Det dödliga giftet gav blåmärke
PANG! Den lilla orangea frisbeen splittras i luften till ett moln av stoft. Gotland Just nu har provat på lerduveskytte och skjutit av oss alla hämningar.
Iklädd brun cowboyhatt och brun väst och med en mobilsnäcka i ena örat kommer han fram och hälsar. I handen har han en bock, en dubbelpipig bössa där piporna ligger vertikalt mot varandra. Det är vårt vapen för dagen. Förväntningarna och nervositeten stiger inombords och vi går i gemensam trupp upp mot skjutvallen. Att få skjuta sönder flygande objekt med ett livsfarligt gevär är en stark kontrast till vad ett gäng med stillasittande arbeten annars upplever dagtid.
- Böj på knäet, ännu lite mer. Sådär. Det ser bra ut! säger Ulf Strandnert när jag står skjutklar vid lerduvebanan.
- Tryck kolven emot dig. Så ja! Nu fick du en sådan där ekorrkind.
Tunga vapen och träff
Bössan på 3,2 kilo känns tung i händerna och att hitta rätt balans och sikte är svårare än vad jag trodde. Vapnet är laddat med stålhagel som snart kommer att avlossas i en otrolig fart ut över barrskogen och på mig har jag hörselskydd som ska förhindra lomhördhet. Nästa steg är att hålla koncentrationen uppe, fälla ut den högra armbågen, osäkra vapnet och pressa avtryckaren i botten. Hela tiden avslappnad. Och så är det dags. Den lilla frisbeen skickas iväg.
PANG!
Träff. Lerduvan klyvs på mitten och de andra applåderar bakom mig. Jag känner lättnad. Peppad av instruktören gör jag mig redo för ännu ett skott.
PANG!
Också träff, även om den inte var klockren. Övermodet stiger inom mig. Jag glömmer till och med att säkra geväret, men blir snabbt påmind av den lättsamma instruktören. Jag laddar om.
PANG!
Miss. Jag visste att den skulle komma. Efter sex skott, varav hälften träffar, lämnar jag över bössan till näste man.
Skador undviks med finess
Konstigt nog gör det inte så ont i axeln. Står man bara rätt, lutar sig fram en bit för att minska rekylen och håller geväret pressat mot axeln vid skottögonblicket slipper man vakna upp med blåmärken dagen efter. Självklart krävs även en bra instruktör som kan visa hur man ska och inte ska göra. Det har vi. Ulf Strandnert har skjutit lerduvor i åtta år, men med tanke på hans brinnande engagemang för sporten kan man tro att han skjutit sedan barnsben.
- Nyckeln till ett bra skytte är att stå rätt. Gör du det blir du riktigt smidig i din rörelse, lika smidig som en panter, säger Ulf när näste person står skjutklar.
Gräns vid tonåren
Med sig har Ulf Strandnert sin flickväns barnbarn, nioåriga Kevin, som hela tiden håller sig på tillräckligt avstånd från avfyrningsplattan. Han längtar tills han fyller 13 år då han också får skjuta lerduvor. Tills vidare får han nöja sig med att hjälpa till att ladda skott och skicka i väg duvor åt andra.
Vi lyckas alla träffa de flygande lerplattorna, men med olika mycket framgång. Två av oss träffade nästan varje gång. För oss andra tre flög duvorna oftast fritt in i skogen. När skottsessionen är klar och lådan med skott är tömd ligger 75 mörkblå hylsor utspridda på marken kring skjutplatsen och en jäkla massa orange splitter i skogen. Det vi bär med oss hem förutom ett leende på läpparna är växande blåmärken på våra högra axlar.
FAKTA / Hejdeby skjutbana
Så jobbar vi med nyheter