"Det händer att jag verkligen såras"
På onsdag väljs Eva Nypelius (c) till ordförande i kommunstyrelsen. Det innebär inte bara att hennes förra titel, oppositionsråd, försvinner. Hon måste flytta också.
Snart flyttar hon in i ledningskontoret, till den absoluta makten, på St Hansgatan.
Egentligen hade jag helst träffat Eva hemma på gården i Lokrume.
För att få känsla, för att få färg.
Men när jag ringer för att boka den här intervjun och hon föreslår ett datum drygt två veckor fram i tidenja, då vågar jag inte ens fråga.
Så jag ber henne berätta istället, när vi till slut ses.
Berätta om er gård.
- Det är väl en medelstor Gotlandsgård, min man Pär-Runes föräldragård, faktiskt. Till 3 juli i år hade vi mjölkproduktion, nu är det bara köttproduktion och växtodling.
Och där ligger du på knä och drar ogräs?
- Nej, inte riktigtjag är väl inte så aktiv i det jordiskamen jag brukar ta hand om bokföringen.
När jag sökte dig hemma en vardagskväll svarade en av dina söner. "Har du Eva hemma?" frågade jag och han svarade med ett skratt.
- Jo, det är väl såman är väldigt mycket bortajag har ju fått förmånen att vara heltidspolitiker, att ha som jobb vad jag tidigare gjorde på fritiden. Men det är ju ingen reglerad arbetstid, man jobbar dagar, kvällar och helger när det behövsså det gäller att ha stöd och förståelse hemifrån
och det har du?
- Ja, det har jag.
"Hej, det är Maud"
Politiken har varit Eva Nypelius liv sedan hon som 15-åring gick med i CUF, Centerns ungdomsförbund.
Som 43-åring har hon nu två mandatperioder, åtta år, av heltidspolitik bakom sig.
De närmaste fyra åren blir hon kommunstyrelsens ordförande, öns politiskt mäktigaste person, en post som Jan Lundgren (s) haft sedan 2002.
Känner du Jan Lundgren?
- Öhhja?
Nu tar du hans jobb.
- Jaså, nej, jag efterträder honom som ordförande i KS, så ska man se det.
Hur är han att jobba med, Lundgren? Eller kanske mot?
- Vi jobbar tillsammans, kan man nog säga. Tillsammans för Gotlands bästa, sen har vi olika ideologier för hur man ska nå dit. Men han är braman måste kunna skilja på sak och person, alla vi som håller på med det här kan ha kul och skratta mycket trots att vi tillhör olikaolika falanger.
Det står en lyster ur Eva Nypelius har en lyster i ögon när hon talar om sitt politiska engagemang.
Drivkraften är, säger hon, "att vara med och påverka för att skapa ett sprudlande Gotland där människor trivs och mår bra".
Jag frågar om det inte ibland är tråkigt och hon svarar "nej" utan några större reservationer.
Jag frågar om hon inte ibland blir nervös inför stora beslut som människor måste leva med i all framtid - som kongresshallen - och hon svarar "nej", men den här gången med något större reservation:
- Det händermen man måste försöka lyssna in sig och få en helhetsbildvisst kan man fundera på om man gjort rätt, men man måste våga ta ett beslut om ens övertygelse säger att det är rätt.
Mer prat än musik
Vi talar en del om politik där vi sitter, trots att det egentligen inte var tanken. En intervju om allt annat än politik, var trots allt överenskommelsen.
Men det faller så klart på sin egen orimlighet då personen jag möter lever, rent av andas, just politik.
Till slut frågar jag ändå, för att bryta mönstret:
Vad är du intresserad av? Jag menar egentligen!
- Jo, det är ju så attpolitik var ett av mina fritidsintressen ända sen jag gick med i CUF och
Hallå, hallå! Jag TROR inte på att det bara är politik i ditt huvud?
- Inte? Ha, hanej, jag tar gärna långa promenader längs strändernaIreviken är min hemmastrand, där kan man koppla av och...
...tänka på politik, eller hur?
- Ja, ha, ha. Nej, ta det lugnt, varva ner, ladda om på nytt. Jag går där så ofta jag hinner.
Under några år i skiftet 80-90-tal tillhörde Eva Lokrume IF:s serielag i dragkamp. Träningar tre kvällar i veckan, tävlingar på fastlandet varannan helg.
Och också en hel del framgång, som silver och brons i SM.
