"Det som hände i Gislaved händer här på ön också men kanske inte lika hårt"
Det är ett ganska tufft jobb som vi har. Det är inte så konstigt att det här har hänt. Jag är rädd för att det inte kommer att sluta med det som hände i Gislaved. Det händer här på ön också, men kanske inte lika hårt som detta i Gislaved. Det måste bli en väckarklocka. Nu måste kommunen ta sitt ansvar, vi måste få en uppbackning!
Trakasserierna avslöjades sedan kvinnans 72-årige son hade gömt en bandspelare i mammans rum, sedan han hade ett att hon flera gånger haft blåmärken. Efter avslöjandet gick Kommunal i Jönköping ut med att man övervägde en polisanmälan, att detta var en olaglig avlyssning av personalen.
Detta upprörde andra medlemmar i facket och Kommunal centralt blev fullkomligt nerringt. Förbundsordföranden Ylva Thörn fick gå ut offentligt och tillrättavisa Kommunal i Jönköping.
Jag blev frustrerad när jag fick höra att man inom mitt fack tänkte göra en polisanmälan mot sonen. Men vad skulle han ha gjort? säger Per Pettersson.
GA besökte i lördags Tingsbrogården i Bro för att samtala med personalen om det som har inträffat och varför det har kunnat hända. På Tingsbrogården finns 40 boende, varav ett tiotal är mer eller mindre dementa.
Antalet anställda är cirka 30, men de flesta arbetar bara deltid eller är timanställda. Per Pettersson jobbar dock heltid.
<span class=MR>"Vi är upprörda"</span>
Vi är upprörda över det som har hänt. Men det är ändå inte så konstigt att det kan hända. En del av de äldre är aggressiva. Vi går på 120 procent av vår kapacitet, säger Per Pettersson.
Jag håller med. Ibland när man skall hjälpa till med hygienen, så får man en hurring. Jag har tidigare arbetat i stockholm på ett hem med åtta dementa. Vi hade en boende där som vi alltid måste vara två för att tvätta, säger vårdbiträdet Lena Eklund, som har arbetat som vikarie och som timanställd vid Tingsbrogården sedan i augusti förra året.
Det är mer än tålamod som behövs, tycker vårdbiträdet Susanne Hansson, som har varit där sedan ett år.
<span class=MR>Ingen ursäkt</span>
Jag tycker det är fruktansvärt. Det får inte hända. Man kan få tänka tanken, men inte säga det högt, men det här är väldigt grovt. Låg bemanning och många arbetsuppgifter ökar risken för att sånt här kan inträffa. Men det är ändå ingen ursäkt, säger undersköterskan Inger Löfgren.
Sedan måste det finnas information för de nya om vilka regler som gäller. Till exempel att man faktiskt är skyldig enligt Lex Sarah att anmäla varandra om det har begåtts övertramp. Det är det inte många som vet, säger Inger Löfgren.
Vi är också människor. Ibland får man säga till någon av ens arbetskamrater att nu får du gå in till en boende. Jag klarar inte av det just nu. Man går på bristningsgränsen. Det är lätt att det kan rinna över. Men då får man behärska sig. Och har man haft fem ringningar på en kvart från en boende, då får man skicka in någon annan, säger Per Pettersson.
<span class=MR>Bearbeta känslor</span>
Sedan är det detta att kunna smälta och bearbeta det som man utsätts för både fysiskt och psykiskt. Ibland fattas personal och vikarier växer inte på träd. Det är svårt att få tag i personal och det kan bli sådana som inte har formell utbildning och som kanske inte är lämpade för att jobba inom vården, säger Per Pettersson.
Det är mycket starka upplevelser som är svåra att handskas med i det här jobbet. Man måste ha ett ganska starkt psyke för att klara jobbet, säger Per Pettersson, som har arbetat inom vård och omsorg på Gotland sedan slutet av 1970-talet.
Det är först nu som vi har fått handledning i hur vi skall klara av våra känslor. Det har vi inte haft sedan jag började här för sju år sedan. Det är mycket känslor att ta hand om. På de tre senaste veckorna har vi haft fem dödsfall, två av dem dramatiska.
<span class=MR>Tunga helgjobb</span>
Under helgerna jobbar man långa pass. Det finns två på 12,25 timmar och två som är på 11,25 timmar. Det finns ingen sjuksköterska i tjänst då. I lördags var det tre i tjänst under eftermiddagen och fem på kvällen. Man hade 40 boende att ta hand om.
Då får det inte hända någonting utöver det vanliga. Men det händer i alla fall. I fredags hade jag en kvinna som ramlade. Jag fick fatta beslutet att kalla på ambulans. Det är ett tungt ansvar. Det visade sig att hon hade fått ett brott på lårbenshalsen. Det är minst ett par stycken varje dag, som ramlar och slår sig, säger Per Pettersson.
Han tycker också att det skulle behövas fler män i vården. Själv är han ensam man på Tingsbrogården bland 30 kvinnliga anställda.
Men att vara vårdbiträde inom äldreomsorgen är ett yrke med låg status och låg lön. Få män vill ta det. Samtidigt är det fysiskt ansträngande med många och tunga lyft av boende. Per Pettersson får därför ofta ställa upp och hjälpa till.
<span class=MR>Synd om tjejerna</span>
Det är synd om tjejerna. Det är många som lägger av innan de är 30 år. Vi har också fått allt fler långtidssjukskrivningar. Nu måste kommunen ta sitt ansvar och backa upp oss. Det som har hänt måste bli en väckarklocka!
Men Per Pettersson vill också framhålla att det finns en annan sida av jobbet än det tunga, besvärliga och psykiskt slitsamma.
Det blir både kramar och pussar på kinden. Så responsen man får från de boende och från anhöriga är det som gör att man orkar med jobbet. Många är också tacksamma när de kan få berätta om sitt liv. De boende behöver social närhet. Det är det största behovet egentligen. Många vet att de kanske skall dö snart. Det blir också mycket oro och ångest på kvällar och nätter, säger Per Pettersson.
Så jobbar vi med nyheter