"Det har forskats en del i din bakgrund" Del 2

I äldre telefonkataloger och en del andra mindre skrifter kunde man förr finna ett par sidor som handlade om hur befolkningen i Sverige skulle agera om vi blev ockuperad av en främmande makt. Rubriken var ? Om kriget kommer?.
Där informerades läsaren om att om Sverige skulle bli ockuperat och ställt under annat lands krigsmakt skulle motståndet fortsätta bland annat i form av det fria kriget. Det angavs också att förberedelser fanns för att ett sådant motstånd skulle kunna komma till stånd. Knappast någon, vill jag påstå, fäste så stor uppmärksamhet eller eftertanke till den årligen återkommande texten. Men det fanns en reell bakgrund och verklighet bakom den byråkratiska texten. Det skall här redovisas;
När andra världskriget var slut och återuppbyggnaden av Europa påbörjades, hade alla deltagarmakterna kunskap och praktisk erfarenhet av samarbete med motståndsrörelser. Man förstod värdet av att det så snabbt som möjligt bildades en motståndsrörelse inom de tidigare ockuperade länderna. Men även i de länder som inte kom att bli direkt inblandade i kriget.
Den amerikanska OSS-organisationen ? som sedermera kom att bli stommen till nuvarande CIA ? tog initiativ till att starta sådan verksamhet i främst Europa.
Bill Colby kommer till Stockholm
Till Stockholm och den amerikanska ambassaden kom 1951 i en täckbefattning William ?Bill? Colby. Han fick sedermera en hög befattning inom CIA och skrev sin självbiografi som har titeln ? Honorable men. My life in the CIA ? (New York 1978).
Colbys uppgift var att starta Stay behind-organisationer i Norge, Finland, Danmark och Sverige. Enligt hans egna uppgifter kom det att utvecklas olika i respektive länder. I en del fall var det förhållandevis enkelt ? man hade egna erfarenheter och utbildat folk kvar sen kriget ? i andra kom det att stöta på större eller mindre svårigheter. I några av länderna kunde han samarbeta öppet med de nationella underrättelseorganen och erhöll deras hjälp och fritt välja framtida motståndsledare.

Skillnaden bestod i de olika ländernas skiftande säkerhetspolitiska situation. Finland hade exempelvis sin vänskaps- och biståndspakt med Sovjet som man blev påtvingad efter samarbetet med tyskarna. Enligt artiklar i Dagens Nyheter 1990 påstods att den svenska regeringen gav sitt godkännande att Colby för CIA:s räkning bilda en paramilitär organisation i samarbete med svenska organisationer. Uppgiften skall ha kommit från Bill Colby personligen.
Stay behind-organisation avsågs ha som sin huvuduppgift att fungera som stommen i en svensk motståndsrörelse som förväntades träda i verksamhet om Sovjetunionen skulle anfalla Sverige. För detta skulle ett antal motståndsledare ha rekryteras för utbildning i bland annat sabotageteknik och radiokommunikation. Dolda vapendepåer etableras inom landet liksom utplacering av radioutrustning på ett flertal platser.
Organisationens uppgift skulle även vara att säkerställa att bland annat kungahuset, regeringen, riksdagens krigsdelegation och det militära högkvarteret gavs möjlighet att evakuera till utlandet. För att därifrån, liksom Norge gjort under kriget, med en exilregering leda den fortsatta frihetskampen.
Uppgifterna måste anses bära sannolikhetens prägel utifrån de gällande säkerhetspolitiska förutsättningarna som gällde vid denna tidpunkt. Försäkringsdirektören Alvar Lindencrona uppges ha varit organisationens ledare. Han är dock det enda namn i denna organisation som utlämnats. All övrig personal som därefter rekryterades garanterades av säkerhetsskäl för sig själva och de sina absolut anonymitet ? så även Gösta i Visby.
