Det finns ett före och ett efter i livet

Vi har stämt träff för att tala om livet. Om vart vägarna bär för oss människor och om det finns ett före och efter.
Det finns det, i alla fall för Jimi.
Men det ska vi komma till. Vi ska komma till vänskap också och beslutsångest och saknad.
Men först ser vi oss om där vi sitter:
Lunchlediga flanörer denna onsdag i Kungsträdgården, solen som slösar där uppifrån och fjärdens vatten som glittrar där borta framför slottet.
Förr var det här en park att passera, en del av stan att råka gå igenom.
- Sen jag började på Operan har det blivit förknippat med mitt arbete. Ser du fönstrena där uppe, ovanför Café Opera, där har vi vår matsal...man sitter ju där och tittar ut över Kungsan.

Jimi Harlevi, trummis i Midnight Moses som sedan blev Monostar. 90-tal. Det är länge sedan nu, bandet lades ner för tio år sedan.
Och också han är en annan nu.
Opera-Jimi. Scentekniker på Kungliga Operan sedan tre år, dessförinnan motsvarande jobb på Dramaten.

Så vi tar väl det spåret nu i inledningen. För det är förstås där inne på scenen det ska rivas balkong.
Nu, på eftermiddagen, pågår repetitionerna av "Romeo och Julia", en balett efter Shakespeares skådespel.
Till kvällen är det föreställning av Verdi-operan "Falstaff" med Loa Falkman i huvudrollen.
Vi sitter i Kungsan, Jimi börjar jobba vid 15, det är ännu någon timme dit.
Vad gör ni? Berätta.
- Ja, först ska allt som är på scenen nu bort, all dekor, alla tyger, sen ska "Falstaff" in...det är fyra, fem föreställningar på gång samtidigt så det är mycket logistik där inne, så inte det man ska ha nästa gång hamnar in i hörnet. Och sen är man stand by under föreställningen, öppnar en dörr åt Loa, till exempel.
Säger han tack?
- Nej, haha. Men han är faktiskt en av dem som är mest reko, väldigt mån om att ta i hand med alla, att se alla som är med i en produktion.
"Operadivor" brukar man säga. Finns det operadivor i verkligheten?
- Jo, så är det väl...absolut. Men det var mycket värre på Dramaten.
Vem öppnade du för där?
- Börje Ahlstedt, till exempel. Och han sa inte tack, kan jag säga.
Det måste kännas speciellt att jobba bland alla dessa stjärnor?
- I början, alltså...jag tyckte det var jobbigt, JOBBIGT, och stå med Lena Endre och Mikael Nyqvist och låtsas som det var världens vanligaste grej samtidigt som man bara hade en enda tanke i huvudet: shit, det är ju dom!, liksom. Det var ingen vanlig grej för mig.
Nej, det blir ju så...nu måste jag se ut som om det här inte är nån stor grej!
- Precis. När jag började på Dramaten var det en chock att komma upp i matsalen. En gång satte jag mig ensam vid ett långt bord och plötsligt kom alla man sett på tv och film och satte sig runt om mig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Så du slängde i dig maten och stack?
- Ja, typ. Stirrade ner i tallriken och åt fort som fan.

Jimi Harlevi är nattmänniska. Sitter vid datorn, kollar SVT Play och gärna naturprogram som "Planet Earth". Lyssnar på ljudböcker.
Och får han lust att fixa nåt i sin etta i Aspudden så gör han det. Skruvar ner köksskåp, målar väggen. Tyst förstås. Men klockan kan lätt bli halv fyra innan det får vara nog.

