"Det finns så många ledsna där ute"

I Hannas lägenhet på föräldragården tassar Frank Sinatra omkring.
- Jag läste nånstans att när man får besök är det två saker som alltid går hem, Frank Sinatra och champagne. Och, ja, du skulle ju köra bil så det fick räcka med musiken, haha.
Det är två år sedan Hanna Samuelsson deltog i dokusåpan "Bonde söker fru" i Tv4.
Hon nådde långt, röstades inte ut förrän i näst sista avsnittet.

För er som minns och inte minns: Bonden Anders valde Isabel och Hanna tvingades därför vandra ur serien 12 december 2007. Det var i den stunden känslomänniskan från Bro gav allt och alla sitt längsta finger i miljoner svenska tv-rum.

Men det där är historia nu. Och i tv rullar den ena efter den andra av nya "söker"-produktioner.
Det är för att höra hur allt det där påverkat henne, som jag tagit kontakt.
När år passerat ser ju de flesta saker och ting i ett helt annat ljus.
Så jag dricker min nyponsoppa ur en mugg med prickar och säger:
Jadu, Hanna, nu är vi här igen, journalisterna. Har du saknat oss?
- Haha, nej, jag vet inte...jag tog egentligen aldrig vid mig av allt som skrevs. Och de gotländska journalisterna var alltid trevliga, det jobbiga var Expressen och Aftonbladet, när de ringde.

Trött på karlar
De allra flesta har ju aldrig varit i den situationen. Hur är det? Berätta.
- Man blir styrd. Man är inte van vid att de ringer tjugo i elva på kvällen och frågar en massa konstiga saker.
Som vad då?
- Allt möjligt, om gamla förhållanden, vad som helst. Men jag var noga med att inte lämna ut det privata och svarade aldrig på sådana frågor. Men jag var, få se nu, 33 då, då är det så klart lättare att säga nej än om man är tio år yngre.
Hur tänker du när du ser liknande program i dag?
- Att aldrig döma någon för hur de verkar i rutan. Jag minns jag gick in på Tv4:s forum på nätet och jag häpnade över hur vissa människor avskydde mig, verkligen hatade mig. För en uppfattning de fått i tv!
Jag erkänner för Hanna att jag inte sett särskilt många "Bonde söker fru"-program.
Det har å andra sidan inte hon heller. För hon har ingen tv, bara en man kan se dvd-filmer på.
Men hon var ju trots allt med under inspelningssommaren i Dalarna. Så hon vet.
Hur märkte du av att du var igenkänd?
- Genom att folk kom fram på stan och så. Det håller ännu på. Och det ringer ännu karlar och flåsar i luren.
Är det så?
Hanna sätter ner sin egen mugg, slår ut med händerna, skakar på huvudet när hon berättar:
- Ja, senast häromdagen. Det ringer men ingen säger nåt. Och jag får filmer i mobilen där någon håller på med....ja, vuxenmys, om man kallar det så. Nu börjar jag bli irriterad, jag är så trött på karlar! Nej, inte på dig, förstås, haha. Men liksom, vad tror de jag ska göra, tror de jag ringer upp och säger "yes, kom hit!".

Lärde sig stå upp
Hur ofta händer det här?
- En gång i veckan, kanske. Och så börjar man bli paranoid, det är alltid samma tapeter man ser...tänk om det är någon jag känner! Nej, det är tragiskt, det finns så många ledsna människor där ute.
Om jag varit inom kvällspressen hade jag haft vinkeln klar nu.
- Ja, det hade varit nåt, det. Men sådana saker berättade jag aldrig.

Det får inte saknas kaffe till Hannas frukost, hon skulle vilja träffa Aragon från "Sagan om ringen"-filmerna, hon tycker skådisen Ralph Fiennes är snygg och på en lantgård tycker hon kor är de coolaste djuren.

Hanna Samuelsson har klätt upp sig till min ankomst, det erkänner hon. Hon gillar särskilt gamla kläder men modet tog, tycker hon, slut vid 80-talet.
40-, 50-, och 60-talen, det var grejer det. Då var det snyggt, propert och framhävde det kvinnliga på ett mer vältalande sätt. Nu är kvinnomodet fördärvat av djupa urringningar.
Men annars, till vardags på gården, går hon klädd i jeans och "sliten tischa", som hon säger. Som de allra flesta alltså.
Jag frågar vad hennes medverkan i "Bonde söker fru" lärt henne om sig själv och hon säger att hon direkt efteråt mådde rätt dåligt.
- Vad skulle det här vara bra för, frågade jag mig. Men man stärks ju av det jobbiga, det är världens klyscha, men det är ju så. Så jag kan nog säga att jag lärt mig att stå upp mer för mig själv och vad jag vill.
När hon antogs till programmet (anmälan var en stundens ingivelse, bonde-Anders var ju snygg!) tänkte hon det som att gå på dejt, även om det stod ett filmteam runt omkring.
Och dejtat hade hon gjort i det verkliga livet.
- Men jag valde alltid killar jag visste att det inte skulle bli något med, säger hon.
Smart.
- Ja, eller hur? Så nu vände jag på det och blev kär i en person jag kände lite grand men egentligen inte tyckte särskilt mycket om. Jag tyckte han var stroppig och dryg, men vi började gå ut lite och jag kom på att han var otroligt smart och rolig, haha. Ibland måste man höja blicken lite!

