Den ständige predikanten Peedu

- Flickor! Damer! Killar! Hör upp! Jesus jobbade häcken av sig!
Det är predikanten Peedu som talar, i skepnad av förrädaren Judas.
Gotlands Teater har idag som idé att väcka intresset för Bibeln.
Kanske har Anders Peedu alltid varit en predikant, antingen han pratat samlevnad, bilskojare, mobbning eller kriminalvård.
Nu har han nalkats Bibeln, vilket möjligen kan förvåna en och annan.
- Jag menar att Bibelns berättelser ständigt behöver gestaltas på nytt för att kunna utmana. Jag vill göra människor medvetna om vårt gemensamma kristna arv. Västerländsk moral vilar på ett bräckligt fundament - vårt gemensamma kristna arv. Vad är det som håller på att hända? Är coca-cola, bingolotto och IT våra nya frälsare?
Utifrån Markus evangelium till Ulf Nilssons texter ur "Mästaren och de fyra skrivarna" tar Anders Peedu upp hotbilderna mot det kristna arvet.
Därefter blev det Bergspredikan och sedan I begynnelsen var ordet.
För 35 år sedan gjorde Gotlands Teater chock med vad som idag är vardagsmat, gränsande till husmanskost. Anders Peedu gjorde smärre skandal då han 1975 fick Socialstyrelsens uppdrag att sätta upp en samlevnadspjäs för skolbruk. Med föreställningen "Om konsten att tillhopa gå" lyckades han grundligt ruska om en publik som ändå fått ta till sig ganska radikala tankar.
Idag bor Anders och Eva Peedu på Skarpö utanför Vaxholm. De har fyra vuxna barn, en tämligen vanvårdad trädgård, höns, hund och ankor, båt och sjötomt. Gotlands Teater lever i sparsam men framgångsrik välmåga, Rockpojken är till exempel inte avsomnad, trots att den spelats över 5000 gånger sedan han föddes på Gotland.
- Den blir vi aldrig av med, säger han.

"Vi" i Gotlands teater är sonen Gustav, Bosse Karlsson och Birgitta Cederholm. Tillsammans med Unga Teatern i Helsingfors har de dramatiserat Berts Dagbok, Sören Olssons ungdomsroman om killen som gör det mest förbjudna för en kille - skriver dagbok. Och de rör sig med stor hemmahörighet i landets fängelser, där Gotlands Teater beskriver sig som ett bollplank innanför murarna.
- Vi vill skapa plats för samtal. Vi försöker uppmuntra en sliten personal och informera en ganska okunnig allmänhet om kriminalvårdens mål. Så att ropen på hårdare tag och dödsstraff tystnar. Vi vill hålla liv i kriminalvårdsdebatten. Frågan är vilken slags människor vi vill att kriminalvården ska ge tillbaka när straffet är avsuttet? Efter sex månader efter frivården? Efter 14 år på Hall? Till slut kommer dom ut. Till slut kommer de tillbaka till samhället.

Om att längta tillbaka till Gotland citerar han "Man kan inte värma en sufflé" - men visst finns där längtan, även om åren med Paxteatern och Musikcaféet är oåterkalleligen över.
Vad som inte är över är antagligen hans rykte som bullrig, kontroversiell buffel, vilket är aningens förvånande - han var inte ens uppseendeväckande röd. Bara lite lagom. Så där att det precis dolde - för dem som inte ville se - hans övertygelse om vikten av att ta ställning mot enfald och skenhelighet, att bli en anständig och hel människa.
Han tycker att han är på god väg.