"Det är skönt att slippa vara attraktiv"

Han drar ett bloss på sin cigarett, andas ut i ett moln och går mot det snötäckta skogsbrynet. Han har lortigt ansikte, långa skitiga naglar och vildvuxet, flottigt hår. Han är Nathan.
Eller gör Nathan, snarare. Centralfiguren i det kommande danska dramat Labrador som just nu, i all tysthet, spelas in på Gotland.
Annars är vi väl mest vana att se honom som Johan Falk. Eller i Änglagård eller Tusenbröder. Eller på Dramaten, eller samarbetandes med Colin Nutley, Richard Hobert, Anders Nilsson och Björn Runge...

Jo. Sammanhangen är i regel väl kända kring denne flitigt anlitade film- och teaterskådespelare.
Nu sitter vi inklämda i en minibuss med motorn igång, långt ute i obygden på nordvästra Gotland, strax ovanför en avlägset belägen stenstrand. Nere vid vattenbrynet står ett hastigt ihopsnickrat och ruckligt litet hus, med en stekpanna med makrill i runt knuten.
Det är där han bor, Nathan.
- Han har flytt till den här ön. Det ska vara en ö, vilken som helst, men alla kommer ju att se att det är Gotland. Han är här för att han vill slippa världen. Han är en väldigt tvär och svår person.
Så ser Jakob förbi mig och ut genom bilrutan. Tänker lite.
- Han är rolig. Han är tydlig. Fast ibland vet jag inte riktigt själv om han är elak, eller bara blyg...
- Labrador är ett triangeldrama. Nästan ett slags kammarspel. En dotter, en danska, söker upp sin svenske far. De har inte träffats på fem år. Hon är med barn och tvekar om hon ska behålla det. Så vill hon väl visa sin pojkvän. En riktig laptopkille. Den moderna mannen kontra dinosaurien...
Jakob tystnar, kisar lite och drar eftertänksamt sina fingrar genom håret. Det flottiga.
Det är mycket Hemingway över Nathan. Och mycket Sven Wollter över Jakob Eklund.
Så klart. Kanske.

I unga år skulle Göteborgsfödde Jakob bli konstnär. Inte skådespelare som föräldrarna, Olof Eklund och Brit Ångström-Eklund. Nej. Så det blev konstskola - men ett svårignorerat scenfrö grodde och fick honom snart att börja hänga på Angeredteatern på sin lediga tid.
Där jobbade Sven Wollter. Kollega och vän till Jakobs pappa. Sven tog Jakob under sina vingar. Värnade och värmde hans talang. Inspirerade.
När Jakob väl filmdebuterade 1992, var det som just Sven Wollters son i Änglagård.

Nu har du gjort över 40 film- och teaterinsatser på 20 år. Finns det någon typ av karaktär, en särskild roll du längtar efter att få spela?
Jakob är tyst en liten stund.
- Nej...
Och så en ny liten tystnad.
- Nej. Men den här karaktären trivs jag med. Det är skönt att slippa vara attraktiv. Att inte behöva locka publik.
Jakob säger att det på det sättet är rätt behagligt med utländska produktioner, eftersom svenskarna förknippar honom så starkt med hans mest kända roller och karaktärer. Vilket för oss in på hur han hamnade där, på en snötäckt strand i Bläse.
- Rie Hedegaard som jobbar med casting i Danmark ringde. Eller, hon mejlade en bild först. En karl på ett fjäll. Han sitter där med ett gevär. Som om en björn när som helst skulle attackera, och samtidigt i sina egna tankar. När mina barn såg bilden sade de: "Är det du, pappa?". Sedan ringde Rie.
Barnen är Klara och Leo och mamman är Marie Richardson, som Jakob lever med sedan 25 år.
Två oerhört produktiva skådespelare och ganska små barn. Hur får ni ihop det?
- Alltså... det har faktiskt inte varit så svårt som man kan tro. När jag jobbar är det intensivt, som med Johan Falk, i nio månader. Men jag hade fyradagarsveckor -  och före och efter varje projekt är man ju ledig. Och alla pengar Marie och jag tjänat på våra filmer - vi lägger dem inte på bilar eller boende, utan på tid. Pengar gör att man kan välja bort. Fast man tjänar i regel mindre än folk tror, utslaget på ett år.
Och framtiden? Du sade i en intervju att du står på scenen för att lära känna dig själv och andra. Att den dagen du känner dig hel som människa behöver du inte stå där längre. Hur menar du?
Jakob ler och drar lite på svaret.
- Ja... Det kostar så mycket. Som på Dramaten. Alla går vi och hoppas på att någon ska bli sjuk, att det ska bli inställt. Alla är vi livrädda. "I dag kommer jag att braka". Jag är nästan 50 och känner mig fortfarande som en darrande unge som ska uppträda i skolan. Scenskräcken är den samma, men med åren blir vi bättre och bättre på att dölja det. Professionalism har väldigt lite med teknik att göra. Hundar och barn kan vara bättre aktörer. Därför är det så oerhört viktigt vad man gör. Hur man mår. Annars kommer rädslan. Jag hoppas att jag, om den stora ångesten kommer, har vett att ta min Mats ur skolan.
Vad gör du då?
- Sjukskriver mig, antar jag.
Nej, alltså... vad skulle du göra om du inte jobbade med film?
- Då skulle jag ta upp snickeriet. Jag är faktiskt hyfsat duktig. Gå som lärling hos någon. Bygga hus och möbler. Alltså, jag är ju inte så duktig, så det skulle bli fula små hus och fula små möbler, men det kanske är någon stackare som köper det ändå, ha ha.

Och så en obligatorisk lokaltidningsfråga: Din relation till Gotland?
- Vi har varit här på semester flera gånger och letade hus här för några år sedan, men det blev västkusten.
Så börjar han skratta.
- Ha ha! När Marie fyllde 40 bokade jag upp ett helt hotell, flyg och 20 personer, för att överraska henne. Alltså... efter 15 år tillsammans... hon hatar ju överraskningar! Hon blev vansinnig och kastade väskor omkring sig i Visby och hatade mig till kvällen, men det slutade bra. Alla blev sams. Vi gillar Gotland som fan, Marie och jag.