcket ser mjukt ut och det känns faktiskt helt okej att jag ska bäddas ner i det. Hoppas bara utrustningen håller. Det dånar och är svinkallt och jag är totalt hjälplös. Krampaktigt knyter jag händerna, drar ihop knäna och viker in benen under planet. Jag vet först inte om jag faller på rygg eller mage, om jag blundar eller inte. Men det suger i hela kroppen. När sikten väl klarnar dyker en enorm landskapsmålning upp. Allting zoomas långsamt in framför mig. Jag inser plötsligt vad jag håller på med och suget kommer tillbaka.
- Aaahhh!
Det fria fallet varar i en halv minut som känns som fem sekunder. När det rycker till i remmarna känns allt underbart. Skärmen vecklas ut som den ska och jag pustar ut. Jag gjorde det. Jag är kung över världen. Här vill jag stanna i många timmar till. Trots att det är flera hundra meter kvar till marken känner jag mig trygg. Som om jag redan landat.
/ Gustaf Andersson

Likt den fula ankungen får jag ensam stå kvar på marken och se på när mina kollegor, de vackrare ankorna lyfter mot himlen på väg mot sin flygande debut.
Själv försöker jag fundera ut om jag är den lyckligt lottade i ensemblen som vet vad som väntar, men kommer nog fram till att de andra två är lyckligt ovetandes. Det här blir mitt andra hopp, och av den anledningen tycker min tandempilot Magnus Wädel att jag förtjänar en rejäl åktur. Det är min tur härnäst.

De flygande reportrarna

Har du någon gång undrat hur det känns att krama ett moln? Kanske har du från flygplanets säkra säte tittat ut genom fönstret och sett molnformationerna under dig. Vi vet hur det känns att falla rätt igenom.