Den siste linstötborraren
Bo Lindström i Lau är lantbrukare. Till hälften. Den andra hälften är linstötborrare. Just det – linstötborrare. Den sista i Sverige.
Foto: Staffan Fritz
Den som kör maskinen, som både ser ut och låter som om den var nyligen utrullad från något industrimuseum, är Bo Lindström, brunnsborrare i andra generationen från Hallsarve i Lau.
"Det är billigare"
Men varför i all världen borrar han efter vatten med en teknik som var uråldrig redan för flera hundra år sedan? Och som i stort sett varenda professionell brunnsborrare i Sverige övergav för över trettio år sedan?
- Det är billigare, konstaterar Bo Lindström lakoniskt.
- Maskinen kostar mycket mindre än en kompressormaskin.
-Och så är det miljövänligt i och med att maskinen går på el i stället för diesel. Och för att det går åt mindre energi - den här maskinen drivs med en motor på 7,5 hästkrafter medan en kompressordriven kräver 500 hästkrafter till kompressorn och 100 hästkrafter till riggen.
Det låter ju som ett självklart val, särskilt i dessa energi- och miljömedvetna tider. För att inte tala om prismedvetna, när dieseln nyss var uppe och nosade på 15 kronor litern.
"Ingen vill stå och glo"
Alltså måste det finnas en hake. Varför använder inte alla en linstöt?
- Det ska vara så effektivt i dag, det ska gå så snabbt. Och det är ingen som vill stå så här och glo, filosoferar Bo Lindström.
Nu är det ju inte så att han bara "står och glor". Med jämna mellanrum ska linan sträckas, mejseln måste upp och hålet tömmas på borrslam.
Men visst är också själva arbetstempot är en smula musealt - det finns till exempel ganska gott om tid att småprata med en nyfiken reporter, eller nyfikna kunder för den delen.
Den lilla vinner
Men frågan är vilken maskin som förbrukar mest energi - en kraftfull maskin som arbetar fort eller en liten som måste hålla på länge?
Lite huvudräkning visar dock att den lilla maskinen vinner överlägset: för samma borrhål behöver linstötmaskinen bara runt en tiondel av vad kompressormaskinen gör.
I reda pengar betyder det att Bo Lindström tar ungefär 6 000 kronor för själva borrningen av ett hål på 30 meter.
- Jag hinner med mellan fyra och åtta meter per dag, beroende på var det är, så det tar ungefär en vecka för ett normalt hål, säger han.
Att Bo Lindström blev brunnsborrare var ingen slump. Det var en del av arvet från hans far, Nils Lindström.
- Pappa var brunnsborrare och jordbrukare. Jag fick vara med och hjälpa till från det att jag var liten i slutet av 50-talet, berättar Bo Lindström.
1977 registrerade Bo Lindström sin egen firma och köpte den maskin som han använder än i dag.
Användbar
- Den byggdes av Taxnäsfabriken i Göteborg 1961 eller 1962 och köptes begagnad av Nils-Evert Larsson i Lau i mitten av 60-talet. När Nils-Evert dog blev den till salu. I och med att jag hade hjälpt honom kunde jag hantera den, och jag köpte den för 10 000 kronor. "Tillfället gör tjuven", säger Bo Lindström.
Maskinen är mycket användbar trots sin ålder, och kan drivas också av en traktor. Dessutom går det att koppla en pump till den, så att man kan borra i praktiken var som helst.
Problemet med att vara den ende i Sverige som använder en linstötmaskin är reservdelar. Även den finaste kvalitet har en begränsad livslängd.
- Den senaste delen som jag kunde köpa ny var toppfjädern, någon gång på 80-talet. Det gäller att leta på skrotar och att ha kontakter på fastlandet, konstaterar Bo Lindström.
Svetsar spetsen själv
En ständig syssla för en linstötborrare är att hålla mejslarna i trim. Även i lösa bergarter slits de, ibland till och med snabbare än i hårda.
Bo Lindström berättar att det var smeden som brukade "banka ut" borren förr, men att han nu svetsar spetsen på mejseln själv.
- Jag har hittat en svetstråd som fungerar, som blir tillräckligt hård för att klara slitaget och ändå så mjuk att svetsningen inte spricker av stötarna.
Brunnsborrning är inte hans hela inkomstkälla, den står för knappt hälften. Under sommarhalvåret är han jordbrukare på sin drygt 70 hektar stora gård.
- Jag har mest spannmål, runt nittio tunnland. Resten är raps, vall och så tolv tunnland potatis, säger Bo Lindström, som fortfarande använder gammal standard även för arealberäkning.
Borrningen sköter han mest under höst, vinter och vår.
- Det är då jag har mer tid. Det brukar bli mellan tjugo och trettio brunnar om året, räknar han.
Men blir det inte lite ensamt att stå och lyssna till en maskin dagarna i ända och halka omkring i sandstensslam med jämna mellanrum?
- Det blir en vana till slut. Och jag har radio i lurarna. Ljudet från maskinen hör jag inte längre, bara när något går snett med borren.
- Och så hinner jag prata med folk som jag träffar!
Risken är dock överhängande att Bo Lindström blir den siste i sitt slag. Återväxten är tunn, för att uttrycka det milt.
- Det skulle vara roligt om någon ville lära sig och ta över, men jag har ingen i dag, konstaterar han.
Blygsamt konto
Det är nu inte så konstigt om tronföljarna inte står i kö; verksamheten är i stort sett okänd även på Gotland. Bo Lindströms marknadsföringskonto är blygsamt och har i stort sett bara haft en post: skyltarna på själva linstötmaskinen.
- Ryktet är den effektivaste reklampelaren. Jag har inte annonserat en endaste gång. Jag står inte ens i telefonkatalogen!
Så jobbar vi med nyheter