Det här är berättelsen om en resa som via höga berg och djupa dalar nått fram till en plats i solen och ett enda jublande ”nu!”.
Det låter som den största av klichéer, men klyschor bottnar inte sällan i bärande sanningar. Och det är så hon verkligen lever, Lena. Nu. Och nu och nu och nu.
Hon har lärt det genom livet, sedan hon filtrerat intryck, lärdomar och kunskap genom sig själv.
– Är det något jag vill skicka med genom den här intervjun så är det: följ din magkänsla. Det kan vara jobbigt för en stund, men med facit i hand leder det i de allra flesta fall helt rätt.
Det här är ett sådant samtal. Om smärtsamma stunder som det slutligen kommit gott ur.
Redan i augusti 2004 gick mejlet i väg för att boka en beachfront bungalow i Khao Lak, nio nätter över jul och nyår. Det skulle bli så skönt att resa dit tillsammans, hela familjen.
Pappa Leo kom från Danmark och var bara 47 år när han dog, i sviterna av flera hjärtinfarkter.
Jag träffar Lena på Träningsboxen, den rörelse hon driver och som personlig tränare hjälper människor att komma i form, och hon tecknar en bild av den tiden, några snabba pennstrecka bara:
– Mina mesta minnen är från Danmark dit vi åkte på somrarna. Och så när jag hälsade på honom på jobbet, han var på IBM, de hade kontor vid St Eriksplan, det var rätt tidigt i datorernas utveckling, de var så här stora…
…säger hon och slår ut med händerna.
Han gick på nitroglycerin, behandlingsmöjligheterna av dåliga hjärtan var inte så goda som i dag. Efter tre infarkter var en älskad pappas liv över och Lena blev ensam med mamma och två systrar i Hässelby Gård i nordvästra Stockholm.
40 år sedan nu, Lena känner ensamheten ända hit:
– Jag minns jag gick ner på torget dagen efter att han dött, jag var 14, jag tänkte att nu måste ju alla veta vad som hänt…
…men så var det förstås inte, ingen visste, livet där ute pågick som förr. Folk gick ut med hunden, en bil körde hit, en annan dit, inga världsdelsplattor flyttade, inga grundvalar skakade.
– Så jag stängde av. Var rätt högljudd i skolan, en lärare sa ”nu har det gått tre månader, nu borde du glömt”…så klart jag inte glömt. Men han lärde mig i alla fall hur man inte ska behandla sina medmänniskor.
Pappans död gjorde att Lena växte upp snabbt. Hon flyttade hemifrån som 16-åring, jobbade på Tempo i Vällingby, blev erbjuden 50 öre mer i timmen på Konsum i Spånga och sedan var hennes lycka gjord.
För, som hon säger, kanske sker allting med en mening:
– Där var Roland chef, jag var 18, sedan dess har vi varit tillsammans. Vi fick två barn i Stockholm, flyttade sen till Gotland, Rolle kommer ju härifrån, och öppnade Rolles Ica i Roma och fick ytterligare två barn här.
Se där. Livet.
Roland och Lena Lindström, som de då hette, kom att göra sig kända som handlare på ön. Efter Rolles Ica drev de även Ica Signalen i Visby under många år innan den rörelsen gick i konkurs 2004. ”Ett jättemisslyckande kändes det som”, säger Lena. Men korrigerar sig omedelbart. ”Nej, inte jätte. Ett misslyckande bara. Sådant som händer”.
Lena di Corsi, vi ska komma till det namnets historia, brinner för sin träning och för att hjälpa andra. Inte bara att komma i fysisk form, snarare att trivas med sig själva.
Att hjälpa människor hitta den de är, bortom medias utseendefixering och idealbombardemang.
– Hela hälsotrenden är åt helvete, som hon uttrycker det. Alla bilder på trådsmala kroppar! Det det handlar om är att hitta den punkt där man själv mår bra!
Lenas resa till det liv hon lever i dag börjar, på sätt och vis, med det där mejlet en tid före jul 2004.
Det kom från hotellet i Khao Lak där familjen för länge sedan försökt reservera en bungalow. ”Sorry it is fully booked”, fullbokat.
Så synd, det var ju tänkt en jul- och nyårshelg tillsammans med vännerna Pigge och Bobbo Werkelin och deras familjer.
En resa med goda vänner som visade sig komma lägligt för att hämta sig efter smällen med firman.
Så det blev att tänka om, familjen bokade istället, tillsammans med Bobbo med familj, in sig på ön Kho Phangan, på den sida av Thailands fastland dit tsunamins vågor aldrig nådde.
Under annandagen befann de sig tillfälligt på en mindre ö där de på enda hotellets tv-skärm såg de svårbegripliga rapporterna om ”earthquake in Asia”.
Hon blir tagen när hon berättar, i känslorna är hon där igen; oro, sorg, vanmakt, förtvivlan. I hettan är hon, i isande kylan.
Hon berättar om Pigges telefonsamtal: ”Ni måste fly från vattnet, jag lever, de andra är borta”.
