Det handlar om att trivas

Det handlar om 6,5 miljoner kronor och på Länsteatern jobbar nu fem personer. Det är två skådespelare, en producent och två tekniker. Regissörer hyrs in, liksom tillfälliga skådespelare. Och man spelar in 1,5 miljoner kronor.
-Jag tog över en fungerande teater och vi jobbar ungefär så som under Örjan Herlitz tid. Jag har en del idéer om samarbete över gränserna i Östersjöländerna och det har vi redan börjat så smått med.
Det var i maj 2006 som Monica Sparby blev chef för Länsteatern. Hon är född i Dorotea i Västerbottens inland men flyttade ner till Uppsala, där hon läste en fil. kand. examen.
Hon blev sedan kvar där och i Stockholm under många år.

Sommarjobbade i Visby
-Men under 20 års tid sommarjobbade jag i Visby. Det var på lasarettet, i växeln, som jag lärde mig den gotländska dialekten.
Det var inte lätt, berättar hon. Men med en sträng sköterska som chef var det bara att bita ihop och till slut så kunde Monica prata och förstå den mest inbitne urguten.
-Jag blev glad när jag såg en amatörrevy i Rone och upptäckte att jag faktiskt hängde med i snacket. Nu är det inget problem för mig att förstå gotlänningen.
Men hon är förvånad över att barn till gotländska föräldrar ofta pratar ren fastländska eller "stockholmsdialekt".
-Så är det inte på fastlandet. I Skåne till exempel pratar barnen skånska om föräldrarna gör det.
Monica har haft ett rikt liv och det har handlat om teater hela tiden.
Hon gick på kulturvetarlinjen i Uppsala när hon ringde till Dramaten och frågade efter en praktikplats som regiassistent.
-Det var inget problem att få jobb där. Jag hade regisserat fria grupper och amatörer en del.

Stannade kvar i tio år
Sen blev det jobb på Unga Klara på Stockholms stadsteater där hon jobbade i tolv år som konstnärlig ledare. Och efter det hamnade hon på Unga Riks som ingår i Riksteatern och blev kvar där i tio år.
-Vi åkte runt i hela Sverige och spelade tio pjäser om året. Det var nyttigt att lära känna Sverige och alla dessa små och stora teatrar som finns. Vi blev ett väl sammansvetsat gäng, som en familj och det var en härlig tid.
Monica berättar om resor runt om i världen.
-Sagan om lille farbrorn har vi spelat i många länder. Bland annat i centrala centralamerika och i en liten by i Japan. Där fick vi vara med och inviga en scen och vi fick komma tillbaka och spela på den senare.
I Honduras var de välkomna att spela teater för barn som gick i skolan men Monica såg de sniffande gatubarnen och lyckades få med dem in i lokalen så att också de skulle få uppleva teater.
-Det var en underbar känsla. Jag stod i dörren och luktade på barnen. Var de tinnerfria så fick de komma in, annars fick de vända och gå ut på gatan igen.
Under två år var Monica kulturchef i Umeå.
-Det var ett bra jobb, bra betalt och mycket resor, bra pension och allt. Jag tänkte att det kunde vara kul att pröva på. Men jag kände från början att de inte trodde på mina idéer. Allting var bundet och förutbestämt.
Hon kom ihop sig ordentligt med en politiker och det hela slutade med att Monica sa upp sin tjänst och åkte "hem" till Rone. Hon ville få tid att fundera över vad som verkligen är viktigt.

Ledig för första gången
-I tio månader var jag bara ledig för första gången i mitt liv. Det var som att känna på hur livet kommer att bli som pensionär. Jag fick plötsligt tid att umgås med vänner och att anlägga en trädgård och att läsa böcker och se filmer. Jag behövde inte bry mig om hur mycket klockan var om kvällen för jag skulle inte upp på morgonen. Jag fick möjlighet att lära känna jazzklubben i Rone och filmklubben i Hemse.
Så fick hon erbjudande om jobbet på Länsteatern och nappade direkt.
När Monica var chef på Unga Klara hade hon en budget på 200000 kronor. På Unga Riks handlade det om 30 miljoner kronor och 30 personer och i Umeå 83 miljoner kronor och 130 personer.
-Jag vet inte om jag kan säga att jag gjort karriär, säger hon. Men det handlar om att trivas och utvecklas på sitt jobb. Inte hur mycket pengar man har att styra med eller hur många människor.
På programmet för Länsteatern i vår står närmast "Ljus. Gullin", en musikalisk berättelse om jazzmusikern Lars Gullin av Eva Sjöstrand. Med denna uppsättning ska man åka på turné med Riksteatern. På Länsteaterns scen får vi också se "Skvaller" med text och regi av Kickan Holmberg.

Positivt
Monica ser det som mycket positivt med alla amatörrevyer som spelas på Gotland. Ju fler människor som ser teater och revy desto fler lockas till de olika evenemangen och det är positivt, tycker hon.
-Länsteatern kommer också att fortsätta turnera i bygdegårdarna på Gotland. Det är oerhört stimulerande och nyttigt för oss, säger hon.