”Man ska se det mer som en behandlingsmetod för barnens skull, trots att de inte är med i rummet”, säger Kjell Gardarfve om ett av syftena med icke-våldsgruppen för män.
Del 1
”Va, får man inte göra så, är det våld?”.
Den frågan får Ann-Christin Schandl och Kjell Gardarfve, som är gruppledare för socialförvaltningens icke-våldsgrupp för män, ofta höra. Genom den norska metoden Alternativ till våld (ATV) vill man att individen ska sluta använda våld och lära sig att kommunicera och lösa konflikter i sina relationer på andra sätt.
– Det är så normaliserat att gapa, skrika, hota, skrämma, förnedra och kränka att det inte självklart kopplas till våld. Det blir ett sätt att prata om problem, man får som man vill och det blir lugnt för stunden. Sedan kommer det dåliga måendet när den våldsutövande ser de rädda blickarna, när barnen fryser till is eller när ens partner inte vill vara nära, säger Anki.
– Eller så är det så normaliserat att de ser det, men de förstår inte vad de ser för att det är normalt i deras familj. Man har en bild av att ”kolla vad bra det blir när jag får bestämma”, det blir tyst och lugnt, barnen går in på sina rum och sen är allt som vanligt igen, säger Kjell.
Gruppen i sig är inte ny, den har funnits i många år och debatten om mäns våld mot kvinnor är ständigt aktuell.
Var ska man då börja? Jo, enligt Kjell Gardarfve, kan man inte bara nå en lösning genom att fokusera på de utsatta.
– En pall står inte på två ben. Den utsatta kvinnan och barnen har vi en längre tid haft metoder att möta, men vad gäller bemötandet av den som utövar makt, kontroll och andra former av våld mot sina närstående är kunskapen inte så gammal. Man behöver det tredje benet – att även bemöta förövarna. En socialtjänst värd namnet och som jobbar med våld i nära relation, behöver också nå våldsutövarna. Om vi inte tar hand om pappan, kommer det inte räcka för att förändra familjens liv, säger han.
De olika bilderna, av vad våld faktiskt är och vad det innebär, är något som diskuteras genomgående i gruppen. När någon hör våld är det ofta det fysiska våldet man tänker på; slag, stryptag och knuffar.
Det psykiska våldet är dock det vanligast förekommande, men upptäcks många gånger inte. Det kan handla om att bli nedvärderad, kallad för fula saker, bli ignorerad eller att bli hotad. Även att ”gaslighta”, så som att förneka att något inträffat eller att lägga över skuldbördan på sin partner är en form av psykiskt våld. Det kan också handla om ett behov av att övervaka och förhöra sin partner om var den har varit eller gjort.
Det finns ännu fler typer av våld, som det ekonomiska, sexuella och latenta.
Men hur våldet utövas och på vilket sätt det görs är olika. När Kjell och Anki berättar om vilka typer av våld som finns, går de framförallt in på två: Makt- och kontrollvåld och situationsbundet våld.
– De som utövar situationsbundet våld mår ofta dåligt, är stressade och alkohol är kanske inblandat. Det våldet sker ofta där och då och är ofta inte så medvetet och genomtänkt. De individerna har oftast andra problem i sin livssituation, där konflikter och våld ofta sker även i andra sammanhang, säger Ann-Christin och fortsätter:
– Medan makt-och kontrollvåld ofta är överlagt, dessa män är svartsjuka och anser sig äga sin partner. De fungerar ofta bra på sin arbetsplats, i andra sociala kontakter och intressen. De kan ofta styra och reglera känslor, som att vara sympatiska och verbala. De är ofta omtyckta av andra. Där pågår våldet generellt inom hemmets väggar. De personerna är ofta svårare att behandla och inte lika insiktsfulla.
Mäns våld mot kvinnor kostar utöver stort mänskligt lidande också tiotals miljoner varje år.
”Det svartnade bara” eller ”det bara smällde” är något Anki och Kjell fått höra flera gånger.
– Om blint våld skulle finnas så skulle det vara ”hoppsan slog jag dig” och man skulle vara förvånad över sitt beteende. Men det är sällan vi hör någon vara förvånad över att man slagit till en person. Som beteendevetare tänker vi att allt våld har en avsikt och allt våld har en avsändare, säger Kjell.
– Man har ett val mikrosekunden innan. Det smäller eller svartnar inte bara. Får man koll på sina känslor och hittar andra verktyg så kan man identifiera det i tid, säger Ann-Christin.
Enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 29 224 misshandelsbrott mot kvinnor över 18 år i Sverige, under 2022. I 80 procent av fallen, 23 267, var offret bekant med förövaren.
Våld som sker i nära relation ses som ett demokratiproblem, ett folkhälsoproblem och ett socialt problem som varje år kostar samhället mycket pengar. Men i samhällets ögon finns fortsatt en stigmatisering kring problemet.
– Det finns mycket skuld och skam från både utsatta och utövare. Det här ses som något av det värsta tänkbara man kan utsätta en annan människa för. När vi belyser frågorna vill vi hitta ett språk som får gruppens medlemmar att stanna kvar i rummet och inte fly iväg med sin skam och skuld. Om det första man gör är att anklaga gruppmedlemmarna blir det inget samtal, säger Anki.
– Många gånger kan vi få kritik utifrån att vi skulle sitta och dalta med dessa män. Men metoden är ju egentligen en barnskyddsmetod. De här barnen har ofta inte haft en pappa som kan ta ansvar för hur det blir. Ilskan läggs istället över på resten av familjen. Det är dem vi skyddar med det här arbetet. När det går bra för männen och de börjar ta ansvar, får barnen en bättre version av sin pappa, säger Kjell.
Anki Schandl på Familjefrid.
Varför ska vi lägga resurser på dessa män?
– Konsekvenserna av våldet påverkar på så många sätt – de som är utsatta och barnen, men också den som utövar. Alla mår fruktansvärt dåligt av att leva i det. Det kan i sin tur leda till fysisk och psykisk ohälsa senare i livet. Och allt det blir kostnader för samhället längre fram, om man bara släcker bränder i ett akut skede, men inte arbetar preventivt med detta stora samhällsproblem, säger Anki Schandl.
– Om man som barn växer upp i ett hem där man fått lära sig att ”om jag bröstar upp mig får jag som jag vill”, då kommer problemet inte försvinna utan kommer att gå vidare in i nästa generation. I vår grupp hoppas vi hitta ett lagom språk med dessa män, så att de inser att de har fel och vågar prova att göra på ett annat sätt. Efter över 30 timmar med oss vågar jag påstå att de männen inte gör på samma sätt som innan de kom, säger Kjell Gardarfve.
I nästa del får du läsa om tre deltagare i socialförvaltningens icke-våldsgrupp för män. De berättar om vad som fick dem att söka hjälp och vad hjälpen inneburit för dem.