- Inom CUF höll vi på mycket med gutniska lekar vilket ledde till att vi drog igång Lokrume IF, som varit vilande. Det var roliga åren fantastisk sammanhålling, det blir ju ofta så inom små idrotter.det var kul.
En tjejfest med god mat och 70-talsdisco på stereon, går du igång då?
- Vi är faktiskt ett tjejgäng som träffas då och då, äter god mat och dricker vin, men det blir nog mer prat än musik, är jag rädd.
Okej, din skivsamling, berätta.
- Jag trodde du skulle fråga om denden är begränsad, kan jag nog säga. Inget speciellt.
Sårande förakt
Vi är lika gamla du och jag, jag kan ibland undra hur det skulle vara att vara 20 år igen. Tänker du så?
- Nej. Jag tror jag lever här och nujag kan inte säga att jag känner mig gammal, men inte att jag tänker tillbaka för att uppleva den tiden igennej.
Du gillar att dansa, eller hur?
- Jo, det är kul. Jag buggar gärnajag har varit mycket i bygdegårdarna på fredagar och lördagar, man är ju uppvuxen med Boängsdansen i Lokrume, det kommer mycket därifrån.
Tidigare var Eva Nypelius sektionschef på ekonomiavdelningen på Svenska Spel (hon spelar sporadiskt, nån "lördagsgodis", nån trisslott).
- Ja, visst, jajag måste ansöka om förlängd tjänstledighet, det har jag glömt! säger hon plötsligt.
Jag undrar om hon aldrig blir trött på sig själv. Att se sig själv i tidningarna, stängdigt vara tillgänglig, ständigt beredd att kommentera.
- Det där har ju byggts upp under lång tiddet är klart, man kan tänka "varför sa jag inte så istället", menjag är en offentlig person, då får man leva med sånt, så är det bara.
Mycket folk som ringer?
- Jo, efter valet, särskiltfolk som har synpunkter på kommunen, folk som ville gratuleramånga som vill att man ska ställa upp på olika saker.
Som jag? Hade du kunnat tacka nej till den här intervjun?
- Det kunde jag gjort om jag hade velat. Det har jag lärt mig, man kan inte vara med på allt, man måste prioritera annars orkar man inte.
Klipper du ur det som skrivs om dig i tidningarna?
- Nej.
Kommer du att klippa ur den här artikeln?
- Nej.
Va?
- Men jag har en svägerska som klippt en del, jag vet inte om hon gör det fortfarandehon kanske sparar den.
Om oss journalister sägs ofta att vi ljuger och hittar på, det är en bild vi verkar få leva med. Och för politiker finns också ett utbrett förakt, hur märker du av det?
- Man är alltid ifrågasatt. "Ni politiker vet inte hur det är i verkligheten", såna svepande grejer. Även vi som engagerar oss politiskt lever i samhället med arbete, familj och vänner. De flesta är fritidspolitiker och kombinerar politiken med sitt ordinarie jobb.
Hur hanterar du föraktet?
- Ibland kan jag ta väldigt illa upp, verkligen bli såradsärskilt när jag vet ju att något inte är sant. När jag varit med om nåt på det personliga planet som nån säger att jag inte begriper. Det bästa är att försöka vara ärligman gör sitt bästa, mer kan man inte göra.
- Det verkar ofta finnas en övertro på att politiker kan lösa allt. Vad vi kan göra är att skapa förutsättningar, därefter har varje individ ett eget ansvar.
Möttes på en dans
Från det ena till det andra, några snabba nu, vilken är pizzafavoriten?
- Oftast blir det hawaii. Eller nån inbakad.
Hur ofta är du på fastlandet?
- Det är olika, ibland ett par gånger i veckan, sen kan det ta ett tag till nästa gång, men...en gång varannan vecka blir det nog.
Har du haft någon idol?
- Nej...jag tror inte det, faktiskt.
Vem i världen skulle du helst vilja träffa?
- Nelson Mandela, det skulle vara fantastiskt.
Hur träffade du din man?
- På en dans.
Innan vi ses, klockan tio en fredagsförmiddag, har jag skurat badrummet hemma, Eva har lagt i en tvättmaskin innan hon for till stan och tog itu med kontoret.
Sen, efter lunch, ska jag till redaktionen och skriva, hon till Företagardagarna på Borgen.
Ytterligare ett av alla möten.
- Ja. Men det är viktig
Så jobbar vi med nyheter