Hur länge sedan är det, Emma. Förutom att det är just den tiden?
- Ena dagen känns det som det vore i går, dagen efter känns det väldigt länge sedan. Det har ju hänt en del i livet sedan dess.
Det här ska bli ett samtal om tiden efter mordet, om hur man tar sig igenom det svartaste svarta, men också om glädjen och de drömmar som fanns och finns.
Lasse Vejdeland, då 28, knivmördades på nyårsnatten 2008. Han skulle avstyra ett bråk vid en trappuppgång på Gråbo, och föll själv offer för en kniv. Emma miste därmed sin make, lilla Zecilia miste sin far
Gärningsmannen dömdes senare till tio års fängelse för mord.
Det var här, i Hogrän, allt började. Hon kom hit när hon var sex, då familjen tog över farfars hus. Det var här hon växte upp, här hon lekte, här hon drömde om att en gång bli ridande polis.
Det fanns en ridskola i trakten och Emma var förälskad i Danny Boy, en häst lika snäll som den var stor (1,70). Snart sagt varje dag hängde hon i stallet.
- Jag försökte övertala mamma och pappa att skaffa häst till gården, men så blev det aldrig, berättar hon.
Viktigt att få allting sagt
Danny Boy är borta och Emma rider inte längre, tiden räcker inte till och en ond rygg sätter dessutom stopp.
Men barndomen och uppväxten i Hogrän är ett ljust minne; kompisar, massor av lek, skolan 500 meter bort. Det var en tid då hon ännu inte undvek stora folksamlingar, då hon inte nödvändigtvis ville ha ryggen fri.
I en del intervjuer frågar jag så här, apropå det liv som levs: var det så här det skulle bli? Om jag ställer den frågan till dig?
Hon skrattar till, Emma.
- Nej, säger hon. Det var inte så här det skulle bli. Jag hade inte tänkt bli änka vid 24 och ensamstående mamma. Man brukar säga att allt har en mening, men det här var verkligen inte meningen.
Hur har du förändrats sedan den där nyårsnatten?
- Jag vet inte...svårt att säga...kontakten med familjen har nog blivit viktigare. Jag vet att det kan gå så fort, att plötsligt kan man bara stå där. Det är viktigt att få allting sagt medan det finns tid.
Har du tagit upp saker med dina närmaste du kanske inte hade gjort annars, menar du?
- Jo, jag tror det, det känns som vi har pratat igenom sånt som är viktigt.
Emma är ensamstående mamma till hennes och Lasses dotter Zecilia, nu 4 år. Dessutom har hon ytterligare en dotter, Noeliah, 2 månader, tillsammans med en annan man.
De har dock separerat och Emma och barnen bor numera permanent i det vita föräldrahemmet i Hogrän.
Livet tog en ny riktning från en sekund till nästa, från glädje till total och tryckande tomhet. De var mitt uppe i livet och den lilla familjen var full av framtidsplaner. Dagen efter Lasses död kom beskedet att hans nyregistrerade firma godkänts.
För Emmas del blev tillvaron full av papper, så mycket administration att ta tag i när döden anlänt.
Det var det som höll henne uppe första tiden, säger hon. Att det fanns något att ta tag i. Annars hade hon kanske sjunkit igenom helt.
"Oj, är det du!?"
När jag dagen innan intervjun förbereder frågor och läser gamla artiklar börjar jag plötsligt skratta för mig själv.
För det hela är ju så osannolikt. Att någon man älskar blir mördad!
Så jag berättar det när vi sitter där i tystnaden. Om skrattet.
- Ja, du, jag har tänkt samma sak. Det händer ju bara inte! Det hade varit lättare att ta till sig om det varit en bilolycka, han gillade att gasa, om man säger så. Ingen annan ska få bestämma när det är dags att gå bort...en olycka hade varit lättare.
Hur tänker du när du tänker på vad som hände?
- Jag tänker på Lasse varje dag, vår dotter är så lik honom. Jag tänker att det är synd att hon inte fick mer tid med honom. Vi brukar säga att han är i himlen med gammelmormor och att han är den klarast lysande stjärnan. "Där är pappa" brukar hon säga och peka uppåt. Hur allt gick till har jag inte berättat, det får komma senare. Men hur berättar man det? Jag vet inte. Och jag tänker på han som gjorde det också, han finns också med i tankarna.
Har du varit tillbaka där vid trappuppgången?
- Ja, jag var där förra nyår och tände ljus. Och första nyåret också, det bestämde jag redan när det hände, att jag skulle tillbaka om ett år för att sluta en slags cirkel.
