Det dånar när 1 300 motorcyklar drar på

Av landets totalt 18 000 registrerade HD-cyklar är häften av deras ägare medlemmar i Harley Davidson Club Sweden (HDSC).
Som utomstående anar man direkt när man anländer till denna exklusiva märkesträff på lördagen, att det är något alldeles särskilt med det amerikanska motorcykelmärket.
Men K-G Joelson från Linköping, HD-frälst sedan 1995, avslöjar att han har gjort det och att det nog är många här som har gjort det någon gång. Kört japanskt.
Fast det är väl inget man gärna erkänner, säger han och skrattar.
Som han ser det har man två liv. Först det japanska, därefter går ett antal år då man bildar familj, kör Volvo och kanske seglar. Sedan kommer HD-livet. Här finns många "återfallsförbrytare", folk som i medelåldern bestämmer sig för att återgå till mc-åkandet.
Vad det är som är så märkvärdigt med just det här motorcykelmärket är enligt K-G Joelson mycket enkelt. Allt.
Det är en frihetskänsla. Sen har det även blivit en livsstil. Här finns nästan alla yrken representerade.
Eftersom medlemmarna kan ta med sig en gäst till träffen kan det hända att en Kawasaki eller Honda dyker upp. I de fallen är föraren välkommen, cykeln däremot kommer inte in på området utan får stå i skamvrån, i den så kallade grisfållan.
K-G Joelson är kluven till segregeringen.
Tänk dig själv om ni åker in till stan och alla som har Volvo kommer in, medan alla Saabar får stå utanför, säger han.
Men samtidigt påpekar han att det här är en märkesträff och då kan det bli lite gliringar åt dem som inte har rätt märke.
Fast vi är inte så tuffa som vi låter, vi hejar ju på varandra när vi möts på vägarna och så, lägger han till.
Motorcykelkulturen tror han är något som inte sällan går i arv.
Pappa både körde och tävlade och morsan var spätta. På den tiden hade man ju inga skyddskläder, utan körde omkring i en liten toppluva med tofs.
<span class=MR>Populärt med skägg</span>
I motorcykelvimlet syns många skägg. Det tycks vara en populär behåring just inom mc-kulturen.
Lars Furenholm, skäggbärare sedan sex år, motorcyklist sedan 31 år, håller med.
Det är ganska vanligt i hojsvängen. Man har väl en viss stil. Men för mig handlar det också om att jag får sova tio minuter längre på morgnarna eftersom jag slipper raka mig. Tio minuter varje dag, det blir mycket tid på ett år det. Det är min sambo som har ansvar för ansningen, säger han.
Han gillar den lite tillbakalutade stilen när han kör och har en mycket bekväm cykel som han kan köra 50 mil med utan att det bekommer honom.
Och så är det ju ett speciellt ljud i de här maskinerna, säger han med beundran i rösten innan han startar maskinen och drar iväg.
Men allt är inte högvarvade motorer, skägg och läder. Här finns även plats för romantik.
Eva och Claes Törnlöf, medlemmar och Visbybor, passar på att gifta sig under träffen. Han i diskret mc-kostym, det vill säga T-shirt med skinnväst och skinnbyxor, hon i en mer traditionell vit klänning. Fast det hade lika gärna kunnat bli läder även för hennes del. Hon hade väldigt svårt att bestämma sig, berättar hon.
Prästen Tomas Angerud i skinnställ och prästkrage kör egentligen en Kawasaki, men för syns skull hade han fått låna en Harley Davidson som han kom åkande på till Kneippbyn där vigseln förrättades.
Han har varit med om speciella vigslar förr. För inte så länge sedan vigde han statsminister Göran Persson och Anitra Steen hemma i Sörmland.
Han tycker om den gemenskap som finns i motorcykelklubbar.
När skinnkläderna åker på upphör skillnaderna mellan människor, säger han.