Pär Bokelund och Tim Lohse Björkfäll fann varandra på ett udda sätt och har med tiden utvecklat en djup vänskap. Under våren ger de båda ut varsin bok, Per en roman och Tim en samling dikter.
Det här är en historia tyngd av sår och mörker, men lika mycket en historia om kärlek och respekt.
En historia om att plötsligt hamna på samma våglängd, utan att någon egentligen vet hur det gått till.
Inte mer än att Pär gick Donnersgatan fram genom Klintehamn i sitt skägg och sin kockrock, köksmänniska på Hassela som han var vid tiden, det här var 2009.
Från andra hållet kom ett, visade det sig, sargat blackmetal-kid med hår som dolde ögonen…
…och som utan förvarning och till allas förvåning gav Pär en stor kram.
De tänker tillbaka på det där första mötet, ler mot varandra när vi ses.
– Han såg ut som James Hetfield i Metallica…det var därför, säger Tim. Nu är väl inte Metallica mitt favoritband, men ändå.
I dag är de var och en stor del i varandras liv, och av en slump ger de i stort sett samtidigt ut varsin bok om sitt brokiga förflutna; Pär romanen "Otus", den kom i veckan, och Tim en samling dikter om bråddjupet inom honom, vilken publiceras runt påsk.
Här är en av dikterna:
Enklaste vägen från kanten är över
Gnid in i min syn, lämna den inte förrän resten av vyn kollapsar under vikten av skyn
Revyn skulle varit parodi, men livet är redan en scen och bitspelarna är alla separatister,
Register av dofter övermogna, orkar fara, orsakar skam,
En parkbänk som svaldes i en damm och snödrivor lägger på ett ton
I fas och zon att känna ära, ett vårbarn som så gärna, ville vara ett sommarens bidrag, du är mitt underlag, mitt adjektiv, underbar!
Klarinett spelar klar i ett halvt badkar, fyllt till rymden
Alla älskar udden på en penna, men inte ett bokslut att med eget bläck bekänna, saknat dig och all solbränna, du bad mig att kontakta, skulle sluta röka och komma utanför Länna
Vi ska komma till Tims tunga ryggsäck av trauman, självmordsförsök och tidvisa ångestridna tystnad, men vi börjar med Pär.
Pär Bokelund, tidigare anställd på nu nedlagda Hassela Gotland, i dag civilanställd vid Polisen.
Han kunde, säger han, likaväl ha hamnat på fel sida rättvisan, då, för länge sedan.
– Ja…jag hängde ett tag med tveksamt umgänge hemma i Helsingborg, i kretsen bland dem som sedan blev Hells Angels och Bandidos, men när mc-kriget sedan drog igång…
…säger han och tar sig dit i tanken, sent 90-tal, han drev krogen ”The Tivoli”, den som än i dag är inrymd i stadens gamla ångbåtsstation.
De ser och har sett livets svärta från olika håll. Pär Bokelund främst från utsidan, Tim Lohse Björkfäll har avgrunden inom sig vilken han nu satt ord på med sina dikter.
Han är utbildad kock, jobbade i begynnelsen på ”Svarta Pannan” på Drottninggatan där Cornelis var stamgäst, till honom har han lagat kalvlever anglais och hällt upp holländsk genever.
Men när det sedan började snurra för fort, när klimatet hårdnade, den organiserade brottsligheten ökade och kanyler låg slängda i sandlådan där yngste sonen lekte…
…ja, då var det dags att göra något annat.
Droppen var när entrédörren till "The Tivoli" en morgon var bortsprängd av en handgranat.
– Jag minns vi tittade på varandra över grytorna, min fru Lisbeth och jag…tre veckor senare hade vi sålt allt och flyttat till Gotland.
Det var 1998. Pär kände Lasse Siggelin sedan tidigare, Lasse som drev Hassela då, och fick jobb som kock. Bokelunds flyttade in i en villa i Klintehamn och hade fem ungdomar boende hos sig i medlevarskap.
Giren i livet var inte obetydlig. Från att slita hårt på krogen och sedan gå hem och vila, till ett engagemang från vilket det aldrig gick att ta ledigt.
– Ja, så var det. Det var alltid utryckningar, någon som mådde dåligt, någon som var på väg från ön…och samtidigt var jag inte riktigt färdig med mig själv.
