En strid ström av flyktingar har anlänt med Polenfärjan till Nynäshamn. Hur många som har tagit sig till Gotland är okänt.
Fåröprofilen Lisa Blochmann var med och bildade nätverket "Tillsammans på norr", i november 2015, för att hjälpa dem som då ankom främst från Syrien, Irak och Afghanistan.
Det är inte länge sedan. Med en så färsk erfarenhet måste väl det Sverige vara bättre förberett den här gången?
Allt tyder tyvärr inte på det. I torsdags skrev DN att det "pågår intensiva diskussioner" mellan Migrationsverket, regeringen och SKR (Sveriges kommuner och regioner) om var de ukrainska flyktingarna ska bo.
Man kan fråga sig varför dessa förhandlingar inte gjordes för minst fem år sedan.
– Ja, verkligen. Det var dumt att Migrationsverket och staten inte tog vara på det engagemang som fanns då och det är dumt att de inte fångar upp det som finns nu. Det finns ju jättemånga människor som har plats hemma, säger Lisa Blochmann.
Hon ser med intresse på det nya brittiska initiativet "Homes for Ukraine". Inom ramen för detta kan engelsmännen få ersättning för att ta emot flyktingar i sina hem, efter registrering och genomgången säkerhetskontroll.
– Varför gör vi inte likadant? Skriv upp vem som har boendet och vem som bor där, sedan är det klart. Det kommer kanske dyka upp problem i vissa privata boenden, men för åtta av tio familjer blir det säkert bra och de andra får man se till att hjälpa.
Motargumenten brukar handla om att detta blir ett kaotiskt mottagande, att det blir svårare att följa upp människors behov över tid.
– Min känsla är att Migrationsverket har ganska dålig koll på var folk befinner sig, oavsett. Och även om du kommer till en flyktingförläggning ska du ju helst snabbt ut i samhället igen, svarar Lisa Blochmann på det.
Jonas Niklasson nominerades 2016 till utmärkelsen "Årets gotlänning", mycket tack vare hans arbete för nyanlända.
Hon är också mycket skeptisk till alternativet, just de där förläggningarna. Här finns många otrevliga minnen från situationen som uppkom 2015.
– Det var väldigt inhumant på många av Migrationsverkets boenden. Ledsna mödrar ringde mig mitt i natten, men vi fick inte komma dit för att det inte var besökstid och man fick försöka jaga tag i nattpersonalen i stället. Sverige satte många ensamkommande i HVB-hem, ute på vischan på fastlandet, där det mest var de kriminella nätverken som såg till att fånga upp dem.
Själva vardagen på förläggningarna lämnade också en hel del att önska, menar Fåröprofilen:
– Skillnaden för en mamma med små barn att ha en kontaktfamilj i närheten, att kunna laga sin egen mat, ha ett sovrum och kanske ett vardagsrum – i stället för ett kalt rum med våningssängar, toalett som delas med andra i en korridor och en matsal där man får äta i omgångar eftersom alla inte får plats – den skillnaden är svår att beskriva med ord.
Att det "inte blev bra" förra gången säger för övrigt även Migrationsverket, liksom SKR, i den redan nämnda DN-artikeln. Men det verkar handla mer om fördelningen av flyktingar mellan kommunerna.
Riktigt nytänk – förslag som "Homes for Ukraine" – lyser med sin frånvaro hos de svenska myndigheterna hittills.
– Det är så sorgligt. Jag tänker att vi verkligen inte ska göra det här på samma sätt igen, säger Lisa Blochmann.
Lisa Blochmann och "Tillsammans på Norr" jobbade hårt 2015 och flera år efter det. Nätverket tar det lugnare den här gången, hittills, eftersom många andra klivit fram istället. "Men vi har gjort några välkomstkassar", berättar Lisa Blochmann.
Då, 2015, välkomnade hon många på norr. En som gjorde detsamma på Sudret är Jonas Niklasson. Även han uttrycker viss kritik:
– Det är lite märkligt att vi inte har mer organisation för hur vi tar hand om många människor när de kommer hit. De märkte vi så tydligt redan förra gången. Det är inte bara försvaret vi monterat ner, utan även civilförsvaret.
Hablingen är dock inte lika övertygad om att en mer utspridd modell, med många privata boenden, är den bästa lösningen.
– Det finns en fara med det, alla menar inte väl. Och sedan har vi det här med långsiktigheten, om man tar emot någon i sitt hem. Bor man i stället på en förläggning som är någorlunda centralt belägen, med ett engagerat civilnätverk på platsen, kan det bli ganska bra. Det är svårt att säga vad som blir bäst, tycker jag.
Båda föremålen för denna intervju poängterar vidare att det finns en del skillnader mellan flyktingvågorna, något som kan påverka vilket mottagande som funkar bäst. Det är andra familjekonstellationer den här gången, samt andra kulturella bakgrunder.
– Många ukrainare som har kommit till Gotland hittills verkar också ha gjort det för att de redan har kontakter här. Det innebär också en helt annan situation, anser Jonas Niklasson.
Men vissa saker går ändå igen:
– Det hängde mycket på frivilliginsatser då och det kommer väl att göra det nu också.