Benjamin Ulbricht tillsammans med sonen Drej, sju år.
Benjamin och Annika Ulbricht (som är från trakten) flyttade till Vamlingbo för sex år sedan. Under den tiden har det hunnit bli en del flyttande. Att hitta ett eget permanent boende har visat sig vara svårt för familjen – som även består av barnen Drej, sju år, och Caspian, åtta.
– Boendesituationen på Storsudret är knepig. Sedan handlar det om värderingar och livsval, att försöka hålla sig inom sina ekonomiska och ekologiska ramar. Vi vill sträva efter ett liv med färre saker och mer utrymme för relationer och engagemang, säger Benjamin.
Behovet av en bostad sammanföll med en mångårig önskan hos Annika att bygga sitt eget. När hon såg en trailer till salu sade hon upp sig för att påbörja projektet. Någon erfarenhet av husbygge hade hon inte, däremot modet att ge sig in i processen, som maken framhåller stolt.
Från själva lastbilsflaket är det bara underredet som finns kvar, och som de sedan byggt på. Annika (som helst inte vill bli intervjuad) är den som gjort jobbet, ett arbete som alltså tagit några år. Men annat har kommit emellan, som en långresa i Europa. 2018 insåg Benjamin och Annika att de hade över ett år sparad föräldraledighet, och de bestämde sig för att ta ett sabbatsår.
Paret skänkte bort i stort sett allt de ägde, flyttade ut ur huset som de hyrde och gav sig i väg med sina två barn. Under tio månader besökte de 15 länder – genom att ta sig fram på cykel och tåg. Under en tid bodde de i en folkabuss också.
– För oss är det här egentligen inget konstigt, säger han och blickar upp mot huset.
– Det är min käresta som älskar drakar. Vi har byggt fasaden i form av fjäll, som ännu ska målas i två färger – svart och rött.
Det återstår en del arbete, både med den utvändiga drakkänslan, och med den praktiska inredningen. Men så snart det viktigaste är snart på plats ska de flytta in.
– Vedspisen fastnade på grund av brexit, men en ny kommer om några dagar. Sen kan vi sätta in ett torrdass och ett enkelt kök. Till en början drar vi en kabel till kylskåpet, sen kanske det blir solel. Vi är beredda att göra lite avkall på bekvämligheter, säger Benjamin.
Drej, sju år, och Kaspian, åtta, har redan börjat bo in sig i sitt rum som utgör den ena gaveln av huset.
För den som går i liknande tankar finns det många exempel att ta efter, på folk som skalat ned och byggt ett minihus. Intresset för att bo minimalt har växt i Sverige på senare tid, och i USA finns det en hel rörelse som brukar nämnas som ”Tiny house movement”.
Redan 2015 publicerades en studie Stockholms universitet kring varför fler väljer att flytta till ett mindre boende. I sin avhandling har forskaren intervjuat så kallade långliggare och deltagit i deras vardag på campingplatser i både Sverige och England.
Även om minihustrenden sträcker sig långt utanför campingvärlden så finns det många likheter ur ett kulturellt och socialt perspektiv, konstaterar forskaren. För många handlar det om en livsstilsförändring eller att komma bort från känslan av att vara fast – där bara tanken att du kan flytta på din husvagn betyder mycket.
Den möjliga mobiliteten, att kunna flytta huset, är en viktig aspekt även för familjen Ulbricht, även om de tänkte hålla sig i Vamlingbo även lång tid framöver.
– Det finns olika scenarion för husets framtid. Tanken just nu är att fortsätta bygga mot att få det godkänt som Attefallshus, så vi lär ta av de stora lastbilshjulen. Men man kan också bygga ihop det med ett litet permanent hus, säger Benjamin.
Trailerns hjul ska förmodligen tas bort, så att byggnaden inte blir för hög för att kunna godkännas som Attefallshus.