Hur då?
– Jag hade inte fyllt 30, jag var inte mogen för det där ansvaret…men så orkade vi heller inte så många år.
DU&DU&JAG, Tim Lohse Björkfäll och Pär Bokelund.
De for söderut en dag, han och Lisbeth. De ville bara bort för en stund, …men kom bara knappt en mil, till Fröjel, där den gamla affären visade sig till salu.
De köpte den på studs och de fick med sig några ungdomar dit som de lärt känna och som där blev familjehemsplacerade.
Så förflöt livet på landsbygden, den gotländska.
Samtidigt, i Stavsnäs längst ut på Värmdö, så långt ut det går att komma utan båt, växte Tim upp som ett av sju syskon.
Han som placerades på Gotland 2009 och kom att ge Pär den där oväntade kramen. Kanske för att han såg något i den där skäggige mannens ögon.
Eller var det bara för skägget? Ingen vet med säkerhet, mycket är vagt och luddigt när Tim tänker sig bakåt.
När han målar sin uppväxt gör han det med den svartaste färgen, han berättar om pappan som dog när han var nio, hur mamman inte orkade ta hand om de yngsta barnen och hur Tim tvångsplacerades på familjehem i Närke.
Det mesta av uppväxten är ett töcken, men vissa bilder är isande klara.
Hur han flera gånger misshandlades, sexövergreppen han utsatts för och hur han fysiskt drogs ut till bilen för att köras till det där familjehemmet
– Då hade jag första gången tankar på självmord, jag var bara tio år då.
De tunga dagarna är fortfarande många, men arbetet med diktsamlingen har trots allt hjälpt Tim till bättre mående.
Han berättar, Tim, när vi ses för den här intervjun. Han talar tyst, långsamt, men han talar.
Det har han inte alltid gjort, och gör heller inte alltid än i dag. Det kallas selektiv mutism, en ångestproblematik som gör att vederbörande pratar i vissa sammanhang, i andra inte.
I relationen med Pär är det inte sällan Pär som fått föra Tims talan i samband med psykologbesök och liknande.
– Han får en fråga, ser på mig…och sedan får jag försöka tolka vad det är han vill säga.
Det är en resa ner i det djupaste svarta de gjort tillsammans sedan Tim kom till Gotland 2009 och sedan dess är kvar. Så kommer det att förbli, tror han.
Här har tillvaron ordnats så bra det för närvarande kan bli, han har egen lägenhet och fast jobb på Stora Coop.
– Det är här jag kan bygga något, säger han.
Den utlösande faktorn var all den ångest som skrek i honom, den han fick ut via självskador, självmordsförsök och slutligen genom att under en period slå sönder hundratals bilar hemma på Värmdö.
Det var, säger han, ett sätt att få utlopp för ångest och aggressioner.
Efter detta fanns en hotbild som gjorde att han och en av hans bröder placerades på Gotland. De hamnade på Vänge-akuten och Tim pratade inte med någon, ingen såg heller hans ögon, det långa håret som en gardin.
Han gick som en vålnad i socknen.
Pär Bokelund och Tim Lohse Björkfäll
I Pär fick han sedan en kompis, en mentor och en alldeles speciell kontakt.
Så tydlig är den där vi sitter tillsammans på Tims arbetsplats, hur de talar till varandra, om varandra, ser på varandra, en djup och ömsesidig respekt.
– Tim hade kommit på kant med många, känt sig kränkt, men vi fann något gemensamt. Vi hittade beröringspunkter i filmer och musik, ondska och mörker, sådant som gömmer sig i periferin och som de flesta människor inte ser, berättar Pär.
Han upptäckte med tiden sidor hos Tim han tidigare inte sett, en intellektuell människa med tydliga tankar kring rättvisa och medmänsklighet.
– Ibland tror jag att han tystnat för att andra inte varit på samma intellektuella nivå, som att om det inte ger honom något att prata med en person kan han lika gärna vara tyst, skrattar Pär.
För jodå, det har funnits skratt och dråpligheter under de drygt tio år de varit del av varandras liv (”Tim är en i familjen”).
Men det har heller inte varit okomplicerat, för när Tim flyttade in hos familjen Bokelund 2014 och fick en tryggare punkt började bakgrunden komma i fatt.
