Systrarna Maria och Mali blev bland de första att söka asyl på Gotland under den stora flyktingkrisen.
Skratt. Tårar. Rop. Suckar. Glädje. Förtvivlan. Förväntan. Tomhet.
Känslorna var många den där natten, den 12 november 2015, när 189 flyktingar klev in i hamnterminalen efter månader på flykt. Små barn lekte på bagagebandet medan de vuxna pustade ut. Bara en kort bussresa kvar, sedan var de framme vid slutdestinationen. De första flyktingarna som kom till Gotland under den stora flyktingkrisen år 2015 placerades i stugorna på Gustavsvik och Kneippbyn, som med bara några dagars varsel förvandlats till asylboenden.
Den irakiska familjen Alturfi, bestående av pappa Mahmood och mamma Hayfaa samt barnen Ammar, Zaid och Nooral, hamnade i Gustavsvik.
– Vi hoppas på fred och ett bra liv. Vi har riskerat våra liv på resan över Medelhavet, sa Mahmood Alturfi till tidningen då.
I dag bor familjen i Tofta. Mahmood arbetar på Akka hemservice, Hayfaa på Solbergaskolan. Barnen går i skolan – och en av sönerna jobbar på samma plats som var deras första kontakt med ön: Destination Gotland.
– Jag tycker om Gotland, hela familjen gör det, säger Mahmood Alturfi när vi pratar med honom fem år senare.
År 2017 utökades familjen med lilla Maryam som föddes på Visby lasarett. Efter fem år på ön har familjen fortfarande inte fått permanenta uppehållstillstånd men de har fått tillfälliga, samt arbetstillstånd.
– Vi trivs jättebra här, vi vill stanna, säger Mahmood Alturfi.
Familjen Alturfi placerades på Gustavsviks asylboende. I dag bor familjen i Tofta. Här syns sönerna Zaid och Ammar, mamma Hayfaa, dottern Nooral och pappa Mahmood.
Vi spolar tillbaka till vintern 2015-2016. På kort tid öppnades nio asylboenden runtom på ön. Helgen efter att de första flyktingarna kommit till Gotland delade Röda korset ut fem ton kläder. Under början av år 2016 bodde nära 1 200 asylsökande på Gotland.
När regeringen valde att strama åt reglerna och införa tillfälliga uppehållstillstånd minskade flyktingmottagandet avsevärt. Antalet asylsökande på Gotland mer än halverades mellan år 2016 till 2017 – från 1 155 till 525 stycken. Hur många av dem som är kvar på ön i dag går inte att säga, förklarar Migrationsverket och Region Gotland.
– Men jag skulle chansa på runt 50 personer, säger Jenny Lennhammar, tidigare enhetschef vid integrationsenheten.
Anki Boman driver Bunge vandrarhem. Strax efter klockan 16 den 12 november för fem år sedan förvandlades vandrarhemmet till ett asylboende när de 49 första flyktingarna anlände.
Anki och Micke Boman, som driver vandrarhemmet i Bunge, minns hur de stod och bakade solskenskakor på förmiddagen den 12 november 2015.
– Som brukligt inom besöksnäringen ville vi bjuda till lite extra, säger hon.
Strax efter klockan 16 rullade bussen in på parkeringen. Av klev 49 trasiga människor, minns Anki Boman.
– De mådde inte bra.
Väl inne på boendet sa det bara "skrap", sedan var kakfaten länsade.
– Då började de kräkas, berättar Anki Boman.
Migrationsverket var kvar i knappt en halvtimme. Sedan stod Anki och Micke Boman, och personalen, ensamma kvar med 49 personer som genomlidit stora trauman. Under kvällens middag fortsatte de boende att må dåligt.
– Vi skulle bistå med mat och boende, men det var det lilla vi höll på med. De här människorna behövde vård.
Dagen därpå körde de, med hjälp av Taxi Norr, skytteltrafik till Visby lasarett.
– Så de första dagarna var turbulenta, kan man säga, säger Anki Boman, nu fem år senare.
Klockan 16 den 12 november för fem år sedan anlände de 49 första flyktingarna till asylboendet i Bunge.
Tanken var att asylboendet i Bunge skulle vara öppet i ett halvår, men ett halvår blev snabbt ett år. Och 49 flyktingar blev 70. När boendet skulle stängas förklarade Migrationsverket att alla skulle flyttas till ett asylboende i norra Sverige. Men då satte Anki Boman återigen ner foten.
– Jag var hela tiden noga med att de här individerna skulle få behålla sitt människovärde, att de inte blev några produkter, säger hon.
Så personalen på asylboendet tog hjälp av volontärerna i nätverket "Tillsammans på norr" för att fråga runt bland de boende hur de ville göra. Av de 70 personerna som bodde på boendet vid dess stängning valde 12 personer att följa med Migrationsverkets buss. Resterande flyttade till det andra asylboendet i Fårösund, eller till eget boende.
Anki Boman har än i dag kontakt med flera av dem som blev kvar i Fårösund. En som valde att stanna, Maria, har jobbat på vandrarhemmet i flera år nu. Sedan kom coronapandemin, men det är en annan historia.
Om det hade blivit en ny flyktingkris, hade du gjort samma sak igen?
– Att ta emot människor i kris, ja. Men på samma sätt, nej. Det vi gjorde var egentligen omöjligt, och omöjliga saker ska man inte hålla på med. Jag blev mamma till 70 personer, säger Anki Boman och fortsätter:
– Det är väl det som kallas kunskap och erfarenhet. Då behövde vi uppfinna hjulet varje dag. Det skulle vi inte behöva nu.