Den långa vägen från Gotland till Lacoste
Det blir så, när man bott i Frankrike de senaste 60 åren.
Evert Lindfors har gått en lång väg från Gotland till Lacoste i franska Luberon-bergen. Från en uppväxt i fattigdom och en konstnärlig utveckling som förvisso också gick i knapphetens tecken i Stockholm och Paris, till dagens rika arméer av vitalt levande gestalter i terracotta, sten, trä eller brons.
Produktiva månader fyller ateljèn på Djurö utanför Stockholm, där han håller till sommartid. Apostlar, djur, änglar med brutna vingar, slanka, rörande gestalter, huvuden, huvuden i mängder, naiva erbjudanden till igenkännande. I takt med att han låter sina skepnader fylla ateljèn, backar han själv mot dörren - och skapar sej ett nytt skjul att fylla. I gräsmattan hukar, skuttar, smyger djur, både kända och okända.
De första slantarna tjänade han som sexåring på att bära ut tidningar i Visby, vedermödorna blev sedermera en bok, De 63 tidningarnas väg (Carlssons bokförlag), en barndomsskildring från fattigsverige. Men också från drömmars land.
"I början, i allra första början, för mycket länge sedan, fanns något hoppfullt. Som i en ljusfylld glänta. Ögat fick aldrig nog, hjärtat lyhört, vips var handen där, försökte igen.
I själva försöket, i det outsägliga, låg något lockande. Det omöjliga förblev ändock det enda möjliga", skriver han i memoarerna Utan returbiljett (Carlssons bokförlag).
Besegrad, säger han idag. Nu är jag besegrad.
Av vad? Av det omöjliga?
Han är dock omgiven av hundratals skulpturer, om och om igen formade av känsliga händer, om och om igen, om och om igen. Tills han slutligen funnit en slags sanning i skulpturen. Han arbetar med motsättningar, ljus och skugga, ständigt så fångad i sitt arbete att dagar, timmar, mat, sömn - allt får bli vad det blir.
Bara han arbetar.
Men besegrad?
Idag skulpterar han med ord. Han lägger sina minnen under mikroskop och så skriver han.
- Bilderna har ljud och dofter, de finns för alltid inristade i dej.
I boken Utan returbiljett beskriver han sin strävan att erövra Det Omöjliga. Han är på Djurö, det är kall höstmorgon, snart ska han åter till Lacoste.
"Varje morgon en yrsel av glädje att återse dagen, finna mina sinnen, mina armar och ben, skallen som fungerar. Förvånad.
Dagen framför mig, något positivt, hoppfullt, något jungfruligt. När kvällen kommer är jag som utslagen efter dagens alla försök att nå "det omöjliga, det som i morgonrodnaden verkade lovande..."
Det har gått över sextio år sedan han lämnade Gotland för Stockholm. Och sedan för Frankrike och Lacoste där han och konstnärens hustru Barbro bor.
Hon är konstnär, uttrycksformen är mest olja och akvarell.
Konstnärshustru till en ganska skrymmande person, hur går det, i 60 år?
- Det skulle vara värre om man inte vore konstnär själv, säger hon. Diplomatiskt.
Som om man då har en självklar genväg till förståelsen.
Om han står för det ursinnigt snabba i sitt utövande, är hon mer av den eftertänksamma sorten. Hon säger att hon eftersträvar det flyktiga, ostadiga. Hon undviker gärna den fasta marken.
I sommar har det varit vallmons lysande röda, innan den vissnar.
Liv och måleri hör ihop, säger hon.
- Men det blir sällan som man tänkt. Måleriet är något oförutsett och det gäller att hitta fram till förenklingen. Akvarellen erbjuder ingen återvändo.
Så strävar hon på, tampandes med vallmons lysande röda i upprepade försök att fånga något.
- Vissnande blommor erbjuder en annan dramatik när de övergår i svart, brunt eller silver...
Om sommaren målar hon på Djurö utanför Stockholm, i den ärvda stugan ovanför Kanholmsfjärden, med en utsikt så mäktig att hon inte ens skulle våga sig på att måla den. Det är snarare människor, ensamma eller i grupp, hon försöker binda vid skissblocket. Och sedan flytta över i olja.
