Den långa vägen tillbaka
- Tröttheten är nog det svåraste handikappet.Bengt-Eve Pettersson i Fole drabbades av stroke för åtta år sedan. I dag jobbar han halvtid på en bilfirma och tränar dagligen sin kropp. Han har haft stor hjälp av sin livsinställning, att aldrig tycka synd om sig själv.
- Att vara bonde är ju ett sätt att leva. Men jag var tvungen att sälja gården.
När han får frågan hur det kändes, ser han förvånat på mig.
- Kändes, inte kommer jag ihåg hur det kändes.
Dum fråga, det är klart att det är svårt för en bonde att sälja gården! Det gäller att göra det bästa möjliga av situationen i stället för att tycka synd om sig själv. Så Bengt-Eve började jobba heltid på Ryftes, där han säsongsjobbat på vintrarna tidigare.
Hjärtat stannade
Hösten 1996 åkte Bengt-Eve och hustru Gunilla på semester till Puket,Thailand. Där, i vattenskvalpet, stannade hans hjärta. Han svimmade av på stranden.
- Men jag hade tur. En dansk polis såg vad som hände. Han och min son Magnus gav mig direkt hjärtlungräddning. De räddade mitt liv.
Bengt-Eves tur fortsatte. En australiensare på stranden skjutsade honom direkt till ett bra sjukhus, där de kunde konstatera att en hjärtklaff slutat fungera. Bengt-Eve kommer inte ihåg så mycket från den tiden, men familjen stannade semestern ut, ytterligare tre dagar.
I slutet av januari var det dags för operation i Uppsala, Bengt-Eve skulle få en ny hjärtklaff.
- Jag vaknade upp med höger sida förlamad.
Bengt-Eve hade drabbats av stroke. Men på det lämpligaste stället, på lasarettet. För strokepatienter handlar det nämligen om att komma under vård så snabbt som möjligt.
Minns inte
Han kommer inte ihåg mycket av de följande två veckorna. Han minns inte att Gunilla fanns med honom på lasarettet, han kommer inte ihåg helikopterturen hem till Visby. Så småningom förstod han var han var och vad som hänt honom.
- Det var tufft för min fru, säger han, mycket tufft.
Han blev kvar på lasarettet och senare Korpen i två månader och här började han sin träning för att komma tillbaka.
- Första månaden satt jag i rullstol, sedan blev det gåstol, rullator och kryckor.
Bengt-Eve har alltid idrottat, var duktig i fotboll och orientering. Han gillar att träna och nu gällde det att bygga upp hans kropp igen.
Han fick lära sig gå på nytt. Sluddret i talet försvann, likaså dubbelseendet han drabbats av. Men han var nog lite väl optimistisk i början.
- Jag trodde absolut att jag skulle vara tillbaka på jobbet om ett halvår.
Och det var han, tillbaka i arbetsträning, som arbetsledare på Ryftes. Men det blev tungt. Jobbet bestod mycket av planering, rätt stressigt.
- Jag fixade inte det. När jag ansträngde mig fick jag ont i huvudet.
Jobbade som vaktmästare
I stället ordnade han jobb som vaktmästare vid Kinnerstugan och det fungerade alldeles utmärkt så länge de var två som jobbade tillsammans. Men när kollegan slutade och Bengt-Eve skulle ta på sig även dennes jobb blev det för tungt.
Nu jobbar han halvtid på en bilfirma och stortrivs.
- Jag får jobba i den takt jag vill, jag får styra arbetet själv. Jag sitter vid datorn en stund, sedan gör jag något annat. Jag har både bra chef och arbetskamrater.
Bengt-Eve säger att det är väldigt viktigt för honom att ha ett jobb. Han kan inte bara gå hemma, trots att det fanns läkare som helst såg att han gjorde det.
- Det är jätteviktigt att träffa folk.
Det är åtta år sedan han fick stroke. Vilka men känner han, 57 år i dag, fortfarande av?
Hans minne är fortfarande dåligt.
- Jag ser folk på stan som jag vet att jag känner, men jag kommer inte på deras namn.
Han säger att humöret har påverkats, han har fått kortare stubin. Och balansen är dålig. Han kan cykla. Men när han går har han svårt för trottoarkanter och ojämn mark. Då gäller det att koncentrera sig.
- Jag måste fortfarande ibland tänka på att sätta ned högerfoten på samma sätt som vänsterfoten. Annars kan jag börja halta.
Svårt att fokusera
Och folksamlingar undviker han helst.
- När det är många människor runt omkring blir jag så trött i huvudet. Det är så svårt att fokusera på en person då.
Men det allra största problemet är nog tröttheten. Om han inte får ta sig en eftermiddagslur är det svårt att orka till kvällen. Trots dessa bekymmer verkar Bengt-Eve vara en positiv person. Han säger själv att han haft tur, det kunde varit betydligt värre. Han tror det hänger mycket på den egna viljan.
- Man måste vilja bli friskare. Man måste vilja träna varenda dag och där har jag haft hjälp av fantastiska sjukgymnaster och rehab!
Har förändrats
Han säger att han förändrats även som person efter stroken.
- I dag finns inga måsten längre. Jag har lärt mig säga nej.
Men sjukdomen har tagit även på hans fru. Bengt-Eve tror att den är orsaken till hennes fibromyalgi.
- Hon har yrkesarbetat och dessutom skött om mig, det har varit tungt för henne.
Vilka råd har han då till oss andra, som inte vet särskilt mycket om stroke?
- Lyssna till kroppen! Om en arm eller ett ben inte lyder längre, om du får dubbelseende eller sludder i talet, ta kontakt med sjukvårdsupplysningen! Det är bättre att gå till vården en gång för mycket, än tvärtom.
Han har själv funderat mycket över det han själv drabbats av. Han tror att astman hänger ihop med hjärtklaffen och stroken. Men det är ingenting som läkarna sagt. I dag har han koll på sina blodfetter och får medicin. Men så säger han plötsligt:
- Jag har också fått problem med njurarna, jag har varit diabetiker i 35 år och har högt blodtryck.
Trots det säger han att han haft tur. Att hans familj varit ett stort stöd och betytt otroligt mycket. Han är glad åt arbetet och jobbar aktivt i Strokeföreningen.
- Man får aldrig tycka synd om sig själv!
Och då ska väl inte heller andra göra det!
Så jobbar vi med nyheter