"Det känns lite roligt att ha varit där uppe"

Glamrocken slog ner på skivdiskarna i tidigt 1970-tal med artister som Bowie, Marc Bolan & T-Rex, Sweet och Slade och Mott The Hoople.
Det var smink och platå, det var stjärnor och glitter och androgyna poser. Och det var, inte minst viktigt, vassa melodier med ett försvarligt tuggummigung.
Tears, med sin bas i först Katrineholm och sedan Nynäshamn, var det svenska esset i den i övrigt brittiska glamleken.

Publikrekord i parkerna
Bandet, som tog sitt namn från supergruppen Blood, Sweat & Tears, började som covergäng innan de slog igenom stort 1974.
Sångaren Lars "Fubbe" Furberg minns hur allt började:
- Vi var ju förtjusta i T-Rex och Bowie och sen kom Sweet, det var ju den stora knocken, de var våra stora idoler.
Så de började själva sminka sig med sponsrat puder och sen var det igång.
Tears blev snabbt ett namn. Långa turnéer, publikrekord i parkerna och intervjuer i musiktidningar som "Go" och "Tiffany".
Ett behagligt och omsvärmat liv för grabbar i 20-årsåldern.

Sporren - att bli popstjärna
Tears gav ut tre LP och hade låtar som "The Ballot Band" och "God save the 45" på radions Tio-i-topp och Poporama.
De flesta skrevs av Furberg och originalbasisten Matti Vourinen (se notis här nedan), som inte längre är med i gruppen.
Hur känner du kring det nu, att ni faktiskt var med där uppe?
- Det är ju roligt när man tänker tillbaka, det var ju det som var sporren, att bli popstjärna.
Hur stora var ni egentligen?
- Vi var nog faktiskt större än jag normalt tror. Men det var ju inte så vansinnigt stor konkurrens, det var vi, Landslaget, Jerry Williams och största konkurrenterna Neon Rose.

Storögd expedit
Tears upplöstes så småningom om återbildades delvis som The Radio med bland andra blivande Lundell-gitarristen Janne Bark i uppställningen.
Men på 80-talet grävde man fram platå-dojorna igen och så sent som härom veckan köpte "Fubbe" ett par långa svarta sidenhandskar i en butik i Östersund under överinseende av en storögd expedit.
För glamrocken lever ännu, om än ett undanskymt liv.
I påskhelgen spelade Tears på en 70-talsgala på Globen med bland andra sargade kvarlevor av ikonerna Sweet och Slade.

Ballroom Blitz-signatur
Men ärligt, hur cool är det egentligen att alla de här banden fortfarande existerar?
- Om det är bra är det helt okej, om bandets signum finns kvar. Sweet lever ju till exempel mycket på Andy Scotts falsettkörande och den pipan är otroligt nog intakt.
Vilken är glamrockens signaturmelodi?
- Det måste vara Ballroom Blitz med Sweet, den har överlevt på ett unikt sätt. Min dotter Fanny är tio år, hon känner igen den från "Pistvakt" i tv.
Varför ringer jag egentligen och gör den här intervjun med dig?
- Ja, säg det, för att vi var en del på Gotland, kanske. Vi lirade ju på salig Mills Club redan 1971. Sen blev det Murgrönan och...jag har trubadurat en del på Strandkompagniet och Gutekällaren och så.
- Och dessutom bor jag ju i Gotlands norra förort, Nynäshamn.

Lika kul än i dag
Du är 53 nu...jag menar, smink och platåskor i din ålder...?
- Inga problem, ha, ha, det är lika kul än i dag.
Jag har er debut-LP inspelad på en gul AGFA C60-kassett, hur känns det?
- Kanon!
n Fotnot: Andy Scott är ende kvarvarande originalmedlemmen i The Sweet. Fubbes dotter är döpt efter Sweet-låten "Funny, funny".

"Det känns lite roligt att ha varit där uppe"

Det var under de där glam-åren som Tears rullade in på listorna. Svensk sminkpop i konkurrens med giganter som Sweet och Slade. - Känns lite roligt när man tänker tillbaka, säger sångaren Lars "Fubbe" Furberg.

Det var under de där glam-åren som Tears rullade in på listorna.
Svensk sminkpop i konkurrens med giganter som Sweet och Slade.
- Känns lite roligt när man tänker tillbaka, säger sångaren Lars "Fubbe" Furberg.