Hur overkligt allt med ens blev, hur kaotiskt, hur obegripligt, att vara där men ändå inte vara där.
Hon sitter tyst ett tag, kaffe i koppen, blänket i ögonen av rörelse:
– Roland och Bobbo åkte till Phuket för att hjälpa Pigge att leta efter sin familj, jag och Anja stannade kvar med barnen. När vi sedan kom till Sverige var vi i olika faser, jag och Roland.
Hur då? Berätta.
– Jag var mer ”nu måste vi leva livet, vi har bara en chans, ta tag i det nu”. Han var mer sårbar, på ett sätt. Han hade ju sett all död och förtvivlan.
Det går så snabbt, från en sekund till nästa, sedan är förtutsättningarna ändrade.
Mitt i livet, fyra barn i två kullar, inget arbete, 43, fullt av både stängda och öppna dörrar. Hon tog något sommarjobb, fick även till slut en fast anställning under några år.
Ett liv i omvälvning, tid för nya möjligheter och att följa sin magkänsla.
– Jag skaffade en personlig tränare och det förändrade mig, säger hon.
Den här texten är naturligtvis redigerad, samtalet inte återgivet i ordagrann helhet och tur är kanske det.
För hon brinner, Lena. Med lösa tyglar kan hon prata om träning och välmående till tidens ände. Det varnade hon redan inför intervjun; ”jag kan prata, jag!”. Så härligt, så engagerande.
– Folk tänkte ”Gud, vad hon strålar, vad är det som händer!”. Men det var bara jag som blev starkare, i kroppen och som person.
Till slut utbildade hon sig själv till PT, även om hon inte gillar ordet. Mer känner hon sig som livscoach och medmänniska. För tre år sedan startade hon sin egen rörelse.
Det som händer händer för att det är meningen, säger du. Det låter som det ryms en viss andlighet i det. Eller fatalism, möjligen.
– Jag är inte religiös, tro på Gud slutade jag med när pappa rycktes bort. Men, så här: jag har ett mejl med ”fully booked” från hotellet, tolv av mina vänner dog i tsunamin...jag behöver aldrig vara rädd, så tänker jag. Inte grubbla så mycket, bara göra. När det händer så händer det.
Tänker du så?
– Ja. Lev nu, det löser sig, när dagen är inne så är det så, inget att göra åt.
Det var på gymmet. Lena skulle skjuta tyngder med benen men satt lite illa och så gick det fel i ryggen.
Strålningen ner i benet blev värre och värre, för jävligt ont varje dag, tre tusen tabletter på ett halvår. Och när det till slut blev aktuellt med operation för diskbråcket upptäcktes även ett fel på hjärtat.
Pappa Leo dök upp i tanken, så klart, och alla övriga på hans sida som lämnat livet på grund av infarkt.
– Men det här var något helt annat, ett hål i hjärtat som jag antagligen haft hela livet. Det är bara att tacka kirurgen, Petter hette han, för att jag lever. Att han upptäckte felet, säger Lena.
I juni året 2010 opererades ryggen, i oktober hjärtat, året därpå sprang hon från Djupvik till stan. Maraton hade alltid varit en dröm, men inte tillsammans med andra.
Så samma tid som Stockholm maraton avgjordes på huvudstadens gator, sprang Lena i ensamhet motsvarande sträcka hemma på Gotland. Lyckan då! Att ha klarat det!
Vem blev du av allt det här, Lena?
– Starkare, tror jag. Nej, vet. Jag har aldrig varit missnöjd med mig själv, det är viktigt. Men den jag är nu är formad av en del jobbiga händelser…det här är mitt liv nu, det finns ingen skillnad mellan jobb och fritid. Jag är jag, fullt ut.
Det handlar om magkänslan, säger hon. Att låta den ta en med.
Den där lilla tjejen i Hässelby Gård, var finns hon i dag?
– Hon finns kvar, hon som sa vad hon tyckte. Jag har alltid vågat vara rak och säga vad jag tycker, det gjorde hon också, även om hon inte hade så bra självförtroende. Fast det tycker väl alla när de växer upp, kanske.
Emma Lingvall lämnade 1883 fädernesgården i Kräklingbo och utvandrade till Amerika. Där, i den brusande staden New York, träffade hon italienbördige läkaren Alexander di Corsi och gifte sig till ett liv i lycka.
Var det tänkt.
Men Alexander dog tidigt och änkan Emma flyttade så småningom, tillsammans med dottern Ester, tillbaka till gården på Gotland.
Ester, Lenas make Rolands farmor, gifte sig Lindström, och därefter kom det namnet att leva vidare.
Men för att hålla historien levande är nu di Corsi tillbaka. Först fick äldste sonen Jesper namnet i 18-årspresent, sedan många år har hela familjen bytt.
– Det blev rätt från början. Det här är vi, så starkt känns det. di Corsi. Och vårt första barnbarn heter Leo, som min pappa, ler hon, Lena.
Allt går igen, allt i livet är en följd av något annat redan hänt.