"Det skulle aldrig falla mig in att cykla"

Den här intervjun görs dagen efter att Thomas kommit åter till Sverige från OS i Peking.
Där blev det väl ingen succé, precis, 38:e plats i linjeloppet.
Det blir, som vanligt, en snabbis i Sverige för denna internationellt lysande gotlänning i en av Europas största sporter.
Efter några dagar ska det bära av igen, då till Italien och ännu ett cykellopp och så småningom till Tyskland där han så sent som i lördags gick i mål som totaltvåa i Deutchland tour.
Till helgen sitter han på tävlingssadeln igen, nu i Polen runt.
Men det här är ingen sportintervju om taktik och placeringar, här kommer vi istället att prata chips, förmågan att njuta och vad han egentligen tänker när han ser sig naken.

När jag första gången tar kontakt för att komma överens om intervjutid svarar Thomas på Ica i Kalmar där han handlar mjölk, bröd och herrgård. Det är så långt från uppburet proffsliv man kan tänka sig.
Men några timmar senare, när jag ringer igen, är han ännu längre från ledartröjor och pompa.
Då oljar han trädgårdsmöbler och verandaräcken vid lägenheten i Kalmar.
- Grannarna har klagat att det sett för jävligt ut, så det vara bara att sätta igång, vad ska man göra?

Dubbla garderober
Uppvuxen på Gotland, men nu är hans svenska hem en fullt utrustad lägenhet i Kalmar med utsikt över Kalmarsund; kryddor i skåpen, möbler, sänglinne, toaborste, mikrovågsugn.
Men här är han inte ofta, två månader om året, kanske. Att han slagit ner sina svenska bopålar i just Kalmar har med träningsmöjligheter att göra.
Från Kalmar breder vägarna ut sig, på vår lilla ö skulle han riva av all asfalt på nån vecka; sex, sju, ibland åtta timmar om dagen som han tillbringar på sadeln.
Men mest är han - när han inte är på resa, förstås - i sitt andra hem, lägenheten i Pfäffikon, Schweiz.
- 100 kvadrat, om man bjuder till är det sjöutsikt där också över Zürichsjön.
Du bor på två platser, har du dubbelt av allt, då?
- Jag har börjat skaffa dubbla garderober så jag ska kunna resa utan just nånting. Jag kör mycket bil, det är svårt att flyga med cyklarna, ett jäkla bassel...och så behövs det ju ändå bil sen för att transportera dem vidare.
Du har varit kringresande proffscyklist sedan 2004, vilket är egentligen ditt hemma?
- Jag vet inte...Sverige är ju Sverige, men mest är jag på resande fot...jag är nog rätt bra på att acceptera att hemma är där jag är för tillfället...bara jag kan stänga en dörr bakom mig.
Hur kan du inte tröttna på att resa som du gör?
- Det är jobbigt...hade jag sluppit resorna hade det inte gjort något. Alla flygplatser...en massa folk som är i vägen, köer är det värsta jag vet! Jag har så dåligt tålamod...
Är det så, är det ditt sämsta karaktärsdrag?
- Ja, haha...jag fixar inte sånt. Stå och olja utemöbler, skittråkigt.

Thomas Lövkvist är pratsam i telefonen, skrattar och berättar. Under intervjun går han och vrider ner stereon. Jag kan inte höra vad det är för musik och själv har han ingen aning. Han har fått det från en cykelkompis och "det är mycket skit".
Annars är han allätare, säger han, och kan omöjligt välja "en bra skiva" till faktarutan. Kan lika gärna bli hårdrock som Winnerbäcks ordkaskader.

Kramp i fötterna
Thomas, som slängde stödhjulen på barncykeln när han var två-och-ett-halvt, cyklar inte lika gärna nu som han gjorde som liten, aldrig en tur bara på skoj eller för att ta sig någonstans.
- Skulle aldrig komma på tanken att ge mig ut och cykla...skitjobbigt.
Skitjobbigt?
- Ja, på vanliga cyklar. Jag har inte ens en vanlig cykel...det skulle aldrig falla mig in att göra det, cykel är tävling och träning...det är mitt jobb.
Så när du svarade förut i affären hade du inte tagit cykeln dit?
- Nej. Och inte gått heller, jag är dålig på att gå också. Jag tog bilen.

Men cyklar är alltså ändå vad han gör. Att genomföra till exempel klassikern Tour de France innebär, som namnet berättar, att cykla runt hela Frankrike, från stränder till alptoppar. 20 mil om dagen i tre veckor. Thomas har gjort det fyra gånger.
Jag frågar hur det känns när han kliver av cykeln efter avslutad etapp.
Thomas skrattar och säger att han tar så få steg som bara är möjligt:
- Man cyklar fram till bussen och går in och sätter sig. Det längsta man går är från bussen och in till hotellet...efter touren får jag sån jävla träningsvärk när jag börjar gå igen.
Är det så?
- Det är ju helt andra muskler. Och man har fötterna i skor med hårda karbonsulor som är fixerade vid pedalerna...sen när man börjar gå i mjuka skor...musklerna är helt slappa, det händer att jag får kramp i hålfoten...det kan ta ett par dagar innan man kan gå ordentligt.
Kan du vissla, då?
- Ja, vadå?

