Det är en gnistrande oktobermorgon med hög och klar luft. Den låga solen slår in genom rutorna i huset i Träkumla, där ute brinner skogen i rött och gult.
Allt är i förvandling, förgängligheten målar med sina murriga jordfärger.
Snart kommer den första frosten, snart förmultnar det sista av sommar. Och sedan, när vintern ridit ut: födelse på nytt.
Sämre förutsättningar kan man ha inför en intervju om andlighet och existentialism.
Ulf Kundler är lite smått galen, det kommer vi till, och dessutom diakon inom Visby stift. Han tillbringade småbarnsåren i Visby men växte upp i Kristianstad.
Nu har han bott på ön sedan 1997, då han fick tjänst som adjutant under biskop Biörn Fjärstedt.
Men för att gå ut hårt, Ulf. På vilket sätt finns Gud?
Han skrattar där han sitter med en temugg i hand. Kavajen är på, sammanträden väntar senare på dagen.
- Ja, du...Gud är allerstädes närvarande. I allsmäktigbegreppet ligger ju att han alltid funnits, finns och alltid kommer att finnas. Det är en inte helt enkel fråga, det där, men så tänker jag. Du, det finns en jättebra målning i S:t Pauls Cathedral i London...
...och så berättar han om 1800- talsmålaren William Holman Hunts bild av Kristus som knackar på en gisten trädörr utan handtag.
- Så tänker jag mig Gud. Det går bara att öppna inifrån. Det är bara du själv som kan öppna och släppa in honom.
Men han finns?
- Eller hon eller "det"...absolut.
En rituell stoppning
"Bevisa", säger de som inte tror.
- Ja, och hur gör man det? Det är oftast lättare att beskriva vad Gud inte är, en slags negativ teologi. Våra ord tar slut, de står i vägen för upplevelsen...Gud är bortom, men ändå här. Det blev lite flummigt, det där.
Ja, men det är flummigt, eller hur?
- Dessvärre är det så, men det är det enda sätt jag kan närma mig en intellektuell förståelse. Men det är förstås inte bara det. Det är också det personliga mötet. Hade man kunnat bevisa Guds existens...
...så hade människan behövt något annat att tro på.
- Ja, du har nog rätt i det. Människan har ett religiöst drag, något metafysiskt, en tro på något bortom. Hoppet är det sista som överger oss, säger man, och vad är det om inte en tro.
Huset i Träkumla, här har Ulf och hustrun Katinka, som har ungerskt påbrå, bott i tolv år nu. De träffades vid en körrepetition i domkyrkan, gifte sig och har nu två barn, fem och åtta.
Men först backar vi till alltings början, till uppväxten. Den i Kristianstad.
Jag frågar vem han var då, under de där viktiga skolåren, de som präglar så mycket av resten av livet.
Ulf funderar, minner sig till en bra barndom. Han spelade piano, det var det mesta han gjorde. En gång försökte han snusa, "Röda lacket", men det var det äckligaste han gjort.
- Det tog tio minuter att få in prillan, 0,8 sekunder att spotta ut den!
Så du blev ingen snusare.
- Nej. Men jag gillar att röka en cigarr. Eller pipa. Det är något rituellt med att stoppa en pipa. Jag tycker om riter, alla människor är rituella i någon mening; frukosten på samma sätt, vägen till jobbet...sättet vi gör saker och ting på.
Rädslan är att vara rädd
Ulf Kundler säger att han tidigt hittade vägen in i kyrkan. Han var med om att starta en gospelkör efter konfirmationen "och på den vägen är det".
Musiken och den kristna tron går för honom hand i hand.
När jag första gången ringer Ulf droppar han en svordom redan i andra meningen, kanske hittade han något att svära åt.
- Man ska kalla saker för vad de är. Är det "jävlar" så är det. Satan ska inte åkallas men är han redan här ska han benämnas och sedan schasas iväg.
Ulf pratar mycket, har nära till skrattet, hans bildspråk är rikt och talande. Han är lite galen, säger han. Saknar i många fall hämningar. Talar ibland innan han tänker, svär om han behöver, skojar, sätter humorn högt.
- Vi delar ju den här planeten, vi måste kunna prata med varandra, i kassakön, till exempel, annars blir ju alienationen total.
Folk i hans närhet vittnar om hans två lägen: av och på. Och det är också så han beskriver sig själv: antingen överpositiv eller näst intill uppgiven.
Glad förstår jag, men är blir du uppgiven?
- Av allt lidande, det finns så många som mår dåligt. Inom kyrkan möter vi många av dem och det är...det kan vara tärande men ger också mycket tillbaka.
Jag frågar hur hans egen svärta ser ut och han berättar om den skilsmässa han gick igenom för 14 år sedan, vilken tycks ha tagit honom hårt.
