Det här är Veronica - känd från tv
Veronica Gardell är den där gotländskan vi alltid ser i Östnytts studio.En tv-kändis, alltså.Så henne vill vi ju veta mer om, eller hur?
För det där bekanta tv-ansiktet är ju aldrig i tv längre. Inte sedan annandag jul har hon presenterat nyheterna och kommer heller inte att göra det på lång tid framöver.
Varför kommer vi till om en stund.
Men intervjun har verkligen varit på gång länge. Den första kontakten, med frågan "vill du?", togs för knappt ett år sedan. Och då var hon verkligen "alltid" ankare i Östnytts nyhetsstudio i Norrköping där hon också bor.
Under året har mejlen mellan oss varit många. Men aldrig har det stämt, alltid har det kommit nåt i vägen för våra bokade möten.
Men så plötsligt, en fredag i februari, träffas vi äntligen. Det blir lite som att möta en gammal bekant, fast vi aldrig setts förr.
Det luktar just fredag i mammas lägenhet i Visby, det ska bli tacos till middag, en massa snack och sen "På spåret" på tv. En "kul att ses"-helg med familjen, med kompisarna.
Vi sitter i vardagsrummet. Jag med block och penna, Veronica till synes avspänd och cool, men också på sin vakt. Det är ju annorlunda det här, att som journalist bli intervjuad av en yrkeskollega.
- Det känns jättekonstigt, säger hon. Men det är nyttigt att testa...jag tycker alltid jag är så luddig och det är ju rätt stora frågor du brukar ställa, har jag sett.
Okej, vi börjar: på vilket sätt är du alldeles vanlig?
- Ja, du...jag tycker nog att jag är rätt vanlig på många sätt, jag har ett ovanligt jobb kanske, men annars...jag diskar, träffar vänner, tv är inte så glamouröst som många tycks tro.
Kompis i vardagsrummet
Du är känd från tv, det är ett roligt uttryck, förresten, hur märks det i din vardag?
- Jag trodde nog att det skulle märkas mer...jag tror mest de som är med mig ser att folk tittar. "Såg du vad den där gubben glodde" säger min sambo ibland men jag märker sällan nåt.
Är det kul eller jobbigt att bli igenkänd?
- Både och. I vissa sammanhang är det bra, om man ska låna på banken, till exempel, då kan det vara bra, att det syns att man jobbar och så, ha ha.
Hur reagerar du själv om du möter en kändis?
- Man tittar väl lite, kanske, kul att se hur de ser ut i verkliga livet. Men det var roligare förr, innan jag själv blev halvt offentlig person.
Och nu gör jag den här interv-jun just för att du är i tv. Vad är det som är så fascinerande med er?
- Ja, det kan man ju undra...man är kanske som en kompis som kommer in i vardagsrummet varje dag...kompisarna känner man ju och då vill man veta mer om de i tv också, kanske.
Vem vill du veta mer om?
- Det var nog mer när jag var yngre...Carola eller nåt sånt tråkigt.
Veronica, eller "Vera", är uppvuxen i Visby men lämnade ön för elva år sedan. Hon bor nu i en nyköpt bostadsrätt - det var den hon lånade till - vid Bråvikens strand tillsammans med pojkvännen sedan tre år, Fredrik, smålänning från Sävsjö.
Hon är utbildad journalist med radiobakgrund men har varit på tv sedan 2001. Hon brinner för nyfikenheten, att få reda på saker först, hårda news såväl som braskande skvaller.
Nu är hon inne på tredje året på SVT:s Östnytt.
Så då frågar jag lite mer om det. Om pojkvännen, alltså. För vi ville ju lära känna tv-kändisarna, det kom vi ju överens om.
Känd från duschen
Kände han igen dig från rutan när ni träffades?
- Ja, det gjorde han faktiskt. Han kände igen rösten, ha ha. Vi träffades genom gemensamma bekanta i Norrköping och efter ett tag frågade han om jag var "den där gotländskan i tv".
Han kände inte igen dig, alltså?
- Jo rösten. Jag jobbade med ett program från Malmö förut som hette Sverige Nu och det gick i repris 06.10 på morgnarna, precis när han var i duschen...så han hörde mig mycket mer än han såg mig, det var väl lite annorlunda?
Vi lämnar privatlivet där för en stund. Mamma Lena kommer in med kaffe och vi säger tack och ber henne gå igen, "du får läsa i tidningen sen". Klockan närmar sig halv sex, det är fredagskväll och där ute tar sig folk hem från jobbet mot sin lediga helg.
Tid nu att pusta ut, samla krafter.
Vad ska du göra i helgen?
- I morgon fika på stan med kompisar, sen till pappa och äta och till sist till en kompis och äta kajpsoppa och se melodifestivalen...
