Den här intervjun går mest runt

Kaffe, muffins och chokladkex i det nyrenoverade köket i villan som gått i släkten sedan mormors tid.
Och vikten av åtminstone aningen research visar sig tydlig för så vidare långt från speedwaysporten befinner han sig inte, Olsson.
Snarare mitt i.
- Vadå, jag har ju aldrig lämnat speedwayen, säger Tony när jag ringer och föreslår en intervju om livet utan racing.
Men då kan man ju inte backa. Så jag åker dit med mina frågor ändå.
Det blir ett samtal om speedway, förstås. Men också om kärlek, adrenalin, brutna ben och världens dyraste kebab.

För dig som inte läst om honom på sportsidorna är Tony Olsson en av Gotlands och Bysarnas främsta förare någonsin. 20 år på världens ovaler blev det, 12 år som proffs i England, mest i Reading Racers.
När jag undrar vad han helst tänker på när han minns tillbaka säger att det är den individuella VM-finalen i München 1989, inget snack.

Mätt på tävlande
- Det var ju stortdet är inte alla som får tillfälle att åka en finaldå var det ju bara en tävling, inte en serie som i dagjag blev åtta på åtta poängjo, jag minns nog det mesta från den tävlingen, men annars"kommer du ihåg när vi åkte en landskamp där och där" säger en delinte en aning.
Du har inte karriären dokumenterad?
- Nejinte tävling för tävling men Jane (hustrun) har gjort ett jättejobb med foton och tidningsklipp och sånt, fyra, fem pärmarfast det är ju inget jag sitter och tittar i nu.

1998 blev Tony Olssons sista år på speedwaybanorna.
- Vi hade flyttat hem från England året före och jag hade väl tänkt åka några år till med Bysarna och jobba här hemma, mendet tog emotefter alla år med så mycket resande, 50, 60, 70 tävlingar om året runt om i Europa, fram och tillbaks mellan ligorna i Sverige och England, att sätta sig på båten då till en seriematchnej.
Din sista match på Galgberget, 1998det var väldigt känsloladdat.
- Jobeslutet att lägga av hade väl växt framoch så ville jag att folk skulle veta att det var min sista tävlingdet var mot Valsarna, de blev svenska mästare, jag tog 17 poäng, fick stryk av Rickardsson tre gånger och en gång av Rune Holta.
Du var rätt tagen efteråt.
- Det var ju en så stor del av ens livjag minns jag höll tal efteråt ochdet blev väl inte så bra, ha, ha.
Har du saknat den tiden?
- Jomen jag visste ju att när jag väl slutar så är det slut och så har det blivit, jag har inte kört en enda gång sen dess, inte en enda gångmen sen blev det ju en fortsättning inom sporten ändå, även om det inte var planerat.

Tony hade startat egen entreprenadfirma. Tanken var att göra grävmaskinsjobb och klara familjeekonomin på det. Istället blev han speedwayledare.
I dag är han koordinator för Svemos rundbaneverksamhet, ena veckan på kansliet i Norrköping, andra veckan i kontoret hemma på gården.

Många snygga killar
Ferbril aktivitet, många trådar att hålla i, några dagar efter intervjun ska han till Geneve för ett möte med internationella motorcykelförbundet, FIM.
Bakom sig har han också sex framgångsrika år som förbundskapten.
Så den där idén om en artikel om livetbortom speedwayja, du ser.
Jag försöker ändå envist och nu under nån slags journalistisk tvåminutersregel att rädda min grundidé.
Skickar ännu en fråga fram mot starttejpen:
Så hur får du adrenalinkicken nu, när du inte tävlar?
- Tja, jag vet inte om jag ens behöver nånmen jag är ju tävlingsledare för GP-tävlingen i Eskilstuna i år och när starten går i GGN, där jag och Kitte Hultgren är tävlingsledarenär 800 enduroförare ger sig ivägdet är väl en slags kick det också.
Så där, ja. En reportagevurpa av rang. Så till omstarten byter jag spår, går på yttern, hämtar fart och börjar snacka kärlek.
Jane Olson hette Ellis som flicka och växte upp i Reading, en 250 000 personers-stad i Berkshire i södra England, sex mil väster om London.
Som 15-åring började hon hänga runt staketet på speedwayovalen.
Brorsan John som tog med henne till matcherna och Jane greps av farten, spänningen, doften av metanol. Och möjligen också alla snygga killar.
Det var John som sammanförde de blivande makarna.
- Jag och Roland Dannö (svensk speedwayförare) stod i en kebabkö efter en match och John stod bakom oss. Vi kände ju inte honom men han visste vilka vi var och vi började snacka ochja, vid nästa match träffades vi igen och han presenterade sin syster och...sen blev det som det blev.