Inte i första hand för att relationen tog slut, dessutom ledde den ju fram till den lycka han befinner sig i idag, men:
- Skilsmässan var ett misslyckande. Min idé om äktenskapet är att när man går in i ett äktenskap gör man det för livet. I dag är vi så oerhört individfokuserade i samhället, mycket "jag" och väldigt lite "vi". Att vi inte klarade att göra "vi:et" mer centralt, det är ett misslyckande som var tungt för mig.
Ännu tyngre för att du svikit ett löfte inför Gud?
- Absolut.
Okej, berätta om din lycka.
- Mina barn, kan jag säga något så klyschigt? Men så är det ju! Mina barn är faktiskt de enda som får se hela mig...hela mitt raseri, de vet vilka knappar de ska trycka på för att göra mig vansinnig. Men också hela min lycka och kärlek. De får allt. På gott och ont.
Du fick, liksom jag, barn relativt sent i livet, i 40-årsåldern. Vad har barnen gjort med dig?
- Jag ville inte ha barn tidigare, jag kände mig inte redo, när man nu känner sig det. Men när de kom...jag har blivit MER. Mer som människa. Barnen, musiken och min kristna tro, det är min lycka.
Den här intervjun saknar, märker jag när jag gör den, "ben". Saknar ett fundament att vila på. Så spännande då att göra den. Att bara låta samtalet om alltings varande flyta på utan mål. Det får bli så den här gången.
Allhelgonahelgen närmar sig. Jag ska tända ljus för mor och far som båda lämnat jorden i år. Ulf har ingen nära anhörig att sörja, men han förbereder sig.
Mamma är bara 67 men pappa är 90 och har börjat glömma. En gång var han chef på F-kassan i Visby när den låg på Södertorg. Men det var då, det var 60-tal och pappan i sitt livs blomning.
Döden. Denna centrala del av livet. Media som inte missar en enda chans att ropa ordet i versaler. Jag frågar om hans tankar kring det.
Varför denna laddning?
- För att det är ett så finalt begrepp, då är det slut. Sverige är ett av världens mest sekulariserade samhällen...det finns väldigt lite tro på ett liv efter detta. Vi inom kyrkan kan förmedla ett hopp där. De där löpsedlarna spelar ju på folks dödsångest, någon annan avsikt finns inte. Det sätter igång våra egna känslor; var finns jag i allt detta.
Så hur tänker du dig döden?
- Hur tänker jag mig döden...jag vet inte...jag är nog inte färdig med den tanken. Och det går heller inte att gå och tänka på hela tiden. Vi har livet och det är där vi måste försöka vistas fullt ut.
Om jag frågar så här: vilken är din största rädsla?
- Min största rädsla är att vara rädd. Det är min största rädsla. Och det är jag egentligen hela tiden. Under allting finns en enda stor rädsla för...allt.
När Ulf var 15 tyckte han, tror han, att 45 var "skitgammalt"
- 30, 45, 60, det var väl ingen skillnad? Det var gubbar och kärringar, föräldrar, såna som har hus, haha.
I veckan fick Ulf en F-skattsedel på posten, och han har numera en egen liten rörelse bredvid halvtidstjänsten inom stiftet. Exakt vad det blir av det, vet han inte. Kanske musik, kanske datateknik, kanske någon typ av själavård.
- I någon bemärkelse är jag mitt i ett uppbrott, säger han. Men jag vet inte till vad, det få vi se.
Vems är de val vi gör?
Han hade tänkt bli musiker, sökte in till musikhögskolan men kom inte in. Och så blev det som det blev och därför kan vi sitta i det hus vi just sitter den här dagen och prata om det vi gör.
- Ibland undrar jag över hur mycket vi egentligen styr våra liv, "no man is an island", säger man. Hur mycket är de val vi gör våra egna?
Det man inte söker hittar man fortare, brukar jag tänka. Man kan leta länge efter ett speciellt par skor, men den man kommer att leva med...det bara händer.
- Det låter lite fatalistiskt, va? Som om vi karlar inget har att säga, det är kvinnan som bestämmer. Nej, jag vet inte...en annan intressant sak: vad är det som gör att vissa människor kopplar? Om du ser ett gammalt klassfoto...den och den och den har jag tänkt på ibland, men det där, vem är det? Man minns inte namnet en gång. Vad är det som gör att det blir så.
Det är Gud.
- Nja, det tror jag inte, haha. Men det var ett bra försök!
Ja, du, Ulf, det blev rätt flummigt, det här, känner jag.
- Tycker du? Nej, men det är intressant. Vi talar alldeles för lite om existentiella frågor i vår vardag.
* * *
Och när jag kör från Träkumla balanserar solens vita klot på en grantopp. Temperaturen har stigit och jag slås av hur mycket himmel det finns över allting som man ser.