- Vi vill att föreningen kommer igång med någon verksamhet här på ön också, säger tjejerna som vi kallar Ida och Lina.
För båda har kontakten med Maskrosbarn inneburit att de nu vill engagera sig i föreningen. I sommar arbetar de som praktikanter på lägren.
- Jag hittade föreningen på nätet en kväll när jag var ledsen och spontananmälde mig till ett läger. Sen berättade jag om det för Ida som också anmälde sig, säger Lina.
Orolig uppväxt
Hennes mamma är bipolär och självmordsbenägen, medan Idas pappa är missbrukare.
Båda vittnar om en orolig uppväxt där ingen vågade prata om hur verkligheten såg ut. Båda har känt sig skyldiga och fått problem med koncentration och skolgång.
- Jag trodde att mamma inte tyckte om mig. Till slut blev jag bråkig och rymde, berättar Lina.
- Pappa flyttade när jag var liten. Han har bråkat mycket med mig och sagt att jag var ett misstag, säger Ida.
Inte deras fel
Inte förrän de kom i kontakt med andra unga i liknande situation kunde de se att det inte var deras fel. Att föräldrarnas självdestruktiva beteenden inte beror på dem.
Båda har också vågat börja prata med föräldrarna. Ida har sagt ifrån att hon inte vill prata med pappan när han är påverkad.
- Jag vågar säga ifrån nu. Det är jätteskönt att kunna markera min gräns, säger Ida.
- Jag vågar prata med mamma om min oro. Maskrosbarn har hjälpt mig mycket, tillägger Lina.