Emma säger att det är mycket dottern Zecilias förtjänst att hon tog sig ur det svarta. Fler än en gång tänkte hon i möte med lastbilar att "jag kan avsluta det här nu", men så hade hon ju "Zia".
- Jag kunde ju inte lämna henne, det går ju inte! Hon, och nu också Noeliah, är ju min glädje! Och så alla vänners stöd, alla samtal mitt i natten, det har också hjälpt till. Det märks tydligt vilka som är ens riktigt vänner.
Men vad säger man sig efter något sånt här? Jag skulle tycka det var svårt.
- Det kan räcka med ett sms, att visa att man finns, "vill du så hör av dig, jag finns här", det räcker med så lite.
Emma och Lasse blev tillsammans i oktober 2006, de var ett par i drygt två år. De sista åtta månaderna var de gifta.
- När han kom in i mitt liv kändes det som han alltid varit där, säger hon.
Emma är stolt över vad Lasse gjorde, försökte avvärja bråket, men samtidigt är hon, säger hon, förbannad på honom för att han gjorde det, det var ju så mycket som ändrades.
Jag reflekterar över det absurda i att jag är här med mitt block och min penna av det enda skäl att hennes man faktiskt ryckts ifrån henne.
"Hon vars man mördades". Hur känns det att betraktas så?
- I början var det jättejobbigt...jag minns vi var och fikade, jag och en kompis och hon hörde dem vid bordet bredvid börja prata, "det är ju hon!"...hon fick be dem sluta. Nej, det var jättejobbigt.
Märker du att människor har svårt att närma sig dig?
- Ibland. När de hör efternamnet, liksom "oj, är det du!" och så drar de sig tillbaka lite. Men hellre att de går fram och pratar, ingen ska vara rädd för mig, jag är ju Emma, ingen annan.
Sedan händelsen den där nyårsnatten har Emma Vejdeland blivit mamma igen. Det var inte helt okomplicerat att träffa en ny man, den hon alltså sedan kom att separera ifrån.
- Men han ville verkligen veta mycket, ville försöka förstå, frågade en massa om vad som hänt och så.
Jag hade själv i 20-årsåldern en kort relation med en tjej som just förlorat sin pojkvän i en bilolycka och jag minns att det var svårt att riktigt nå fram.
- Jo, det går inte lämna sånt bakom sig, men man måste ju så gott det går försöka att gå vidare, man kan inte gräva ner sig.
Kändes det som ett svek mot Lasse att inleda ett nytt förhållande?
- På sätt och vis, men ändå inte. Och jag kastade mig inte ut i singellivet, precis, haha, det bara hände. Men vi hade faktiskt pratat mycket om det, om någon skulle bli ensam, vad som skulle hända då. Vi hade en kompis som gick bort i cancer och den andra blev kvar, så vi pratade igenom det. Att sorgen får ta sin tid, men träffar man någon så gör man, att livet måste få vara så.
Hon säger att det är det hon saknar mest, de där samtalen. Att prata en stund innan man somnar; summera dagen. Emma förlorade inte bara sin make utan även, säger hon, sin bäste vän.
Den sista intervjun
Emma är samlad när vi ses, pratsam. Skrattet bryter igenom då och då, slår hål på hinnan av allvar. Men det här är den sista intervjun om livet efter Lasse, säger hon.
Hon vill inte vara "hon vars man mördades" längre. Det här är ett avstamp mot framtiden.
Så, varför ställer du upp på intervjun? Jag var helt beredd på ett "nej" när jag ringde.
- För att det är en slags slutpunkt. Men också för att visa andra att även om det hemskaste händer så finns det anledning att ta sig igenom den första tiden. Man är starkare än man tror.
Du har varit öppen mot media med din sorg, har folk haft synpunkter på det?
- En del har väl det, men inte så många. Det har hjälpt mig, tycker jag. Och så har jag ju alla klipp kvar, det hjälper mig att minnas.
Den 10-åringen med hästarna, finns hon kvar någonstans i dig?
- Oja, senast härom dagen, en gammal kompis var här som jag inte träffar så ofta, då blev jag tio igen! När vi tog cyklarna och stack i väg och lekte...den känslan kan jag sakna i dag.
Och nu, Emma...det finns så mycket framtid, vad ska du göra med den?
- Kanske sätta mig på skolbänken, jag har ju ingen utbildning, men det får vi se. Just nu tänker jag bara fram till kvällen, att få sova klokt. Två små barn, du vet, det tar på krafterna.
Inget ont som inte har något gott med sig, säger man.
- Nej, jag vet inte...nej, det finns faktiskt inget gott i det här. Ingenting.