Hon får plats med märkligt många ömsint skildrade människor på samma lilla utrymme.
När hösten och skogsmössen blir påträngande, flyttar de hem till Lacoste igen.Under den klippa där markis de Sade en gång byggde sitt slott, en plats som numera hemsöks av jet set-folket, pop och rockmusiker, vilket för somliga nog har sin plåga, det med.
Efter franska revolutionen rev bönderna de Sades slott och inte förrän på 60-talet fann det sin alternativa uppgift.
"Varje eftermiddag", skriver Evert Lindfors i sin bok Utan returbiljett
"varje eftermiddag kastar markis de Sade en lång makaber skugga ner över vårt hus. Om sommaren svalkar den oss. På vintern ryser vi. Vi lever i skuggan av de Sade."
Gränderna vinglar och stretar uppför bergskanten. Det är osannolikt vackert. I hus med berget som innervägg, ibland som i grottor, bor konstnärerna.
Barbro och Evert Lindfors har bott här i över femtio år - och det är ganska långt från Gotland och Norrlanda där han som barn ofta vistades hos mormor och morfar Östman, skollärarn i socknen.
Han var fem år när han vaktade lammen åt morfar Erik Östman, som också var en underbar organist i Norrlanda kyrka. Farfar hetter Erik Lindfors och var kyrkoherde i Fole, heligheten har möjligen gått i arv genom alla de apostlar som trängs på hyllorna i ateljèerna. I Lacoste, på Djurö. Apostlar och änglar.
Hans bror Olof gick till en början i morfars fotspår och blev en tid lärare i Norrlanda skola. Han såg till att socknens begåvningar öronmärktes för högre studier och skickades till stan och läroverket. Till dem skrev han förmanande brev om vikten av att studera flitigt och vara snälla gossar. Ty det var socknens gossar det handlade om.
Då hade Evert sedan länge lämnat Gotland för ett hungrigt och strävsamt liv i Stockholm, där han kom att inse att måleriet var hans väg att gå.
Olof sökte sig en större publik än vad sockenskolan kunde erbjuda, han hade för övrigt redan fuskat som skådespelare med lammen och brorsan som enda åskådare i hagen utanför morfars hus med kyrkmyren som fond.
Det blev sedermera Riksteatern och Växiö stadsteater för gossen. Medan broder Evert letade sig söderut, till Marseille poletterade han och konstnären Harry Moberg sina cyklar, enkel biljett.
Då var han nitton år och Marseille mötte med chock. Snö! Fattigdom. Smuts.
- Äventyren stod i kö framför oss. Det gällde att överleva.
På cykel längs Medelhavet kom de till Saint-Paul, det var sommar 1947, där fanns konstnärerna och poeterna. Matisse, Utrillo, Léger, Picasso runt hörnet. Fattigdom inpå huden.
- Jag tecknade bara. På båda sidor av papperet. Ibland sålde jag en kroki.
I Marseille kunde han med saknad erinra sig de "hastighetsbullar" han och brorsan Olof anrättade om natten hos mormor och morfar.
- Fick jag bara en sån vore jag hemma igen!
Nu ville han till Paris. Hösten 1948 skrev han in sig på Beaux-Arts och där hörde han talas om en handfast svenska som slagit ner ett närgången typ och därmed skaffat sig ett lysande rykte bland konststudenterna.
Evert Lindfors blev omåttligt nyfiken och så småningom pekades hon ut för honom. Han hade väntat vid grindarna - och så kom hon, så vacker i sin röda kappa.
Nu har han och Barbro varit gifta i snart 60 år. Och han skriver sitt liv i en ny bok, den heter Koffrertbåten, på omslaget apostlarna i vitmålad terracotta. Om ett år kommer den ut på Carlssons bokförlag.. Barbro illustrerar med lätt penna hans strävan efter att besegra det omöjliga.
Han säger att nu är det han, som är besegrad.
Frågan är bara - av vad?
Så jobbar vi med nyheter