I efterhand är det tydligt att varningssignalerna fanns där långt innan sjukdomen bröt ut, berättar Maja Engström. Hon hade mått dåligt redan under högstadiet, med sviktande självkänsla, höga prestationskrav och ångest över betygen.
Men det var ett sommarjobb i restaurangbranschen hemma på Gotland, mellan ettan och tvåan på gymnasiet, som blev den utlösande faktorn.
De långa och oregelbundna arbetstiderna gjorde det omöjligt att äta regelbundet och sakta men säkert blev en total kontroll över matintaget ett sätt för henne att hantera livet.
– Jag märkte att jag började må bättre. Jag lade väldigt mycket fokus på vad jag hade ätit och inte hade ätit och kunde släppa betygen och alla andra tankar. Jag lade allt på maten och kände att jag fick kontroll på saker, säger Maja Engström.
– Från början var det aldrig att jag ville bli smal eller förändra min kropp, utan jag ville hantera livet på något sätt. Men ätbeteendet följde med mig in på hösten när skolan började igen och efter ungefär ett år var jag fast i en ätstörning.
Länge förstod hon inte själv att något var fel. Ätstörningar var väl något som bara drabbade andra tjejer? Till slut blev situationen dock ohållbar och med hjälp av en lärare fick hon så småningom kontakt med Bup (barn- och ungdomspsykiatrin).
Resan tillbaka skulle visa sig bli lång. Men till slut, efter fem års sjukdom och flera olika behandlingar, blev Maja Engström frisk igen.
I dag jobbar hon som digital kommunikatör på riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och Fri.
– Jag märkte att det finns så mycket fördomar och okunskap om ätstörningar och där någonstans väcktes en vilja att vara med och förändra och påverka. Det är fortfarande en stor drivkraft för mig.
Vad är det viktigaste rådet du skulle ge till någon som drabbas av en ätstörning?
– Be om hjälp och att inte vänta för länge. Att ta dig själv på allvar när du märker att "nu mår jag inte bra". Det kan vara med skolkurator, en tränare, en körledare eller någon annan vuxen man har i sin närhet.
– Man kan också, anonymt, vända sig till oss eller någon annan organisation. För många finns det en stor skam kring den här sjukdomen, oavsett vilken ätstörning det handlar om. Men att få prata med andra som förstår är också ganska befriande.
