"Det handlar om att vara i sorgen"

Den morgon jag ringer om den här intervjun har vinterns hittills värsta snöväder dragit fram över ön.
Så Karin Kloth har ställt in ett arbetsmöte i Hemse, onödigt att köra de sju milen i snörök och på hala vägar från Othem.
- Jag sitter i soffan och läser en bok och vet inte riktigt vad jag ska göra i dag, så kom du hit, det går bra, säger hon efter viss eftertanke.
Romanen visar sig vara Carsten Jenssens "Vi de drunknande". En titel som märkligt nog antyder vad vi ska komma att tala om under det här mötet och som inte alls var planerat.
En påminnelse om att alla människor har en historia och ett inte i förstone synligt inre rum.
- Boken utspelar sig på danska västkusten under 100 år. Den är skriven i "vi"-perspektiv, jag vet inte om jag läst något sådant tidigare. Den är jättebra, en fascinerande berättelse.
Det låter som du läser en del?
- Periodvis. Men jag fortsätter inte om det inte fångar mig. Förr var jag alltid så plikttrogen, skulle alltid läsa slut de böcker jag börjat läsa...
- ...ja, precis, jag är likadan, kämpar mig fram. Var det svårt att komma ur det tvånget?
- Nej, bara skönt, haha. Man slipper så mycket dåligt.

Karin är textilformgivare och driver egna företaget Eldblå sedan tio år. Hon skapar specialdesignade mattor främst för offentliga miljöer. Tuftade mattor ("med lugg", som hon säger) som tillverkas i Sverige och Indien. Dessutom en smal textilkollektion.
All administration sker från arbetsrummet i hemmet i Othem, i Visby har hon ett showroom i Grasp studio och nu drar det mot reklam så därför sätter jag punkt.

Men fortsätter ändå med arbetet ett tag. Vi ska komma att prata om sorg och vad den gör med oss människor, men först disciplin. Arbetsdisciplinen.
Både Karin och maken Jesse, som är miljökonsult, har sina arbetsplatser i bostaden. Han där nere, hon där uppe.
- Vi har väldigt tydliga rutiner. Vi jobbar på var sitt plan, vid tolv äter vi lunch tillsammans och då är det alltid jobbsnack, vi är varandras kolleger, kan man säga. Efter lunch går vi till jobbet igen.
Jag skulle ha svårt med gränserna hemma, börjat diska eller städa eller nåt.
- Jaså...nej, det funkar. Men så finns ju fördelarna också, man kan ta en promenad eller en skidtur när man vill, det blir en del i arbetsprocessen.
Hon utnyttjar mellanrummen, säger hon.
Under skidturer eller bilturer då dottern Ebba skjutsats än hit och än dit; skola, fotbollsträning.
- Jag har gjort en hel kollektion under mina skidturer. Det finns en viss monotoni i det, åka skidor, köra bil. Jag arbetar mycket med form och yta och då krävs det väntetid för att få det att sjunka in och för att se om det är bra.

Karin Kloth och jag känner varandra ytligt och våra familjer har umgåtts till viss del. En gång tidigare har jag varit i det gula trähuset vid Norrbys i Othem.
Det var en het dag i maj då en nygjord nässelsoppa serverades under skuggande parasoll.
Nu är det drivande snö och jag har ringt för jag ville intervjua en konstnär (vilket hon inte vill kalla sig, visar det sig) men hamnar istället i en sorg jag inte visste rymdes i henne.

Karin Kloth, som flyttade till Gotland 1993, växte upp i Skara som Karin Johansson och fick, som hon säger, textil med modersmjölken. Mamma Berit sydde kläder till de två syskonen.
Karin minns besöken i stora lador där tyg köptes i stuvbitar och hur de sedan med mammas symaskin förvandlades till plagg att trivas i.
- Jag var snyggast klädd i skolan, haha. Men det var en annan tradition då, 60- och 70-talets Sverige. Alla hade hemsydda kläder på den tiden.
Inte jag. Inte som jag minns.
- Jo, så var det nog hos oss. Jag har två plagg kvar, en busarong med grönt och gult på oblekt botten och så en stuvbit av trikå för två kronor som mamma sydde en tunika av...ja Gud!
Använder du dem än i dag?
- De är för små nu, jag får inte på mig dem, jag var ju bara tolv eller nåt.