Hemlängtan kommer
Hanna och hennes Jens från Klinte har varit tillsammans i två år nu.
De träffades i december samma år som hon sökte bonde i tv.
- Det var ju inspelat på sommaren så han visste om att jag var med. Men min största fasa var ändå att han skulle se det i tv, men tack och lov var det alltid nån fotbollstjofräs på onsdagarna...
...så han såg aldrig programmet?
- Nej. Men jag frågade häromdagen "ska vi kolla på Bonde söker fru", men det ville han inte. Konstigt, va?

När Hanna Samuelsson var 20 flyttade hon till London med ett kompisgäng. Skulle vara där sex veckor men blev kvar i nio år.
Hankade sig fram på småjobb, pluggade drama och teater, jobbade på hospis med svårt sjuka patienter; cancer, aids, ALS.
En glad tid. Så mycket glädje och styrka mitt i all svärta.
- Jag var i London mellan 20 och 30, det är viktiga år. Och jag älskade pulsen, människorna, att gå ut.
Men så flyttade du hem vid 30.
- Det var något jag hade fått för mig, en 30-årskris eller nåt. Jag längtade aldrig hem, jag längtar mer "hem" till England nu, men det var ändå något som saknades...skogen, naturen, det är här jag är uppvuxen.
Känslan när du flyttat hem?
- Hemsk. Jag var jättedeppig länge. Inget jobb, inga vänner. Men nu är det bra, jag trivs.
På gårdsplanen utanför är det inte precis nån puls. Traktorspår i svart jord. Redskap som bidar tid. Inte ens vind som får träden att vinka.
- Ja, det är rätt stilla här. Jag brukar säga till pappa att det är synd att inte London ligger där borta bakom skogen.
Så varför flyttar du inte tillbaka och blir en Mrs Jones eller nåt?
- Jag har tänkt på det där, men jag har gjort mitt val. Jag har en kompis som är gift i England sedan 30 år och han sa: vad du än gör så välj en svensk man för hemlängtan kommer, förr eller senare...och så är det nog.
Vart är du på väg i livet, Hanna?
- Ja, du...det är många som frågar. Vardagslivet är min största fiende, jag vill ha saker på gång. Och målet kanske man hittar längs vägen. Viktigast är att hålla på med nåt kreativt, de som är kreativa och inte får vara det blir ledsna personer. Sätt Zlatan på Försäkringskassan, han skulle bli galen!
Vad är du rädd för?
- Att bli bitter. Jag har träffat så många bittra människor, det skulle vara fruktansvärt att hamna i den situationen. Bli elak, som sprida negativ energi...hemskt.

Hanna har en hund, Lady Jana. Husse gick bort och Hanna fick ta över den nu 12-åriga Hamiltonstövaren och det blev en omedelbar kärlek.
Hon är knappt rumsren och har dåligt bordsskick, Jana alltså, men har den där röda förmågan att skänka kärlek och glädje.

Jag frågar Hanna om det här känts konstigt, att prata om sitt känsloliv med någon hon inte känner.
Men hon säger att det varit trevligt, att frågorna trots allt varit rätt snälla.
"Bonde söker fru"-tiden, som ju gått som en grön tråd genom intervjun, är något hon definitivt inte ångrar.
Och lantbrukarhustru i Dalarna hade hon ändå inte tänkt bli.
- Men det är ändå ett ganska fint program. Om det går att hitta sitt livs kärlek på det sättet är det ju fantastiskt. Och det är ju några som gjort. Två väntar barn och fyra par har gift sig.
En annan sak, du är ju i och för sig sambo...
- ...nej, vi bor inte ihop och jag kommer aldrig att bli sambo, det är svenskans fulaste ord. Gärna hustru, aldrig sambo.
Okej då, men vad jag skulle fråga: är det bra att ragga på gotländska?
- Ja! Tänk så mycket gratisdrinkar jag fått, haha. Jag tänker när jag hör barn i dag som försöker lägga bort sin dialekt att oj, vad ni kommer att tvingas betala för era drinkar sen. Puckon.