Den posttraumatiska stressen (PTSD) jagade honom, synerna och ljuden, han gjorde flera suicidförsök och besöken på akutmottagningen var många.
Psykiatrin menade att han behövde sätta ord på sina trauman, men när han mådde bra ville han inte prata om det, när han mådde dåligt orkade han inte.
Det här skulle kunnat vara Pär Bokelund, men det är James Hetfield, sångare i hårdrocksgruppen Metallica.
Men det skulle komma en vändning i livet. För Tim började läsa allmänna linjen på folkhögskolan i Hemse där det fanns lärare som såg något i honom.
De såg hur han kunde formulera sig i ord och uppmanade honom att fortsätta skriva.
– Jag skrev väl inte så många dikter då men jag skrev ett högtidstal till mamma (som gick bort 2010), det var första gången någon sa att jag var bra.
Efter Hemse, där han slutade 2019, började Tim skriva mer personliga dikter. Han djupdök i sina trauman och satte på sitt sätt slutligen ord på vad han varit med om.
Tidigare hade Tim kommunicerat via Youtube-länkar och japanska tv-spel. Så tolkar Pär det.
– I de saker han visade mig, i black metal-låtarna, fanns det han ville säga. Det förstod jag efter hand. Det var inte bara att han ville spela upp en låt, för honom handlade det om liv och död.
Nu skriver Tim sina dikter. Han har inga förebilder, har inte läst andras poesi.
Han skriver ur sin egen avgrund och sätter demonerna på papper.
– Att förklara mitt liv är det närmaste jag hittat en mening med livet, säger han. Om jag har en svart dag men ändå kan skriva en dikt jag är stolt över så var det ändå inte en dålig dag, säger han.
I april kommer hans debut ”En världsomsegling under jorden”, en diktsamling som ges ut av Coop Records.
Pär Bokelund och Tim Lohse Björkfäll
För så är det, Stora Coop har ett skivbolag där de ger ut musik och en vinylavdelning i butiken, nu kommer alltså även en första bok. 333 ex, hälften av The number of the beast.
Det var Martin Kristensson, Tims chef, som uppmuntrade honom att göra något med sin poesi. Också han såg något i den tystlåtne, svartklädda killen.
Hela processen har hjälpt hans mående, säger han.
– Att hålla på med den här boken, det är kanske därför jag lever.
Men allt är inte på topp bara för att den ges ut?
– Nej…ibland är det bra, ibland är det dåligt. Jag har fortfarande PTSD:n men att göra det här har varit bra för mig. Och det cirkulerar ord och meningar i tanken hela tiden.
Vad finns det i black metal-musiken som fångat dig?
– Utlopp för aggression, det har varit som en spegel av mig, det finns så många black metal-låtar som hjälpt mig genom det värsta.
Pär Bokelunds debutroman gavs ut veckan som gick.
Veckan som gick publicerades Pär Bokelunds första roman ”Otus”. En bok han började skriva samtidigt som Tim skrev sin, ovetandes om varandra gjorde de detta.
– Jag skrev från mitt perspektiv, om hur våldet och det dysfunktionella påverkar oss, om ondskan utifrån.
För jo, han har sett den, Pär. Från mc-kriget i Helsingborg till de utsatta ungdomar han mötte på Hassela och på Suderhälsans HVB-hem där han en tid var verksamhetschef.
Han har suttit i socialnämnden, gör nu sitt sjunde år som nämndeman i hovrätten och är dessutom civilanställd vid polisen.
– Det är mycket tragik som passerat alla de instanserna, så när coronan kom och man inte kunde göra så mycket annat började jag skriva. Jag skickade in manuset till en mängd förlag och ett av dem nappade.
Det blev en obehaglig historia om familjeband, extremism och begravda hemligheter.
Det är i sanning overkligt, tycker de. Att de träffats som de gjort och att de nu publicerar sig ungefär samtidigt.
– För att vara helt uppriktig är det en överraskning för många att Tim överhuvudtaget överlevt. Men nu är vi här och det känns som det bara är starten på något, säger Pär.
Frågan är om James Hetfield, Metallica-mannen, fått veta att det är tack vare honom denna oväntade vänskap uppstått?
Nej, tyvärr.
– Nej, han vet inget. Vi kanske borde höra av oss på något sätt och berätta.