Många föräldrar och förskolepersonal vill att regionen ökar antalet timmar som erbjuds familjer med barnomsorg. För närvarande gäller skollagens minimikrav på ön, som är 15 timmar i veckan för barn till arbetslösa eller föräldralediga.
Men på Karlavagnens waldorfförskola i södra Visby uppskattar både personal och många föräldrar 15-timmarsregeln.
- Jag får det bästa av två världar eftersom jag tycker det är fantastiskt att vara med mina barn. Femton timmar räcker bra, det viktigaste för ett barn är ändå att få vara med sin familj. Det säger Katti Bjerke som har tre barn.
Skuldbelägger inte
Personalen är noga med att inte skuldbelägga föräldrar som inte har möjlighet att vara hemma mer med sina barn, exempelvis därför att de måste söka jobb. Men de ifrågasätter samhällsutvecklingen där barn måste tillbringa mycket tid skild från familjen.
- Vi vill stötta de föräldrar som vågar vara hemma. Att gå till sitt jobb är ett sätt att få bekräftelse, medan det man gör i hemmet inte syns på samma sätt. Men man ska komma ihåg att man vinner mycket på lång sikt eftersom den trygghet man bygger upp hos barnet räcker länge i deras liv, säger Lisbeth Kuhfuss, förskolelärare.
Kollegan Jonna Bengtsson håller med:
- Vi måste verkligen ställa oss frågorna vart är vi på väg, vad det är för samhälle vi skapar. Vi vill stärka föräldrarna i att det de gör hemma är bra, att vardagslivet är tillräckligt.
Genderperspektiv
Det finns också ett genderperspektiv, menar Lisbeth Kuhfuss. Många män tar sitt ansvar, och det ser vi exempel på varje dag bland föräldrarna på vår förskola, men många fler skulle kunna göra.
- Det är dags att männen utsätter sig för tillkortakommandet att inte producera resultat utan istället stå där med blöjpåsen, säger hon.
En av Katti Bjerkes söner är ett 15-timmarsbarn, och hon upplever inte att han förlorat särskilt mycket på det.
- Han missade inte så mycket tycker jag, han är ett väldigt tryggt barn. Det grundläggande är just att ge barnen trygghet, och det är föräldrarnas uppgift. Sedan kan man bygga på med pedagogiken, tycker Katti Bjerke.