Debatt om konsten att hålla etiken levande inom vården
Hur håller man etiken levande, hur väger man liv mot pengar och ska man hellre bränna ut sig, än säga nej?Frågorna dryftades under den angelägna paneldiskussion som i går avslutade vårdarbetarnas inspirationsvecka.
Den näst sista punkten på programmet, före den avslutande festen, var en paneldebatt i ett tält på Strandgärdet.
De inbjudna var 12 representanter från lika många yrkeskategorier inom vårdorganisationenfrån direktörer och ekonomer, till undersköterskor och kirurger.
<span class=MR>Huvudfråga</span>
Huvudfrågan var komplex och inte helt enkel att besvara på två timmar: "hur håller vi etiken levande inom vården?"
Inledningstalare biskop Lennart Koskinen lyfte först fram ämnen som helhetssyn, människovärde och tillit till och inom arbetslaget.
Därefter lämnade moderatorn Rose-Marie Trillkott, konsult inom organisationsutveckling, fältet fritt för panelen.
Det stod snart klart att trots de olika yrkesområdenas olikheter, så brottas de allra flesta med liknande etiska bryderier.
Mycket kretsade kring resurser, eller snarare bristen på dem.
Flera talare framförde sin frustration över vetskapen att det ofta finns långt mer man kan göra inom medicinens ramar, än vad man faktiskt hinner eller har råd med.
Det resulterar i prioriteringar, som ofta innebär etiska dilemman mellan patient, anhörig och personal. Flera pratade om känslan av att behöva väga smärta, rädsla och dödlighet, mot ekonomiska ramar och personalkapacitet.
De etiska problem vi har inom onkologin är när värderingar inte stämmer och ekonomin inte tillåter oss att göra vissa saker, sade sjuksköterskan Ann-Britt Larsson.
Lasarettets ekonom Marcus Svahn menade att pengar i sig inte har något med etik att göra.
Däremot så har de som arbetar med pengar etiska tankar.
<span class=MR>Prioritering</span>
Min vision är att läkarna inte ska behöva prioritera och att skattebetalarna inte ska behöva välja mellan vård och högre skatter.
Sådana görs dock dagligen, berättade undersköterskan Marie Hoas från Klintehamn.
Det svåraste är att man inte hinner göra ett bra jobb. Man fungerar som en robot, det är in och ut.
Marie talade engagerat om sin och sina kollegers arbetssituation. Om pressen av en ständigt närvarande känsla av otillräcklighet. Om återkommande kompromisser mellan patienters och sitt eget välmående.
Jag har att välja på att göra jobbet halvdant, eller ge det där lilla extra. I längden håller det inte. Även en undersköterska behöver en kaffepaus ibland.
Politikerna och andra som ser på utifrån, de ser en väl fungerande organisation.
Marie menade att den ohållbara situationen kanske förlängs genom att många som vårdarbetare brinner så starkt för sin uppgift.
<span class=MR>Säg stopp</span>
Egentligen är vi väl dumma. Varför säger vi inte stopp? Varför säger vi inte "det här gör jag, det här gör jag inte"?
Ska vi ges mer tid, eller ska vi göra mindre? Eller ska man köra slut på undersköterskekåren? Det finns ju många nya att ta in...
Maries rättframma tal fick en varm och lång applåd, som vittnade om förståelse, medhåll och uppskattning från kollegorna.
Alla talare var ombedda att tala om visioner, hur de vill att etiken ska hållas levande i vardagen.
Flera menade att bland det viktigaste är att se och höra varandra och att skapa utrymme för frågorna. Så även hälso- och sjukvårdsdirektör Jan-Olof Henrikssons, som ville just detunderbygga möjligheter för fortsatta diskussioner om etik, förtroende och samverkan.
Så jobbar vi med nyheter