De vill rädda Kajsa Stinas ruff

Kajsa-Stina hette egentligen Katarina Christina Hellberg, född i Hellvi 1831. 22 år gammal, 1853, gifte hon sig med färjekarlen Anders Häglund i Bunge. Han sägs ha varit en riktig suput, och inte alltför sällan blev det Kajsa-Stina som fick rycka in och sköta färjetransporterna över sundet.
Efter 20 års äktenskap, 1873, dör Anders, och änkan Kajsa-Stina tar över jobbet med färjan. Hon var en kraftfull kvinna, bredaxlad och stark, och skötte under sina 25 ensamma år jobbet med glans. Så här lät det i hennes dödsruna:
"Det var en fröjd att betrakta hennes väderbitna drag och resliga figur, i synnerhet då hon styrde sin båt öfver fradgande vågor, skötande åran och seglet så väl som den raskaste karl. Och när då hennes passagerare, "riktiga" män i ulster eller vadmalströja, bleknade i faror och bad henne minska segel, medan de för säkerhets skull makade sig ned på botten af båten - då for ett löje öfver de djärfva dragen, då kom det glans i blicken, då måste man beundra mor Häglund".

Fattigt i ruffen
Anders och Kajsa-Stina hade det mycket fattigt. Med sina tre barn, två döttrar och en son, bodde de av någon anledning inte i det ännu kvarstående färjebostället utan i en liten kajuta strax intill. Den hade bärgats från en förlist skuta och var egentligen en ruff, ett enkelt däckshus byggt för manskapet - en kajuta var lite finare och mera för befälhavaren.
När de flyttade dit vet man inte riktigt, men på en skiss av Per Arvid Säve från 1870 finns ruffen inritad. Varifrån den kom vet man inte, men Tonny Westerberg, som kan det mesta om gamla Fårösund, har en teori.
- 1869 förliste Kyllaj-jakten Elisabeth vid Broa färjeläge, och det är inte omöjligt att ruffen kom därifrån. Men det är bara en spekulation, påpekar han.
Ruffen hade, sägs det i dödsrunan, "inget annat än nakna marken till golv och inom dess väggar rådde det svåraste armod". Men när Anna-Kajsa blivit änka och så småningom fått det något bättre ställt rustade hon upp den så gott hon kunde. "Ombonades och pyntades både utan och innan, så att den gamla ruffen blev som ett dockskåp", står det i runan.

Här dog hon
I sin ruff, eller dockskåp, dog Anna-Kajsa hösten 1900. Men hon blev inte den siste boende där. Hon efterträddes i färjan av Albert Sandgren, som blev den siste färjekarlen, och även han tog ruffen som bostad. Några år senare, omkring 1906, flyttade ruffen och familjen Sandgren från färjestället och längre bort längs stranden.
- Första gången jag hörde om ruffens historia var på 1970-talet, då jag talade med vår granne Elvy Johansson. Hon var dotter, enda barnet, till färjekarlen Albert Sandgren och hon berättade för mig om ruffen och hur hon var född i den, säger Tonny Westerberg.
Ruffen degraderades så småningom till redskapsbod och har på senare tid knappt varit synlig, överväxt av ett tjockt lager murgröna. Nu ville ägaren ta bort den - men då grep Bungemuseet in. Nu står den i museets verkstad för åtgärd.
- Den är i dåligt skick men rejält byggd, och den måste en gång ha varit riktigt vacker med dekorerade lister. Den var målad i mintgrön färg, och invändigt sitter ännu rester av vackra tapeter, berättar antikvarie Anders Lundkvist.

Vill ha tips
Ruffen har bytt skepnad med åren. Från början hade den ett flatt tak, senare påbyggdes ett spetstak. Den har också varit putsad, reveterad, både in- och utvändigt.
Riktigt hur man skall göra med ruffen vet man ännu inte, och Anders Lundkvist vill gärna ha kontakt med andra som känner till att liknande ruffer bärgats iland och använts till olika ändamål.
- Och vi vill först veta mer om ruffens historia, säger museiintendent Maj-Gun Blomberg och hoppas få hjälp med det från bland andra Tonny Westerberg och från Ylva Johansson som också forskat en del i saken.