"Den som sjunger aria är en korv"
Henning von Schulman har basröst.Och så har han slitit ut en frack.Det du nu börjat läsa är en intervju med en 23-årig operasångare som kommer att handla om korv.
Foto: OLA TORKELSSON
Vi träffas en söndagsförmiddag i oktober för att tala opera.
Kvällen före har 23-åringen debuterat som barrytonsolist i Gabriel Faurés Requiem i Visby domkyrka.
Men den nervositeten kommer vi till.
Vi ses i föräldrahemmet, Opera-Henning bär slitna jeans och blå, rätt hängig, t-tröja som det står Le chant public Provence 2006 på. Kaffe på bordet, havrekakor på ett fat.
Ordning i korridoren
Henning, vilken är den största fördomen mot operasångare?
- Vi snackade om det på skolan häromdagen, faktiskt...många tror nog det är väldigt glamouröst med massor av fester och att det liksom är "finare" än annan musik.
Hur är det då?
- Det är väl som vilket artistliv som helst, egentligen...fast man måste lyssna på musiken på ett annat sätt. Klassisk musik har så många uppföranderamar, man får inte göra glissando i Bach till exempel men med Puccini är det helt okej, såna saker.
Vad beror de här "finare"-fördomarna på?
- Kanske att det krävs lång utbildning, jag menar rock och hiphop gör man direkt och det behöver inte bli sämre av det, men på så sätt är klassisk musik rätt smal...det känns inte som man kan göra det ordentligt utan en lång utbildning.
Henning von Schulman säger sedan att han aldrig spelat rock eller annan modern musik, han kom direkt in i den klassiska. Han har, sedan han var liten, sjungit i praktiskt taget alla Visbys körer.
Han berättar att han kom i målbrottet när han gick i åttan. Vid julavslutningen sjöng han sopransolo, sen, på våren hamnade rösten i källaren.
Och det är verkligen en brummande bas jag har framför mig i det svalt möblerade vardagsrummet.
När jag ringde honom för att komma överens om intervjutid trodde jag först jag kommit fel, inte kan det här vara en som är 23?
Den mullrande rösten har givit vingar åt hans karriär; under ett par "enstaka kurser"-år i Uppsala var han med i OD, Orphei Drängar, Sveriges kanske mest kända kör.
Och rösten kommer att, det är Henning övertygad om, vara dörröppnare även till andra körer, uppsättningar, utbildningar och rent av anställningar fram i tiden.
- De flesta manliga sångare är baryton, betydligt färre ligger i de yttre tenor- eller basregistren och det gör ju mina möjligheter större.
Har du haft nytta av din röst förutom inom sången?
- När jag gjorde lumpen, ha ha...jag var på amfibie i Vaxholm, jag var ganska bra på att skrika där...jag lät som en officer och kunde lätt få tyst på en stökig korridor. Men rollerna är väl sådär...
Va?
- Ja, basrollerna i operor, alltså...
Det säger du?
- Ja, basen spelar alltid spöke eller tyrann eller kung eller...aldrig älskare, de glassiga rollerna, det är lite tråkigt.
Ohyggligt nervös
Vi ska snart komma in på bärs och snabbmat men först tar vi en liten avstickare in i punken.
Vad skulle ditt punkband heta om du hade ett?
- Pinnsvain.
Gillar du punk?
- Nej, inte ett dugg...det ska vara lite melodi när jag lyssnar, då blir det hellre hårdrock, det är ju ganska melodiöst...en dröm jag har är att se en konsert med Rammstein, jag var upptagen sist de var i Sverige. Jag har en del plattor med dem, det skulle vara tungt...jo, dem vill jag se.
Vi tar oss tillbaka till kvällen före intervjun. Visby domkyrka är fullsatt, längst fram Gotlands Sinfonietta och koristerna i Capella Gotlandica och Visby vokalensemble.
Henning von Schulman är en av solisterna, det är hans debut som barytonsolist. Han sitter under predikstolen när föreställningen startar och är ohyggligt nevös.