Noggrant kontrollerad
Nu har Jane och Tony varit ihop i 20 år och gifta i 17.
- Det var världens dyraste kebab, jag betalar på den än, skrockar han.
Du har en engelsk fru, Tony, varför bor ni inte i England?
- Under de år jag åkte där var jag var aldrig kvar i England på vinternjag hade mitt företag här hemma ochför mig har det alltid känts som att jag skulle flytta hem efter karriären.
Och det hade Jane - som arbetar på FBU-lägret på Fårö på sommarhalvåret - inget emot.
Hon sitter med under intervjun, dricker kaffe, lyssnar, flikar in ett och annat svar:
- Jag kan aldrig tänka mig att flytta tillbaka till England, aldrig, säger hon. Det är så mycket folk, det är tryggare här, lugnarejag gillar det, det här är "hemma" för mig nu.
Tony och Jane hade en litet radhus på Penndennis Road i Swindon, med garage på gaveln. Dörr fram, dörr bak och en liten, liten trädgård. Precis som i filmerna.
Och när du var ledig hängde du på puben och spelade pool, eller hurvad hette den förresten, puben?
- Vad den hette? The Windmillnej, du, det var det lilla, detsista året, kanske, då jag visste jag skulle sluta var jag där några gånger, men det var inte oftaman var ingen ölgubbe, precis.

Tony Olsson är, på sätt och vis, en kändis. Men det finns en Tony Olsson som är än mer bekant. Den Olsson som sitter dömd för polismorden i Malexander sommaren 1999.
Gotlands-Tony har sina egna minnen.
- Jag kom från England och var inte helt uppdaterad på vad som hänt och skulle genom tullende stelnade till när de fick se mitt namn och kollade mina papper väldigt noggrantdå förstod jag, det kändes märkligt.
Det sägs att namnet Tony är överrepresenterat i svenska fängelser, hur ser ditt register ut?
- Ha, ha, ja, vad kan det varafortkörningsböter i England en gång, det är väl det enda
Okej, godkänt. Hittar du i England utan vägatlas, förresten?
- Det gör jag. I London kan det kanske vara lite problem, men jag vet i alla fall oftast vilket håll jag ska åt.

På Tonys kontor på gården i Lärbro finns minnen från den framgångsrika karriären; pokaler, foton, inramade tidningsomslag.
Men han har också andra minnen.
Han har knäckt en knäskål, brutit ett lårben, brutit en överarm och till slut gått hel ur det.
Men så kom den där kraschen i tävlingen Guldhjälmen i tjeckiska Pardubice på hösten -96.

Pinuppa i garaget
- Jag krossade vänstra hälbenet, det slogs i fem delar och gick inte att laga, det fick växa ihop som det var
Har du men av det än i dag?
- Jo, jag haltar och har nedsatt rörelseförmågadet värker men det får man lära sig att leva med, så är det.
Kan du någon gång tänka att karriären inte var värd det?
- Nej, så har jag aldrig tänktjag kan väl ångra att jag åkte till Tjeckien den där gångende fick ett återbud och jag fick en sen inbjudan och kastade mig bara iväg ochmen, nej, inte att jag ångrar hela karriären.

Intervjun går in i sista kurvan, vi pratar lite snickeri, Tony gillar att snickra och har renoverat hela huset. Vi pratar engelskt te, släpskor och tankarna sekunden före en krasch, snackar skoldsanser och om han verkligen inte var en tjejtjusare i tonåren ("nej, det tror jag inte").
Ingenstans det oväntade.
Tony märker mitt lirkande, plirar med ögonen, säger:
- Jag är rätt tråkig, eller hur? Men det har mest varit speedway för mig.
Men till sist hittar jag en öppning, det där som lyfter, som framhjulet under en bakhjulsdefilering.
För: Tony hade ända intill slutet av karriären en plansch på 80-talspinuppan Samantha Fox i garaget.
Jag vet inte

Den här intervjun går mest runt

För åtta år sedan tog Tony Olssons världskarriär i speedway slut.Sista vänsterböjen tagen, sista drevet bytt.2sidor hälsar på i Lärbro för att tala om livet utan rundbanor.Och får till svar, ungefär: vadå?

För åtta år sedan tog Tony Olssons världskarriär i speedway slut.
Sista vänsterböjen tagen, sista drevet bytt.
2sidor hälsar på i Lärbro för att tala om livet utan rundbanor.
Och får till svar, ungefär: vadå?