Erlander tar över
Från 1958 skall organisationen ha verkat på uppdrag av statsminister Tage Erl ander och underställdes Inrikesdepartementet. Colbys kontakter påstås samma år förts över till den svenska regeringen varvid CIA, amerikanska staten via Colby överlämnat den ekonomiska bas som var avsedd att investeras som en ?krigskassa? till motståndsledarna. Ekonomiskt stöd erhölls enligt uppgift under denna tid även från den svenska industrin. Under 1968 övertog Försvarsdepartementet och statsbudgeten det fortsatta ekonomiska ansvaret. Tage Erlander konstaterade våren 1952 att ? numera tillhör ingen regeringsledamot kommittén? vilket denne ansåg måste ändras.
Ett år senare förklarade Erlander för Lindencrona att han tänkt att dennes kommitté skulle underställas överbefäl havaren. vilket Lindencrona energiskt motsatte sig. Sommaren 1954 fick Erlander och inrikesministern Gunnar Hedlund en redogörelse av Lindencrona med flera om verksamheten för en motståndsrörelse, i den händelse Sverige skulle bli helt eller delvis ockuperat.
Ett par veckor senare informerade Erlander ledarna för Folkpartiet och Högerpartiet, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarson, om ? den Lindencronska kommittén dock utan att nämna några namn ?. Detta enligt Erlanders personliga dagbok mellan åren 1952 och 1957.
En skuggregering bildas...
Alvar Lindencrona lär även ha rapporterat till ett ?råd? som bestod av olika företrädare för samhället; Arbetsgivareföreningen, LO, Riksförbundet Landsbygdens Folk. Även ett antal regeringsmedlemmar var införstådda med verksamheten, liksom ledande militärer och ett mindre antal industriledare och andra personer i näringslivet. Några av dessa lär med all sannolikhet utgjort den skuggregering som skulle ta vid om något oförutsett inträffade. Man eftersträvade att få en förankring som var oberoende av partitillhörighet och socialgrupp.
En av de känsligaste uppgifterna var att säkerställa det utländska stödet för en svensk motståndskamp. För detta ändamål höll Lindencrona kontakt med såväl CIA som deras engelska motsvarighet MI 6 som hölls informerade om utvecklingen. Vid ett eventuellt angrepp skulle kontakten i första hand tas med CIA:s huvudkontor i London Därefter skulle den svenska motståndskampen samordnas med liknande organisationer i Europa. Det var också CIA:s uppgift att förse den svenska Stay behind-organisationen med såväl vapen som annan materiel.
Kommissionen betonar i sin utredning att bildandet av Stay behind-organisation i Sverige inte får ses som ett bevis på defaitism. Snarare tvärt om. Det var mer en stark vilja från ett antal personer att till det yttersta bevara landets självständighet och överlevnad som en fri nation. Det finns därför också anledning att idag ? även om detta hände för åtskilliga år sedan ? bibehålla en stark sekretess kring en del väsentliga detaljer. Men avsikten med utredningen 2002 var att föra fram så pass mycket i ljuset att de som ställde upp som medarbetare i denna organisation under en mycket svår period, får ett ? om än sent ? erkännande för sitt handlande.
Klart är att organisationen i sin helhet sköttes enbart av svensk personal. Täta kontakter med NATO-länderna förekom dock. Men detta var sannolikt föranlett av behovet av att erhålla materialleveranser utifrån. Det rörde sig då närmast om radiomateriel.
Efter krigsslutet fanns på marknaden enbart sändare och mottagare med låg kapacitet i form av surplusmateriel. Den tekniska kvalitén var låg. Ganska snabbt behövdes därför utrustning tas fram som av säkerhetsskäl måste kunna sända meddelande med mycket hög hastighet för att undgå upptäckt. Man fick successivt möjlighet att byta ut enkla jägarutrustningar till effektivare stationer med liten volym i förhållande till effekt och lagringskapacitet. Här kom Gösta in i rätt tid. Han fick den moderna utrustningen. Hans primära uppgift var således att säkerställa förbindelser för underrättelser till den svenska riksledningen, och förvarna i den händelse den skulle tvingas välja uppehållsort utomlands.
Beredd att gå under jorden
Som tidigare sagts så är samtliga de som var inblandade i bildandet, övnings- och beredskapsverksamheten i denna organisation, och som fortfarande är i livet idag, garanterade personlig anonymitet. Gösta som nu efter alla dessa år har valt att berätta om sina uppgifter under denna tid är Gösta Elvinder, en för många välkän