Den spökaktiga sidan av Gotland

Spöken? Visst finns de. I alla fall enligt May och Gunnar, två riktiga spökjägare - var och en på sitt sätt.
I Vibble i ett helt vanligt radhusområde flödar energierna, om man får tro mediet May Lundqvist. Ända sedan May var liten så har hon sett sådant som andra inte ser. Varje vecka tar hon emot någon som behöver hjälp med andevärlden. Det kan gälla allt från utdrivning av dåliga energier i bostäder till att kontakta döda anhöriga.
- Det finns många kraftportar på Gotland. Jag tror att det har med alla kyrkorna att göra och det faktum att vi människor inte kan låta marken vara. Spöken - visst finns de - men jag kallar dem helst för energier.
Det finns flera platser i Visby som May Lundqvist helst inte besöker ensam.
- Galgberget är inget kul ställe. Det är nästan så att det skriker där mellan Trojaborg och Norra kyrkogården. Det är så mycket sorg och ångest samlat på ett ställe.
Barnskrik underifrån
Visbys undre värld är inte heller särskilt angenäm. I de uråldriga gångarna - eller avloppskulvertarna - som byggdes under medeltiden hörs barnskrik.
- Gnisvärds stensättning är en annan sådan plats, en otroligt obehaglig kraft vilar över stället. Där är det någon som står och vaktar: "Kom inte in här!".
Man ska akta sig för att leka med andevärlden. May Lundqvist berättar om flera hus där hon har fått rycka in efter att ägarna har byggt om eller flyttat på gamla grejer.
- Jag minns en restaurang i Visby där ägaren hade tagit med sig en bjälke hem med ett gammalt målat porträtt på. Det blev de inte glada för, andarna.
Det man ber om det får man. En viktig sak att tänka på inför en högtid som Halloween.
- Egentligen handlar det om ömsesidig respekt. Jag tycker att det är kul att folk skojar och klär ut sig, men man ska vara försiktig. Dessutom - att leka med energierna när man är onykter är aldrig bra, säger May och skrattar.
Spökvandringar
Gunnar Bäck har precis avslutat sitt kaffe på Fornsalens café. Han ser ut som en äkta spökkännare, som om han hade tusen år av vetande under luggen. Flera gånger om året håller han i museets spökvandringar.
- Jag tror absolut att det spökar, att det kan finnas något kvar på en viss plats som inte vill gå vidare. Jag har till och med en bekant som är pastor som lyckats spela in dem!
Fascinationen för myter och sägner fick honom att fastna för det som inte alltid går att förklara. Berättelser om det övernaturliga återkommer ofta och lever vidare från generation till generation.
- Det måste vara ett bevis för att de är sanna, säger Gunnar Bäck.
Han går vant fram över Visbys kullerstenar; en stad full av gastar som inte fått ro. Vi är på väg mot Kapitelhusgården, en gång biskopens residens. Här i källaren spökar det. Det är biskopinnan som bittert ångrar att hon angav sin tjänsteflicka för stöld. Tjänsteflickan som varit helt utsvulten vid tillfället för stölden dömdes till så många piskrapp att hon dog.
- Förr hade man ofta en föreställning om att alla fick sitt straff till slut. Hade man gjort något illa så var man dömd till den platsen. Att rättssystemet var dåligt är nog en orsak till de tankarna.
Var har man störst spökchans?
- De säkraste spökena hittar man oftast i prästgårdar. Jag vet inte varför det är så. Jag känner en gammal klockare som jobbat för många präster och han brukade säga att de sällan är guds bästa barn.
Vi vandrar vidare mot S:t Olofs ruin. En gång en ståtlig kyrka och tillika platsen där en präst blev makabert halshuggen på 1300-talet - mitt framför altaret. Om nätterna ska man kunna höra mördarens skrik på hjälp.
Solen har gått i moln och trots att klockan inte är mer än fem känns det mörkt och kallt.
- Det finns så många ruggiga historier. Det vore nästan konstigt om det inte blir spöken efter sådana händelser...

Den spökaktiga sidan av Gotland

Höstrusk. Mörker. Halloween. Om Gotland har ett särskilt ljus på sommaren så finns här också ett särskilt mörker. Ruiner, gravar och skeppssättningar. Fast värst av allt är ändå prästgårdarna - om man letar efter spöken.