Den anspråkslöse filosofen

Efter att Ingvar röjt och efter att grannar hjälpts åt så har stor del av en husgrund frilagts och mer skall det bli.
- Efter hand skall vi ta fram mer av grunderna så de syns ordentligt, säger han och berättar att där bodde folk på 500-talet och hur gårdarna övergavs - ett mysterium för dagens bofasta vid Kvarne.
- Befolkningen där har sina gravar uppe på ryggen därborta, säger Ingvar.
När vi sitter hemma i köket vid Kvarne säger Ingvar att vi sitter på Littorinavallen.
Och gravarna ligger uppe på traktens högsta vallsystem.

Första Kvarnebönderna
Han berätta gärna om husgrunderna och man förstår att han undrar hurdana de var, de första Kvarnebönderna. Han känner banden till det förgångna och tycker det är självklart att röja upp så man kan följa husgrundernas linjer.
- Vi får se vad vi kan få fram, säger Ingvar och nämner att antikvarie Louise Berry från Länsmuseet varit ute och sett på grunderna.
När man kommer till Ingvar känns det att man kommit rätt för att få veta något om Kvarne och trakten däromkring. Han vet även mycket om hela sin hemsockens historia.
- Jag har trampat backen här sen 1930, säger han. Då föddes jag här.
Genom föräldrarna Alma och Fritiof fick han höra om trakten och bredvid gårdens verksamhet har Ingvar jämt varit hembygdskännaren som fyllt på sina kunskaper efter hand.
Eller som systerdottern Anita Almqvist säger:
- Ingvar läser, hör och kommer ihåg.
Så gör han det som många av oss andra glömmer, nämligen skriver ner det han hör.

Många ark
Det har blivit många ark om Västerstranden i Vamlingbo, om trakten mellan Västlands och Grumpe (fiskeläget nedför Kvarne), om stenhantering och utskeppning av sandsten vid Snäckhusen och om andra platser - nog så intressanta med glömda sen generationer om det inte varit för att Ingvar skrivit ned berättelserna till eftervärlden.
Han nämner också den stora hjälp han fick av stenhuggaren Adolf Stenström, som visste mycket om trakten. Ingvar var påpasslig att anteckna det stenhuggaren berättade om för en dag var han borta precis som många andra som Ingvar berättar om levde vid Kvarne och däromkring.

Köpte gården
Han köpte gården av föräldrarna 1960 och tretton år senare lämnade han den vidare till nästa generation, nämligen systerdottern Anita och hennes make Nils-Gunnar, som flyttade från Ljungby till Vamlingbo.
Ingvar förblev ogift.
- Man hade väl något på gång i ungdomen, men jag hade inte tid att tänka på sånt då och när det gått en tid så hade töserna försvunnit till Stockholm, säger Ingvar.
Nyss fyllda 75 år bor han kvar vid Kvarne, som är så gott som djurlöst.
- För fyra år sen såldes korna och nyligen ungdjuren, säger Ingvar. Kvar är ett russ och jag som fornminnen på gården. Det har blivit stora förändringar sen jag skolades i jordbruket, men jord, vatten och gödning, finns kvar!
Han berättar nöjd hur han nyligen harvat.
- När det blåser kryper jag in i traktorhytten, säger han. När jag harvar har jag "Belarusen" men annars har jag "min rullator", den äldre traktorn.

Lettisk vän
Han avslöjar också att han har sin lettiska vän. Det är stödkäppen, snidad i hägg, och inköpt under resa i Lettland. Den här veckan har Ingvar haft känning av ischias och då har lettiska vännen kommit väl till pass. Upp i traktorn tar han sig utan käpp, men den har sin givna plats i hytten och bra att ha både under promenaden vid gamla husgrunderna och vid besök nere vid standboden i Grumpevik.
- Snart går jag utan stöd igen, säger han. Ischiasen ger väl med sig.
Då är det åter dags för en tur med traktorn till husgrunderna och röjningen där. Ingvar - den anspråkslöse filosofen vid Kvarne på 2000-talet - knyter banden med sina föregångare på 500-talet.