"Det är inget jag önskar barnbarnen"

Ingvar Carlsson är en kändis. En sån som folk vänder sig om efter och försöker få det att se ut som de inte tittar, inte bryr sig.
Efter drygt 30 år i riksdagen, tio år som partiledare för socialdemokraterna samt sju år som statsminister (1986-91, 94-96) har han vant sig vid att vara uppmärksammad.
Vant sig, men aldrig blivit helt bekväm med situationen.
Vi träffas i Lummelunda en dag när molnen är låga och grå. Här har han sedan tidigt 70-tal sin fritidsstuga.
Han och hustrun Ingrid har just kommit med färjan för några januaridagar i stillhet.
På resan har det varit som vanligt.
Ingvar har tagit sin fika och läst sin bok, medan andra resenärer tittat en gång extra och viskat i smyg.
Jag frågar vad han själv tänker på när han hör ordet "kändis"?
- Veckotidningskändisar, det är ju där de exploateras. Jag tänker inte på mig själv som kändis, även om jag är medveten om att jag är igenkänd.

Det var 1986, i mars, han hamnade i medias verkliga kamerasmatter.
Miljöminister Carlsson tog över styret av landet sedan statsminister Olof Palme blivit mördad:
- Det var ju en extrem situation, och från att ha kunnat röra mig fritt i samhället blev det tio år med livvakter och att ständigt vara påpassad, det var en jätteförändring, verkligen.
Det är tio år sedan du avgick som partiordförande och statsminister, blir du ofta igenkänd i dag?
- Ja. Och det är delvis tv:s förtjänst, tv har fortfarande stor genomslags-kraft. Men jag märker det sällan, det är mest de som är med mig som ser att folk tittarjag är så van.

Aldrig anonym
Jag tänkte just fråga det, hur märker du att folk känner igen dig?
- En del, främst på mindre orter, stirrar ganska ogenerat, ha, ha...folk kan komma fram och säga nåt, ta ett foto eller be om en autograf. En del tackar fortfarande för gott arbete.
Har uppmärksamheten avtagit sedan du avgick som statsminister?
- Nej, det tycker jag intemen så kommer det förstås en ny generation där en gammal statsminister bara är nåt i historieböckerna.

Ordet "kändis" användes första gången av Yngve Gamlin i ett tv-program i november 1963.
Och amerikanske konstnären Andy Warhol myntade på 60-talet uttrycket att i framtiden kommer varje människa att få sina 15 minuters berömmelse.
Den typen av B-kändisar finns det en mängd av i dag; som Big Brother-Linda, Robinson-Robban, Naken-Janne och tv:s alla bönder.
Men så finns också de andra, de som kom för att stanna. De som i någon mening tvingats förändra sitt sätt att leva på grund av kändisskapet.
Finns det något sammanhang där du kan vara anonym, Ingvar?
- Nej, egentligen inte
När du avgick svarade du så här på frågan vad du skulle göra nästa dag, minns jag: "Då ska jag ta en lång promenad i Tyresö-skogen". Har skogen varit en tillflyktsort?
- Jag började direkt leva ett så vanligt liv som möjligt, det var avsikten. Jag går mycket i skogen och det var ännu viktigare då, det var enda platsen jag kunde slippa livvakterna och vara ensam med mina tankar.

Råd från Säpo
Ingvar Carlsson berättar hur han lät livvakterna släppa av honom på en plats för att sedan hämta honom vid en annan.
Däremellan gick han på kompass, rakt genom skogen.
Bara för att få vara i fred.
Och för att undvika eventuella risker använde han inte stigsystemet.
Han säger under intervjun, som även görs på telefon en tid innan vårt möte i Lummelunda, att han än i dag lever efter råd från Säpo:
- Jag fick en del råd när jag slutadePalme och Anna Lindh, två av mina närmaste vänner, har blivit mördade, det sätter så klart sina spår
Vilken typ av råd?
- Var man befinner sig när man är ensam, till exempel var man sitter, vad man har bakom sig och framför sigdet är saker jag tänker på än i dag i det dagliga livet.
Big Brother-Linda, känner du till henne?
- Ja...och alla bönder, va?...det där intresserar mig inte ett dugg...jag tycker nästan det är lite löjligt
I dag drömmer många ungdomar om att bli just kändisar, hur tänker du kring det?
- Det är väl en av de negativa sidorna med tv, att kändisskapet idealiserasmen det är ett högt pris man betalar.
Hur högt?
- Ja, det mest extrema är ju att man faktiskt utsätts för riskerdet går alltid omkring personer som är fixerade vid kända människoroch ta kvällstidningarnas skriverier, inte bara Persbrandt här nyligen, det är många som blivit oerhört kränktanej, kändisskap är inget jag önskar mina barnbarn, så kan jag säga.
Det är så?
- Ja. Inte om man isolerar själva kändisskapet, det är det inte värt.

