Sören Ardgrens mormor hade cancer i magen. Hans syster har opererats för bröstcancer och hans mamma för en tumör i hjärnan. Hans bror gick bort i bukspottskörtelcancer 2002 och hans far avled av samma cancersjukdom två år senare.
Dessutom dog hans svärmor av ett brustet blodkärl 2006.
Sören Ardgrens historia kunde ha slutat här, med många motgångar och med en ständigt närvarande risk att även han själv fått någon av de gener som sannolikt ligger till grund för att så många i hans familj drabbats av cancer.
- Jag lever med en cellförändring, och jag ska dö med en cellförändring, som han säger.
Men det tar inte slut här.
2009 hade Sören Ardgren och hustrun Anneli Östergren byggt ett liv tillsammans i 30 år, sedan de träffades bara 17 respektive 15 år gamla. De hade hunnit gifta sig, skilja sig och gifta sig igen, de hade renoverat villan i Herrvik och de hade rest mycket.
De hade blivit föräldrar till två adopterade tvillingflickor.
Livet lekte. Till den dag då allting rasade samman.
"Hon skrek rakt ut"
Anneli hade haft ont i magen en tid, besökt lasarettet två gånger men skickats hem med förklaringen stress.
Tredje gången hon åkte in till akuten med fruktansvärda smärtor, lät hon och Sören vårdpersonalen förstå att de inte skulle nöja sig med mindre än en riktigt noggrann undersökning. Anneli blev inlagd och provtagningarna började.
Någon dag senare hade hon fått beskedet.
- Hon ringde mig på jobbet och bara skrek, berättar Sören.
- Hon skrek rakt ut, skrek att hon hade en tumör på bukspottskörteln...
Sören Ardgren ser sig om i rummet, han minns den där dagen som vore det i går.
- Det var det värsta jag någonsin varit med om, just det där samtalet. Det värsta var inte när hon tre månader senare dog i sjukhussängen, det värsta var just det samtalet. Vi visste båda vad det innebar; vi hade inga odds på vår sida...
Kort senare satt Sören Ardgren vid sin hustrus sida på sjukhuset. De pratade om döden, om livet, om barnen och om allt de upplevt tillsammans. De pratade om framtiden.
Sörens framtid. För de visste ju, att hennes tid var på väg att rinna ut.
- Anneli sade åt mig två saker: "Gå vidare, lev! Och behåll inte huset för min skull." Det var enda gången vi pratade om döden, resten av tiden ägnade vi åt att kämpa för livet.
Sören Ardgren minns sin hustru som en riktig kämpe, trots att hennes sjukdom var av den riktigt aggressiva sorten.
- Tumören växte en centimeter i veckan; fruktansvärt aggressiv.
Barnen fick vara med
Anneli Östergren genomgick flera provtagningar och undersökningar, och man gav henne en tredjedels cellgiftsbehandling - som till en början tycktes ge önskad effekt.
- Hon blev lite bättre och fick åka hem, och vi var jättepositiva. Men så kom nästa provsvar... det var ju kört.
De två döttrarna, Anna och Ella, fick hela tiden vara nära sin mamma, vara med under behandlingar och under föräldrarnas samtal.
- Vad säger man till barnen i det läget? Ingenting - det är bara att låta dem vara med, låta dem se mamma, prata om allt. De var med hela tiden, från det att mamma var frisk till dess hon var jättesjuk. De var med när hon blev allt sämre, när jag bytte kateter, de var med och matade henne, med när jag gav blodförtunnande medel..., berättar Sören Ardgren.
- Barn förstår. De tar in saker, tillstånd, stämningar, på ett sätt som vi kanske inte alltid tror.
I slutet av juli bad Anneli Östergren att barnen skulle komma till lasarettet och hälsa på. Det blev sista gången de träffade sin mamma i livet.
- Jag tror hon kände att hon aldrig mer skulle få se dem. Ett halvt dygn senare var hon borta, säger Sören stilla.
Rösten skär sig en aning, blicken är glansig.
- Jag och Anneli har upplevt väldigt mycket tillsammans; vi har säkert varit med om mer än många par som är äldre än oss. Men att hon inte skulle få vara mer med barnen och få uppleva deras uppväxt tog hårt på henne, det märktes. Det är så jäkla orättvist att hon inte får vara med barnen...
Två veckor efter Anneli Östergrens bortgång, skulle döttrarna börja i förskoleklass. Vardagen tvingade sig på Sören Ardgren, som kanske räddades av just det faktum att barnen behövde sina rutiner.
- Livet måste gå vidare, det är så. Det skulle tvättas och städas, barnen skulle till skolan och det skulle vara yoghurt på morgonen. Allting bara malde på, minns Sören.
Den dag då döttrarna började skolan, slog ensamheten mot Sören Ardgren med full kraft.
- Jag satt i bilen, döttrarna satt bak. Och då, just då, insåg jag hur ensam jag kände mig. Jag minns hur jag tänkte att en sådan här sak, när ungarna börjar skolan, ska man ju vara två om att uppleva... Sånt ska man ha någon att dela med.
"Hur hantera livet?"
Men livet gick vidare ändå för Sören Ardgren och för döttrarna. Efter en tids sjukskrivning är Sören nu tillbaka som slöjdlärare på Norrbackaskolan, döttrarna fyller åtta år i april och Sören har inlett ett nytt förhållande.
Eftersom han haft flera fall av cancer i familjen går han själv på regelbundna kontroller, men än så länge ser alla prover bra ut.
Anneli Östergren är alltid närvarande i minnet, medan vardagen tar sig nya vägar.
- Det är häftigt ändå, vilka svängar livet kan ta. Livet kan vara så otroligt orättvist mot många, livet är så skört... Men på samma sätt som livet kan vara riktigt, riktigt jävligt, kan det också vara fantastiskt, säger Sören Ardgren.
Han tystnar en stund, tänker efter.
- Men hur hanterar man livet när flera av ens nära går bort? Jag vet inte. Man måste gå vidare; om man verkligen skulle försöka förstå, skulle man nog bli dum i huvudet.