Uppväxt i färg
Vi sitter i det luftiga köket. Varsin stor kopp te och på bordet, katten Tezz brottas med mina skor i hallen och Karin säger att jag får fråga om allt men inte när hon dammsög senast.
Vi talar om livet, om att formas av dagarna som passerar.
Jag frågar om det var givet att hon skulle bli formgivare och hon svarar "nej, nej, nej".
- Jag ville bli arkeolog eller fartygs-kock. Det var väl en tonårsgrej, att vilja ut och se världen. Men så gick jag ett storhushåll- och restauranggymnasium och hamnade på praktik, stekte pannkakor i ett storkök i två veckor och sen vara det bara "aldrig mer".
Hon vänder sig bakåt, Skara på 70-talet. Tankarna som malde i tonåringen: vad ska jag göra? vart ska jag ta vägen? när ska livet börja?
En familj i splittring där mamma och pappa delade sig och det mesta blev till oro. Inget ovanligt egentligen, tonårstiden är tuff för många.
- Det var inte förrän i de övre tonåren jag började sy och väva, gick lite kurser och hittade ett spår.
Det spår som sannolikt grundlades i de där stuvladorna och även hos farfar Bertil som var målarmästare, hade stora färgstänkta byxor och där liten Karin hade tillgång till färg och penslar och där det alltid luktade så gott av linoljefärg.
- Men det tog som sagt tid...uppvuxen i en småstad, där väljer man inte ett sånt jobb, där var det vården eller Scan Väst som gällde.

Den tärande oron
Jag är 47, jag kan fortfarande gå med den där känslan att när ska livet egentligen börja.
- Nej, det har jag nog kommit över. Jag känner mig väldigt mycket mitt i...det handlar kanske om mognad och ansvar och insikt. Jag var till exempel lite äldre när vi fick barn, det tror jag är jättebra. Jag tror jag är en mycket bättre mamma nu än jag skulle varit när jag var yngre.

Den dagen vi ses ska Karin resa med båten och sen vidare till Skara. Hem till Skara. Hemma är verkligen i Norrbys i Othem, maken Jesses föräldrahem där även Karins rötter sugits ner i jorden, särskilt sedan kärleksbarnet Ebba kom.
Men Skara är också så väldigt mycket alltings mitt.
- Jag är väldigt förtjust i min hembygd sen jag flyttade därifrån...barndomstryggheten, alla minnen, bergen runt stan...jag känner en stor respekt och en slags trygghet för Skara i dag.
Pappa Yngve bor på ett vårdhem och är tärd av en alzheimersjukdom. Karin håller på att ta farväl.
- Det är livets gång, det är tryggt och tydligt. Men det är också en djup sorg, en sorg att hantera och vara i. Det är det det handlar om, att vara i sorgen. Den här gången ska vi sälja hans gamla engelska motorcyklar, jag tror han har fyra, fem stycken.
Jag frågar om Karin har vistats i sorgen tidigare och det har hon.
Men den gången kom den brutalt och som en chock.
Lillebror Björn, som var 17 år yngre, ramlade i en å och hittades inte förrän han flöt upp till ytan tre månader senare. Den tärande oron som åt henne in till köttet under tiden som det draggades och söktes med hundar. Då allt var ett enda vakuum.
Det är elva år sedan nu.
- Jag minns den sorgen så tydlig, det var en totalkapitulation, det fanns inget att göra, ingen kraft, bara att luta sig mot sorgen så tar den hand om oss, det är så det fungerar. Och så hade vi ju varandra, vi som var kvar.
Tänker du mycket på honom i dag?
- Ibland. Men jag hade ju aldrig något vuxenliv med honom, han var 15 år när jag flyttade hit.

Ett okänt tomrum
Först efter förlusten av sin bror fick Karin reda på att både hennes mormor och morfar förlorat var sitt syskon, en i sjukdom och en just genom drunkning.
- Det var kanske vanligare då, på 10- och 20-talet, men jag var ändå lite arg att de inte berättat det, det måste ju ha varit en sorg och ett tomrum i deras liv som jag inte kände till och inte kunnat förhålla mig till.

Karin tycker Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga gatan" är en härlig schlager, hon äter korv utan bröd i ett gatukök, håller på favoritlaget Hangvar SK och soundtracket till hennes uppväxt består av Rolling Stones, Iggy Pop, Lou Reed, Dag Vag, Nationalteatern och Bryan Ferry ("Fast Ferry håller inte i dag").

Jag frågar var Karin längtar efter och hon säger att hon har en ständig längtan till Indien.
Fröet såddes redan under en backpacker-tripp då hon var ung. En resa som gjorde henne glad och upprymd, känslor som räcker ända hit till det gula huset i snön.
Hon säger att hon och Jesse ser fram mot att vistas i Indien som pensionärer. De planerar att ta landvägen till Indien då de blir gamla. Transsibiriska via Kina eller Egypten och sen över Suez.
- Det kommer att ta tid men det får gärna ta tid.
Du verkar tycka om att saker tar tid.
- Ja, jag litar på tiden. Inte att "tiden läker alla sår" för det är en klyscha, men det är svårt att forcera fram någonting, saker måste få ta sin tid. Jag litar på tiden, visst, var det bra sagt? Men du, det blev inte så mycket jobbprat.

"Det handlar om att vara i sorgen"

Karin Kloth vistas så mycket hon kan i mellanrummen.Där det finns tid till reflektion och eftertanke.Hon litar på tiden, säger hon. Att den gör vad den måste.