Under Ingvar Carlssons statsrådstid gjordes i media ett nummer av att han alltid reste med buss och tunnelbana till jobbet.
Och det tycks genomsyra honom som person; att vara "vanlig", att leva ett "vanligt" liv med bussresor, föreningsliv och radhus hemma i Tyresö.
Jag frågar om han i privatlivet haft någon nytta av att vara den han är?
- Nej, det hoppas jag intejag går aldrig före i köer, jag går till min vårdcentral...jag blir riktigt obehagligt berörd om någon vill ge mig fördelar, då säger jag ifrån, jag vill leva på lika villkor.
Märker du att folk förväntar sig att du ska vara på något speciellt sätt?
- Vad ska jag sägadet är möjligt att jag underskattar att för en del är de viktigt att få möta mig, att få skaka hand "jag har hälsat på Erlander och Palme, nu vill jag hälsa på dig också" kan nån sägadet är möjligt att jag underskattar det.

Gillar inte mingel
Men om du verkligen inte vill prata, alla har ju sådana dagar.
- Det händer, jag kan vara stressad eller inne i helt andra tankardå säger jag ifrån, "just nu har jag inte tid eller möjlighet", det förekommer.
Kan det nån gång kännas genant att bli igenkänd och tittad på?
- Det kan väl vara på nån restaurang när någon fått lite för mycket att drickamen Sverige är bra, folk förstår att jag vill leva ett eget liv.
Du döljer dig inte bakom mörka solglasögon?
- Ha, ha, det är inget för mig, det är förbehållet filmstjärnorna, tror jag.
Finns det några sammanhang du undviker?
- Det kan vara releasepartyn för nån film eller nån konsert eller liknandedå kan jag välja bort att gå dit och mingla, då går jag hellre dit vid ett annat tillfälle och...
betalar entré.
- Just det, ja.
Hur känns det att i ett sammanhang gå runt och presentera sig fast du vet att alla redan vet vem du är?
- Jag gör det ändåibland kan det kanske kännas lite onödigt, mende säger sitt namn och jag säger mitt, det handlar om ren artighet.

När den amerikanska rockeliten 1985 spelade in Live Aid-låten We Are The World talades det om världsstjärnor som var andäktigt nervösa inför mötet med andra giganter inom genren.
Jag frågar om Ingvar Carlsson om han upplevt något liknande inför möten med världens ledande politiker.
- På sätt och visatt träffa Nelson Mandela, till exempel, var ju stortjag fick ju möjlighet att träffa de legendariska ledarna under min tid, Reagan, Thatcher, Kohl och Gorbatjovdet var en oerhörd förmån att ha fått föra samtal med dem.
Har du nån gång haft som mål att bli just känd?
- Nej. Det skulle väl varit inom fotboll, då (Carlsson är stor Elfsborg-fan, reds.anm)men även en Zlatan kan säkert beskriva en del negativa sidorspeciellt efter att han varit firad stjärna, tror jag, att bli bortglömd, det är många som inte klarat det.
Har du känt dig bortglömd?
- Nej, tanken med att avgå var ju att bli mer anonymmen det kan nog vara svårare om slutet blir abrupt, man blir petad ur ett lag, ingen stjärnglans längre, inga journalister som ringer
Rockidol, då?
- Nej, ha, ha, det har aldrig funnits förutsättningar för det. Jag har uppträtt en enda gång på en partikongress och framfört Jag heter Ingvar iförd en peruk lånad av Hagge Geigert. Det var den gången och aldrig mer.
Ja, det har jag sett på tv.
- Jo...det dyker upp där ibland, ja...
Gillade du snabba eller lugna låtarna bäst på skoldanserna, förresten?
- Va? de lugna, det var foxtrot och en och annan vals, det dansades på helt annat sätt p