Vi ska komma att tala om den enorma träningsmängd som krävs på Thomas nivå. Vi ska prata om att se sig naken, men först undrar jag på vilket sätt han är en alldeles vanlig människa.
Ta en fredagskväll när du är ledig, vad gör du?
Han tystnar och jag tänker att nu tänker han att det var en dum fråga, men han har ju blivit van vid intervjuer, bevars, och svarar så:
- Eftersom jag alltid tränar spelar det egentligen ingen roll vad det är för dag, men självklart kan jag gå ut och äta ibland. Men under säsongen är jag ju iväg hela tiden, så det blir mest på vintern...men då kan det hända att man lagar nån mat, kanske följer nån tv-serie.
Så man kan få se dig i soffan med dvd-film och chips?
- Nja, inte chips...men glass gillar jag, det skulle jag kunna äta en del.

"Man får bita i"
Under samtalet frågar jag varför just han tagit sig så långt som han gjort. Hans målmedvetenhet och kompromisslöshet inför träningen är oomtvistad och att han kallats "Sveriges största cykeltalang någonsin" talar ju också sitt språk.
Och Thomas svarar ungefär så:
- Jag har en vilja och en drivkraft. Och fysiska förutsättningar, visst, men i slutändan måste man ändå vara målmedveten och seriös...man måste vara cyklist dygnet runt, helt enkelt.
Tråkigt, va?
- Jo. Ibland. När det inte går min väg, när man inte har flyt. Men så är det väl med alla jobb...man får bita i.
Och sådan är också hans tävlingsfilosofi, läser jag i en tidigare intervju: Hjälper det inte att ta i så får man ta i mer.
Thomas Lövkvist tränar 20-35 timmar per vecka. Lika lång tid som andra sitter på kontoret tillbringar han på sin hoj.
Vi talar om det. Att mamma och pappa börjar förstå vad som krävs men att vi andra nog inte har en aning.
Timme ut och timme in. I regn och sol, snö och vind sitter han där. Och han älskar det.
- Ösregn och motvind är väl inte jättekul, men...att vara ute en höstdag med hög luft, eller på våren...då är det guld värt att slippa ett kontor.
Vad tänker du när du cyklar?
- Allt möjligt. Småfunderingar...jag tänker inte fram manus till nån roman, precis...vardagstankar.
Antingen på resa eller på sadeln, tänker du aldrig att du missar nånting av livet?
- Nej, jag får göra det jag tycker bäst om. Och allting har ju sin tid.
Okej, vänd på det. Vad får du som vi andra missar?
- En massa ont i benen, ha ha.

Ful i spegeln
Reflekterar du ibland över att du, lille Thomas från Visby, faktiskt är där uppe, i världstoppen?
- Nej, egentligen inte...man är så insnöad, det är alltid nästa mål som gäller. Även när man vinner, det händer i och för sig inte så ofta, men "jaha, kul, nu är det nästa tävling".
Och hur trist är det? Att inte stanna upp och...
- ...njuta av sig själv, menar du? Och hur gör man det?
Köper hem en påse chips och sitter och är stolt.
- Nja...men samtidigt ger det ju en kick och motivation till att kämpa vidare. Det är nog mitt sätt att njuta.

Men så det där om att se sig naken, det gör vi ju alla ibland i en spegel nära oss. Men hur är det egentligen för en cyklist? Inga frågor är för ovidkommande för att ställas, så:
Knallbruna armar och ben och resten kritvitt...tycker du att du är snygg då?
- Haha...man är så van, sen hade det väl varit kul att vara brun på kroppen nån gång, men...jag har ändå inte tålamod att vara på stranden...
...men snygg, tycker du att du är snygg?
- Nej.
* * *
I veckan, efter den där andraplatsen i Deutchland Tour, ringde jag Thomas hemma i Schweiz för att höra om han verkligen inte firade, i alla fall lite grand.
Det gjorde han inte:
- Skulle väl vara några våfflor med honung i teambussen mellan Bremen och Hamburg, då. Det var väl det enda. Och jag hade ju siktat på att vinna, så jag var rätt besviken. Dessutom tävlade jag dagen därpå.

"Det skulle aldrig falla mig in att cykla"

Thomas Lövkvist är gotlänningen som cyklat sig ända upp i världstoppen.Trots att han inte ens har en cykel.