Den politiska skammen
Jag skäms så. Hela svenska politiska eliten har tänkt till, diskuterat och hittat på en lösning - en överenskommelse. Var det här det bästa Sveriges främsta politiker kunde?
Är det här nivån? Jag är besviken.
Hur svårt är det att förstå att om min tid är begränsad tar den insikten lätt över? Varför satsa på att bygga upp något för det här landet om jag inte ska bli kvar? Mitt engagemang blir också min sorg när tiden är ute. Det är vad de säger i radion, de syriska männen. De frågar sig vad som är strategiskt bäst nu, hur att förbereda sig och planera för det som de nu inte vet något om?
Jag tillhör inte den politiska toppen men jag är en del av ett politiskt Sverige. Skammen över kortsiktigheten och oförmågan att göra en så enkel analys är så stor. Jag vet inte vad att göra med den, skammen. Förra måndagen satt jag där med kungen o lyssnade på politiker som pratade om att göra tillsammans. Var det detta de menade då? Nu i efterhand blir jag skrämd, för hela det där spektaklet sände samtidigt budskapet att nu är det kris! Nu måste vi stå enade för larmet går om never ending människorström. DOM KOMMER!
Så har också retoriken fortsatt.
"Allvarligt läge" "Den här situationen håller inte" "Vi kan inte ta emot på ett sånt sätt vi vill om så här många ska fortsätta komma" "Nästa linje är hur man kan stödja den direkta omgivningen till Syrien, så att människor kan leva någorlunda drägligt där" "Signalen är den, både här inne i Sverige och utåt: Den situation vi har i Sverige den kan inte fortsätta. Den är inte hållbar och då måste vi göra någonting" "Tillfälliga uppehållstillsånd kommer leda till att färre kommer och det är bra". En kan tro att dessa ord kommer från de som inte välkomnades in i överrenskommelsen. Så är det inte - dessa ord tillhör numera vårt politiska etablissemang - de som representerar de allra flesta av oss i Sverige. Våra folkvalda! Mitt parti. Och ditt. Det är en skam. Jag vet inte hur att hantera den
Så jobbar vi med nyheter