När dödsmässan, Fautés Requiem, kommer in i andra satsen närmar sig hans första insats. Han följer med i noterna, takt för takt, reser sig och...
- Det var verkligen pirrigt. Det är skönt när man väl börjar...och efteråt, under applåderna, då känns det bra, det är ju för publiken man gör det här, kulturen är liksom människans känslomässiga utlopp.
Hur var du klädd?
- Kostym och röd slips.
Jag tycker kostymer mest kliar.
- Jag är van, ha ha...efter två år med OD har man vant sig vid frack och kostym, jag har ju haft frack sen jag var 18, det börjar bli dags att köpa en ny faktiskt.
23 år och en utsliten frack?
- Nja, inte utsliten, men...det behövs nog en ny.
Du längtar inte efter läderbrallor och att få headbanga lite?
- Vill jag göra det är det bara att gå på nån konsert, det är inte svårare än så.
Opera - en hel måltid
Efter Requiem ("Jo, jag var ganska nöjd, det gick bra") gick Henning hem till storebror Carl och dennes sambo drack champagne. Vilken sort vet han inte. Och korken satt inte i taket och skummet sprutade inte heller, det tycker han bara är slöseri.
Så du satt inte i logen och drack burköl efteråt?
- Nej...men faktiskt, vi gick ut med hela kören och åt mat efteråt men sen efter det var jag ute med kompisar och då drack vi faktiskt burköl.
Jag har bekanta som inte dricker och alltid tvingas förklara varför...känner du samma sak med operan, när det är rock som är norm i din ålder.
- Nej, det kan jag inte säga...men man får ju alltid följdfrågor, så är det ju...men många tycker det är coolt med ett så udda intresse.
Vi talar om Pavarotti och hans publikfrierier som betytt så mycket för det allmänna operaintresset och om vad som egentligen fått Henning att fastna; "kul att sjunga...och så får man agera också, spela apa". Och det är nu vi kommer in på korven.
En bluessångare jag en gång intervjuade arbetade i ett gatukök och när jag bad honom välja det bluesigaste som gick att handla där sa han, snabbt som senap: en kokt med bröd.
Därför är frågan så klart given:
Vilket är det operigaste i ett gatukök?
- Ja du, det var svårt...det måste nog vara en hel meny, det...det finns ju så mycket i en opera, sorg och lycka, hunger och törst...
En korv räcker inte, menar du?
- Nja, en enda aria kanske kan vara en korv.
Stekt eller grillad, i så fall?
- Det är den som sjunger som avgör...alla som gör en aria är en korv, kan man säga, sen är det deras uttryck som kokar eller grillar.
Är det så?
- Ja...inom rocken gör alla sitt eget recept, inom det klassiska är recepten redan skrivna, då är det upp till oss som framför dem att tillaga på vårt vis. Och så strips och dricka till.
Henning slutar i Vadstena till sommaren, under våren ska det sjungas in till kommande utbildningar. Han hoppas på Operahögskolan i Stockholm, kanske Göteborg eller Köpenhamn. Han hoppas också på studier i Tyskland, en stor operanation, vad det lider.
- Jag har inte bråttom, som bas behöver man inte göra karriär förrän vid 35, det tar tid för rösten att bli färdig.
Fördomar på skam
Till sist, Henning, ska jag berätta om mina fördomar mot operasångare, om de inte redan skymtat?
- Gör det.
Och då gör jag det. Fördomen att de alltid, i alla delar av livet, är strama, allvarsamma, tunga. Ordentliga, helt enkelt.
Henning brister förstås ut i ett basgarv.
- Jaså du, då skulle du se mitt rum på internatet, säger han.
* * *
Och egentligen har ju fördomarna redan kommit på skam, så klart. Hans slitna jeans, hans hängiga tröja och varför skulle han inte kunna gå klädd så. Och så, bredvid framtidens önskeroller, drömmen om Rammsteins eldtunga tryck.
När jag sen går tänker jag att den här intervjun var som ett korsord där såväl "OD" som "GLISSANDO" finns präntat i blocket.
Så jobbar vi med nyheter