Lykke visar upp sin nygjorda regnbågsteckning.
Treåriga Lykke kommer springande med ett sprudlande leende och nyfikna ögon till hallen för att se vem mamma Alicia just öppnat dörren för. När undertecknad säger hej och ställer en fråga byts nyfikenheten snabbt mot blyghet och hon söker snabbt upp mamma Emelies trygga närhet och visar med kroppsspråket att hon får sköta snacket inledningsvis. Storebröderna Alfons, 12, och Rasmus, 10, hälsar glatt och artigt innan de riktar sin uppmärksamhet tillbaka till annat.
Alicia och Emelie Brandt Rossander är äkta makar. Barnen har också en tredje förälder som har en aktiv och närvarande roll i deras tillvaro.
– Våra barn tar det för givet och är ganska obrydda om vår konstellation. De bor varannan vecka hos oss. De har både en geografisk och känslomässig närhet till alla tre föräldrar. Så har vi valt att leva våra liv och det känns i dag lätt och självklart, säger Emelie.
Att det är Pride-tider på Gotland är anledningen till att vi ses, men samtalet handlar främst om de dryga 51 veckor på året då Gotland Pride inte pågår.
Eller rättare sagt så är behovet att värna om tolerans, acceptans och inkludering ständigt pågående.
– Det är Pridevecka året om hemma hos oss. Vi väljer litteratur med stor omsorg och även samtalsämnen. Det är en otrolig transparens i vårt hem, det är få saker som vi inte kan lyfta och prata om med våra barn och med våra vänner. Och vi önskar att vår familj och vänner kan vara med och sprida de ringarna på vattnet, säger Emelie.
Att det är högt i tak i hemmet gällande samtalsämnen kan emellanåt leda till att äldsta sonen Alfons skruvar lite på sig, menar Emelie.
– Alfons kan säga ibland att det är lite pinsamt när hans kompisar kommer hem hit.
Men de flesta tolvåringarna tycker väl att föräldrarna är pinsamma ibland?
– Precis, det är ju mycket som är pinsamt haha. Vi är en familj som inte ber om ursäkt för sig och vi har ett hem som inte ber om ursäkt för sig. På det sättet är samtalen levande, men också samtalen om att det här inte är självklart för alla.
Storebror Alfons tillsammans med Lykke när det vankas mellanmål.
Själv tar Alfons inte upp något om pinsamma mammor när kompisar är på besök, men berättar att han ofta fått frågor kring att ha två mammor.
– Jag får jättemånga frågor, till exempel om vem som är Lykkes mamma, om hon är adopterad och så vidare, säger Alfons.
Är det jobbigt med sådana frågor?
– Nej, jag har svarat på alla och jag har inte känt att det är något negativt. De som frågar tycker mest att det är spännande.
Vad har Gotland Pride för betydelse för er som familj?
– Vi har inte varit så aktiva i olika sammanhang under Pride. Jag ser faktiskt Gotland Pride som en gåva till barnen, att det uppmärksammas så att barnen inte ska glömma och inte ta saker för givet. Att det inte ska kännas som något annorlunda för dem när de växer upp utan som något naturligt, säger Emelie.
Emelie och Alicia
För Alicia och Emelie är det självklart att kunna leva öppet tillsammans med sina barn.
– Men eftersom att det inte är självklart för andra så är Pride viktigt för att lyfta medvetandet. Som med allt annat som varit i världshistorien med förtryck så behöver vi minnas det och fortsätta arbeta för vad vi önskar och dit vi strävar att komma, säger Emelie.
För hennes egen del dröjde det med att komma ut.
– Jag är ju lite äldre i sammanhanget och valde den vägen som var rätt för mig ganska sent i livet. För mig var det tydligt väldigt snabbt i mitt liv men av en massa olika anledningar så var det svårt. I dag när jag är 40+ så är andras idéer och tankar ganska oviktiga för mig personligen, men så är det inte för alla. Jag har en vän som precis har klivit in i vuxenvärlden, som fortfarande kämpar med sin komma ut-process. Det sker mot en fortsatt ignorant vuxenvärld och det skapar en otrolig massa lidande för den här enskilda individen.
En av köksväggarna är en stor skrivtavla med många nedskrivna meddelanden och budskap.
Alicia och Emelie upplever att de kan leva öppet utan att behöva värja sig mot fördomar.
– Vi är ganska självklara i vårt sätt att leva och jag tycker inte att vi stöter på något ifrågasättande i vår vardag, men däremot att vi ibland behöver informera om vår konstellation, säger Alicia.
Vad möts ni av för reaktioner då?
– Främst av en nyfikenhet och det är jättefint. I några få sammanhang kan vi mötas av en rädsla att säga fel och trampa på eventuella ömma tår. Vårt förhållningssätt är att vi bjuder in till frågor om någon har frågor, så sätter vi gränser för vad vi vill svara på om så behövs.
Emelie tillstår att hon själv haft fördomar om vilka fördomar de eventuellt skulle råka ut för.
– När Lykke skulle komma var jag initialt orolig över vad andra skulle säga. Då var Alfons, Rasmus och vår omgivning snabba att slå hål på mina fördomar om att det här skulle vara problematiskt i andras ögon.
Emelie och Alicia
För andra regnbågspersoner (HBTQIA+) på Gotland så är dock situationen långt ifrån lika självklar som för familjen Brandt Rossander. Det märker Alicia och Emelie bland annat på sin gemensamma arbetsplats inom psykiatrin.
– Det är väldigt sorgligt att många människor som kämpar med identitetsfrågor mår otroligt dåligt och befinner sig hos oss på psykiatrins heldygnsvård. Det är många, och företrädesvis unga skulle jag säga, som kämpar med sin egen identitet och bär på mycket ångest och självhat, säger Emelie.
Vad behöver göras för att fler ska vara bekväma med att leva öppet på Gotland?
– Som alltid när människor blir rädda för något så handlar det om okunskap, så det är viktigt att fortsätta sprida kunskap. Regionen gör allt fler insatser och det är viktigt att det fortsätter på det viset, till exempel är Fenix Ungkulturhus en väldigt viktig plats för många ungdomar på ön. Region Gotland har en viktig roll som utbildare och kunskapsspridare.
I syfte att fortsätta flytta normen i rätt riktning?
– Ja, exakt så. Det finns tyvärr väldigt starka krafter som jobbar i den motsatta riktningen, säger Emelie Brandt Rossander.