Det är inte så ofta Veronica är på Gotland, ett par gånger om året, sådär. Hon berättar om allt hon skulle vilja hinna men som hon inte hinner den här gången hon är på ön och jag avbryter med att fråga:
Var är ditt hemma?
Veronica funderar en stund, säger att ingen av föräldrarna bor kvar där hon växte upp, så det finns ingen sån bindning. Istället:
- Herta i När, det är hemma...de flesta av kompisarna kommer från När och jag har varit mycket där ute.
Hur tänker du när du tänker på Gotland?
- Sandstrand och hav, det karga...det är ofta höst och vinden tar i, då känns det att man lever, det är härligt. Vi bor ju precis vid vattnet nu i Norrköping, det är ett måste för mig...de öppna vidderna, ett fritt synfält. Och så tänker jag på vännerna, förstås.
Framtidsrädsla
Berätta om vänskap.
- Det är viktigt. Man är som en familj...det är en trygghet, de har varit med så länge och vet allt om en. Sen har det väl kommit till några längs vägen men de riktigt nära är de man haft sen uppväxten. Det är därför jag alltid har en så stark hemlängtan.
Är det så?
- Ja, emellanåt...till vännerna, till horisonten. Gotland är ett speciellt ställe att växa upp på. Det är en ö, man håller ihop, på nåt vis...det är alltid folk som flyttar tillbaka hit, mer än till andra små platser, tror jag.
Vi ska strax komma till varför vi aldrig ser Veronica Gardell i Östnytt längre, bara hör henne som reporter, men först ett hopp tillbaka i tiden:
Tänk dig klassfotot från nian, vem var Veronica på den bilden?
- En ganska blyg tjej med jättefokus på att plugga och få bra betyg...ganska rädd för livet, tror jag.
Har rädslan lagt sig?
- Jo, det är väl inte som då...men fortfarande kan jag vara lite rädd för vad som ska komma. Samtidigt som jag är nyfiken och alltid har nåt drivande i mig.
Om du tänker på 2008. Hur skriver du åttor, en snirkling eller två ringar ovanpå varandra?
- En snirkling...vadå?
Ingenting. Om du i tanken hoppar tio år framåt, hur ser du på den du är idag, tror du?
- En person fylld av väntan. Väntan på nåt man inte vet nånting om.
Nämligen: 1 juni väntas Veronica och Fredrik få sitt första barn. Det är därför Veronica inte varit programledare sedan annandagen, hon är halvtidssjukskriven på grund av graviditeten och jobbar därför bara halvdagar.
Hur tänker du inför det, att bli mamma?
- Att det ska bli kul, det är nåt naturligt jag vill göra...det är nåt stort som kommer att ändra allt men som man inte förstår än.
Är du exhibitionist?
- Va? Ja...jo, det är man väl när man står där man står...samtidigt är jag ensam i studion när vi sänder, jag bara hör kontrollrummet. Jag skulle aldrig leda en konferens, till exempel...då ser man ju alla reaktioner, det är jätteläskigt!
Veronica gillar heminredning, när hon är ledig fixar hon i nya lägenheten. Det ska vara modernt och stilrent men inte för kalt och hon säger att det är svårt att få till.
Jag frågar vilken som är hennes ovanligaste vana och hon vet inte vad hon ska svara.
Melodikryss-junkie
Så jag frågar istället hur en bra lördagsmorgon i hennes liv är. Det är en klassisk 2sidor-fråga. Den och "gillade du de snabba eller lugna låtarna bäst på skolfesterna?", jag frågar det också förresten:
- De snabba. När det var lugna sprang jag och gömde mig, tryckare är bland det värsta jag vet.
Så pass? Lördagsmorgnarna, då?
- Då får jag sova till nio i alla fall innan nån som är morgonpigg väcker mig och vill jag ska gå upp, Fredrik, alltså. Sen gillar jag att lyssna på "Ring så spelar vi" och "Melodikrysset", det är lite mysigt och hemtrevligt, så där.
En annan sak. "Är det hon tjohoo!" sa en person när jag sa att jag skulle intervjua dig...gillar du att rulla hatt?
- Nja, det beror väl på sällskapet, men jag är ingen discopingla precis, det var jag väl förr kanske, när jag bodde här. Nu gillar jag mer pubar, att sitta och snacka. Men nog kan jag dra skämt...det kan komma saker ur min mun som inte ser ut att komma därifrån, om man säger så...
Kaffet är slut, vi har suttit i över en timme nu. Jag frågar om det var en bra intervju.
Det var det, säger hon. För vad ska hon säga?
- Men det där med ovanligaste vanan...det skulle väl vara att jag bara MÅSTE se "På spåret"...det är väl rätt ovanligt i min ålder, kanske.
Ålder: 32. Bor: Norrköping. Familj: Sambon Fredrik. Yrke: Journalist. En bra bok: Elden under snön - Palden Gyatso. En bra skiva: Taking the long way - Dixie Chics.
Så jobbar vi med nyheter