?Det är viktigt att vi som finns runt omkring lyssnar?

Behovet av stöd förväntas bli stort, även om det under gårdagen inte var några mängder som vände sig till krisgruppen. Några har dock ringt till den psykiatriska kliniken, som stärkt bemanningen den här veckan, och vissa arbetsplatser har begärt och fått samtalsstöd. Kyrkorna och diakonicentren besöks också regelbundet. På samtliga platser finns utbildade samtalspartners.
Sedan i går bemannas även färjeterminalen och flygplatsen av psykiatripersonal och präster, som möter de hemvändande och deras anhöriga.
Just nu är det svårt att säga exakt hur stora resurser som kommer att behövas, menar Inger Jerkland.
? Vi vet inte hur skadade de som kommer hem är, fysiskt och psykiskt. Om det blir väldigt hårt tryck så får vi mer hjälp av P 18:s krisgrupp.
Känslorna är många och blandade i samband med stora katastrofer, konstaterar hon. Glädje och tacksamhet över att överleva. Sorg över dem som gått förlorade. Oro, skuldkänslor, ilska och ifrågasättande.
? Det blir förmodligen som vid Estonia. Man är tacksam över att man överlevt, men känner ofta skuld för att andra inte fick göra det.
Många kan komma att drabbas av sömnlöshet och mardrömmar, tror hon. Jerkland rekommenderar alla som känner att de behöver det att söka hjälp. Att själv bearbeta alla intryck och känslor kan vara svårt, tror hon.
??Det är bra om man får prata igenom det med någon van lyssnare, så man får berätta om det man varit med om och kan lägga det bakom sig.
Hon tror att många kommer att behöva stöd omedelbart men även om någon vecka, med mera perspektiv på det som hänt. Längre fram kan det mycket väl bli aktuellt med gruppsamtal, så de drabbade får prata med andra som har liknande erfarenheter.
? Det är viktigt att vi som finns runt omkring lyssnar. Vi kanske inte ska fråga så mycket, utan avvakta och svara när det behövs.?Så bör man fokusera på det positiva, att de har överlevt. Ångesten över det som är hemskt kommer ändå.
Och om den drabbade inte vill prata alls?
??Om människor stänger dörren måste man närma sig dem med stor respekt. Då är det viktigt att professionella samtalspartners tar den kontakten.
De anhöriga har det också svårt. Många oroas över saknade och sörjer förlorade nära och kära.
Samtidigt vill de stötta dem som kommer hem, men är kanske oroliga för att ?säga fel? och väljer därför att inte säga något alls.
? Så är det ibland. Då kan man vända sig till oss, så kan vi ge råd om hur man kan bete sig. Man behöver inte komma hit, det går bra att göra per telefon.
Fotnot: Krisgruppen kontaktas via Sjukvårdsupplysningen.