I november 2007 upptäckte Viklau-bon Britta Mann, mamma till fyra små barn och då 40 år gammal, en knöl i ena bröstet. Det blev början på en lång och påfrestande resa, både fysiskt och mentalt, med både operation och cytostatikabehandling.
Hon är ännu inte ikapp i samma form som innan sjukdomen, men nu tre år efter operationen har livet börjat återgå till det någorlunda normala. Britta Mann jobbar heltid igen, som specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvården.
- Men jag är fortfarande trött. För att få igen den kondition jag hade innan jag blev sjuk, har det krävts fyra till fem gånger större ansträngning än tidigare, resonerar hon men konstaterar att hon ännu inte nått dit.
Och det finns fler biverkningar, förutom tröttheten.
- Jag har tappat en del kognitiv förmåga, bland annat den fotografiska minnesförmågan. Jag har svårare att lägga saker på minnet, konstaterar hon men säger att det problemet kan ha koppling till de mediciner hon fortfarande tar.
- Kanske återfår jag en del minnesförmåga när jag slutar efterbehandlingen... Den där medicinen tar mig från 40 till 65 år; jag får ont i lederna, blir stel och får torr hud.
Många slutar med efterbehandlingen, som rekommenderas i fem år, i förtid just på grund av biverkningarna. Britta Mann är än så länge inställd på att fortsätta tiden ut.
Liten återfallsrisk
För att orka med vardagen har hon dock tvingats lägga många av sina fritidssysselsättningar på hyllan.
- Nu är det mest barnen och min man, huset, jag och jobbet. Mer än så orkar jag inte. Det blir mindre körsång, ingen öppen förskola med barnen, inte mycket föreningsliv...
Ändå är det stor skillnad nu, jämfört med den första tiden efter operationen, berättar Britta Mann.
- Om jag inte hade sovit middag innan jag satte mig i bilen och körde från Viklau till Visby, var jag tvungen att stanna i Akebäck och sova en stund innan jag körde vidare, minns hon.
Väntar på operation
Britta Mann ville egentligen operera bort båda brösten, i förebyggande syfte, men hon nekades av läkarna.
I dag har hon full förståelse för beslutet.
- Man bedömer risken i mitt fall att cancern ska komma tillbaka som förhållandevis liten, och då medger man inte sådana operationer på sjukvårdens bekostnad, förklarar hon.
I nuläget står Britta Mann i kö till en mindre vanlig operation. Hon vill göra en så kallad kroppsegen transplantation, då man tar vävnad från den egna kroppen och "tillverkar" ett nytt bröst i stället för det bortopererade.
På så vis slipper hon de bh-inlägg hon nu använder och det främmande material som man annars opererar in.
- En fördel är också att det nya bröstet åldras i samma takt som resten av kroppen, resonerar hon.
Operationen är dock komplicerad. Man tar vävnad, fett, muskler, hud och till och med blodkärl, från magen eller ryggen, och operationen tar sex till åtta timmar. Troligen behövs åtminstone en operation till för att korrigera, så att brösten blir symmetriska och lika varandra.
- Jag hoppas att jag får det gjort under det här året, säger Britta Mann, som inte har några problem med att väntan är lång:
- Jag ska ha det här bröstet resten av livet - om jag får vänta i tre månader eller tre år spelar ingen större roll.
"Vi pratade om döden"
För bara några veckor sedan blev allting kring sjukdomen påtagligt aktuellt igen, när en av Britta Manns nära vänner avled i cancer, bara 30 år gammal.
Plötsligt kom alla känslor tillbaka, och under vännens sista tid i livet ägnade de båda mycket tid åt långa, förtroliga samtal.
- Vi pratade mycket. Om ångest, om döden, om hur man ska ta hand om barnen... om många frågor som man annars sällan pratar om, säger Britta Mann stilla.
- Jag kan förstå henne på ett annat sätt, än om jag själv inte hade drabbats av samma sak. Man kan aldrig förstå hur det är att ha cancer innan man själv upplevt det, det är mycket jobbigare än man tror.
"Obehagligt att se döden"
Sjukdomen, både hennes egen och vännens, har gett Britta Mann en annan insikt om döden. Döden är enkel, menar hon. Men samtidigt skrämmande, utan att hon är rädd för den.
- Ett tag var jag jätterisig av cytostatikabehandlingen och jag tänkte faktiskt strunta i allt; jag var nära att kasta in handduken. Kroppen hade tagit så mycket stryk, den orkade helt enkelt inte mer, berättar Britta sakligt.
- Det är obehagligt att se döden i sig själv på det sättet... Det är jättemärkligt - plötsligt betyder barn och make ingenting; man finner sig i det, för man har ingen annan förmåga än att släppa taget. För det är bara det döden handlar om, att släppa taget.
Britta Mann släppte dock aldrig taget i den där stunden; hon återfick livsgnistan och nu är hon på väg tillbaka, fortfarande trött men levnadsglad, öppen och utåtriktad.
- Helt frisk blir man nog aldrig när man en gång fått cancer. Men det gäller att leva och göra bästa möjliga av det, säger Britta Mann.