GA 150 år
Min första version av den här inledningen refuserades av min bordsgranne, Ulrica Fransson. Ni som känner henne vet att hon kanske inte gödslar med superlativerna – på personalvetarsvenska heter det att hennes personlighetstyp är en ”producer”. Det innebär att hon på ett kortfattat och rakt sätt satte ord på det jag kanske innerst inne redan visste, att den var lite för hård och att humorn inte riktigt gick fram. Jag själv har – enligt samma personalvetarlingo – en förmåga att bli lite svävande, överdriven och adjektivtung.
Hur som helst. Det jag ville ha sagt, där i början av texten, var att jag ställde mig försiktigt avvaktande till det vedertagna faktumet att allt har blivit bättre med åren.
Men vem kan hävda annat än att rapporteringen gått framåt, i både snabbhet och i urval?
Så är det. Att hävda något annat är rent trams!
Men – det kommer ju alltid ett litet ”men” när man lägger upp en tes på det här sättet – finns det då ingenting alls som var åtminstone lite bättre förr?
Det enkla svaret på den frågan är att helt undvika att gräva vidare i ämnet, hävda ett snabbt nej och sedan rusa vidare. Men jag fungerar inte riktigt så, har aldrig gjort.
Istället har jag ägnat mig åt att försöka hitta saker som går emot rådande konsensus. Inte så mycket för att det är journalistens uppgift att vända och vrida på stenar som ingen annan vänder och vrider på, utan av den enkla anledningen att jag kanske ändå inte riktigt håller med om att precis allting verkligen har gått en ljus framtid tillmötes.
Jag vill dock redan här och nu reda ut ett par saker:
Ja, jag är 46 år, men min populärkulturkonsumtion har absolut inte stagnerat och jag saknar inte tiden då den heteronormativa gitarrmusiken dominerade på hitlistorna. Min kommande invändning har därmed ingenting att göra med min fysiska ålder. Jag är visserligen lite lätt nostalgiskt lagd när det kommer till lokal musik, men inte så mycket att det på något sätt grumlar mitt omdöme. Jag är ingen surgubbe!
Så här kommer det, mitt gnäll:
Det skrivs för lite om lokal musik i allmänhet och gotländsk rock i synnerhet!
På den punkten har det inte blivit bättre!
Men.
Bottnar då inte mitt gnäll egentligen i att jag saknar mitt gamla jobb som redaktör för GA:s Fredagsuppslag? Sidorna som fylldes med rock, pop, hiphop, dödsmetall och allt däremellan. Sidorna som startade Rockskallen, sidorna som fick så mycket skäll att jag vid ett par, tre tillfällen fick be om offentlig avbön i spalterna. Samma sidor som intervjuade både möjliga och – faktiskt – ganska omöjliga band. Sidorna som spöade GT:s motsvarighet varenda vecka, år efter år. Sidorna som… jag kan hålla på hur länge som helst här… Sidorna som tog musik på allvar. Sidorna som gjorde skillnad.
Sidorna som åt tårta med rockbandet Pascal och skrev spaltkilometer om Vadstuckfestivalen, Gråbofestivalen och Volymfestivalen och säkert en massa andra festivaler. Sidorna som gav innehållet precis lika mycket kärlek vare sig det gällde ord, bild eller form.
Sidorna som, och det låter kanske lite skrytigt men det struntar jag i – var fantastisk bra.
När jag började jobba med dem, år 2000 eller 2001, uppgifterna går isär lite, så gav dåvarande chefen Janne Olsson och GA Fredags-redaktören Eva Klint Langland mig och fotografen Tobbe Wallström ett lika tydligt som fritt uppdrag: Gör vad ni vill!
Och det gjorde vi!
Så jo, det är nog GA Fredags-saknaden som gör att jag ibland känner en sorts tomhet.
För det finns inget roligare än att skildra den gotländska musikscenen. Musiken förtjänar faktiskt att tas på samma allvar som andra kulturyttringar.
Och jag erkände aldrig för mig själv hur mycket jag faktiskt saknade att jobba med lokal musik.
Men ni vet hur det blir ibland, annat kommer emellan.
Jag började redigera tidningen, tyckte att det var så otroligt kul att jag gjorde det mer och mer. Blev fast anställd där på kvällsskiftet, gjorde uppslag och stack på kurs och blev bättre. Åkte runt i NTM-land och bytte utseende på alla våra tidningar. Där och då fanns det helt enkelt inte tid att tänka på hur kul det är att skriva om lokal musik.
Omorganiseringar och sånt och vips, så jobbade jag åt både GA och GT och ingen rock i sikte.
Så där höll det på en massa år innan…innan jag faktiskt hittade tillbaka till mitt ursprungliga kall.
För det är sant att det inte skrivs lika mycket om gotländsk rock längre, men skriver och intervjuar gotländska musiker, det gör jag faktiskt mer än nånsin. Men det publiceras inte i den tryckta tidningen.
Istället gör jag en musikpodd, som heter Musikstugan, tillsammans med kollegorna Demir Lilja och Erik Daun. Ni hittar den på helagotland.se. Dagens avsnitt berättar om Clara Klingenströms väg från Tiljans Talanger till mellocirkusen. Och nästa torsdag, då handlar det om musiktävlingen Popgiss.
Så härmed sluter jag cirkeln. Att skriva om gotländsk musik är fortfarande det roligaste som finns.
Och så höll jag på att glömma.
Det finns faktiskt en sak till som också var bättre förr. Broväg, platsen där tidningen egentligen hör hemma. Macken på ena sidan och Stjärngatan på den andra. Där mormor från fönstret såg nattskiftet släcka lamporna innan hon gick och lade sig.
Så tack GA. Utan dig hade mitt liv sett radikalt annorlunda ut.
Det hade definitivt varit väldigt mycket tråkigare.