Jimi spelade med gotländska rockgruppen Monostar i tio år. Det var en stor del av hans uppväxt. Nej, det var hans uppväxt.
Sen tog det slut, en era var över.
Vi pratar om den, medan duvorna pickar efter lunchsmulor på grusgången.
Jag vet att du identifierade dig som just Monostar-trummis efteråt. Att det var svårt att hantera, att komma ur.
- Jo, så var det ju...
Finns det någon sorg i det i dag?
Han funderar lite, pillar på solglasögonen, sparkar undan en sten i gruset.
- Det är dubbelt, det där. Det var ju en speciell tid...vi lyckades ju ändå göra ett fullängds-album och två ep, vi flyttade hit till Stockholm tillsammans...vi var ju bästisar, det var ju "vi". Men sen slutade allt med att vi inte kom överens och den biten saknar jag inte alls.
Är du fortfarande "trummisen i Monostar"?
- För vissa på Gotland är jag nog det. Inte inför mig själv, det vore väl tragiskt i så fall. Jag är inte så nostalgiskt lagd, men ibland kommer det ändå över mig att fan vad kul vi hade.
En av Jimis bästa vänner är, säger han, Linus Larsson, då gitarrist i Monostar. En uppväxtkamrat som med tiden blivit en "ny" vän.
Linus har flyttat tillbaka till Gotland och bor med familjen i ett hus i Hogrän. Tillsammans har de skapat en ny relation.
- Det finns ett före och ett efter, liksom. Vi fick en vuxnare relation efter Monostar. Förut var vi som småsyskon, vi hade inte den respekten för varandra som vi har nu.
Jimi flyttade, tillsammans med bandet, till Stockholm 1995. Men efter att gruppen upplösts valde han att återvända till ön.
För att han saknade den så mycket.
Eller hur det nu var.
- När jag kom hit -95 längtade jag till Gotland otroligt mycket. Det var med en klump i halsen varje gång jag åkte därifrån. Jag var tvungen att flytta tillbaka för att få ro, för att få veta. Men efter tre år (99-02) insåg jag hur mycket jag istället saknade Stockholm, hela mitt sociala nät som fanns här.
Har din bild av hemön förändrats med tiden?
- Gotland är lite som en sommarstuga nu. Det var skönt att komma på det. Ett tag visste jag fan inte var jag skulle bo, jag hade en fot här och en fot där, liksom.

Jimi har inget favoritlag, äter han pizza blir det oftast capricciosa med jalapeno och den 19 juni kommer han inte att följa Det Stora Bröllopet, trots att han håller till nästgårds.
- Jag är inte mycket för monarkin men har ingen emot att de gifter sig, det får de göra bäst de vill.

Kontrakt på en etta i Aspudden, fast tjänst på Operan, lön på kontot varje månad. Jimi är 34, åren har gått och han uppskattar tryggheten.
- Det är skönt att veta att lönen kommer, säger han med ett leende.
Var är du i livet just nu?
- Egentligen lever jag som när jag var 25, haha. Jag är singel, går på rockklubbar, gör som jag vill, förhållanden har kommit och gått, liksom...men jag trivs med det. NU trivs jag med det.
Nu?
- Innan tänkte jag att shit, jag måste träffa mitt livs kärlek och skaffa hus och barn och allt det där, du vet...men jag har släppt det nu, det är lugnt, liksom. Jag har det perfekt.
Vad vet du nu som du inte visste då, när du var 20?
- Ja, alltså, fan...det är så mycket, var ska jag börja?
Var du vill.
- Jag har fått ordning i min pärm med försäkringar och bankpapper och pensionssparande och sånt, det har jag dödskoll på, det hade jag inte när jag var 20. Däremot finns det en eld i en i den åldern som jag uppskattar, man är orädd, man vet inte så mycket, är rätt naiv, ser man i efterhand. Va fan, jag kan väl flytta till Irland nästa vecka, en biljett bara så ordnar det sig...det skulle jag aldrig våga nu, jag har blivit mer och mer bekväm.
Ja, det blir ju så.
- Jag menar, min lägenhet...har jag ett kontrakt håller jag fast vid det...fan, man flyttade ju tio gånger och bokade man upp sig på nåt mer än ett år...det hände liksom inte, det var ju livstid. Man kanske skulle på världsturné, det gick ju inte att låsa sig...alla drömmar man hade.
Då, på 90-talet när Popcicle var heta och ingen ännu hört ordet "millennium", frodades rockdrömmarna, de som falnat i dag.
Han spelar lite med en norsk artist som heter Katharina Nuttall. Nån gång då och då, så mycket han hinner, han har ju sitt jobb.

Vi går in på Operan sen, in i mörkret. Där på scenen repeteras "Romeo och Julia"-baletten och i orkesterdiket sitter musikerna fritidsklädda. Bara ett dunkelt ljus och vingslag i hela byggnaden av levande musikhistoria.
Det här är Jimis liv nu, hans arbete.
Även om han vet mer om rock’n’ roll än opera. Loa Falkman känner han till, honom hade han sett i tv, men de andra...ingen större aning.
Skönt, tycker han. Då slipper han stirra ner i tallriken vid lunchen.
* * *
Efteråt frågar jag vad det blivit av det här, vad var det för en intervju egentligen?
- Ja, du...det är väl mycket sånt man tänker på hela tiden. Tillhörighet, var man befinner sig, vart man är på väg, vad blir nästa steg eller ska det vara så här? Jag tror jag kommer att tänka så tills jag drar ur jacket en dag.

Det finns ett före och ett efter i livet

STOCKHOLM. När Jimi Harelvi och jag ses i Kungsan denna heta maj-dag ska han om några timmar riva Romeo och Julias balkong.Sen är det dags att hålla upp dörren för Loa Falkman.- Ja, någon måste ju göra det, som han säger.