"Det var en totalt oansvarig sak att göra"

Vid Gotlands tingsrätt ställdes fyra personer i övre tonåren till svars för att "tillsammans och i samråd", med "våld i form av grepp i en arm och fasthållning" och "hot med kniv" ha rånat Pressbyrån i Klintehamn söndagen den 14 mars i år. Två av ungdomarna tog på sig ansvar för rån och två för medhjälp. Tillsammans har de planerat och genomfört vad som kom att bli ett för kioskexpediten mycket hotfullt och förödande dåd.
Samtliga inblandade, även kvinnan, möttes redan dagen efter rånet för att tala om det inträffade.
I onsdagens förhör sade de båda huvudaktörerna, två unga män, att mötet påverkat dem starkt. De sade sig ha insett vad de utsatt kvinnan för, att de ångrade sig och att de nu ska ta ansvar för sin egen och andras tillvaro.
Kvinnan, som nu är målsägande, sade sig också har blivit hjälpt av mötet, även om hon chockades kraftigt vid rånet och nu bearbetar händelsen med psykologhjälp.
Under huvudförhandlingen sade hon både att "de har tagit arbetsglädjen ifrån mig" och att "jag har egentligen ingenting emot Hasselaungarna, de flesta är väldigt trevliga".
Fly till fastlandet
Det är nämligen på behandlingshemmet Hasselakollektivet i Klintehamn som de totalt fem inblandade ungdomarna bor. Det var också där en av dem, person A, den 14 mars bestämde sig för att försöka skaffa pengar för att fly till fastlandet. Först planerade han att råna en av ortens mataffärer, men den hann stänga för dagen innan det blev av.
Då bestämde han sig för att försöka råna Pressbyrån istället. På eftermiddagen frågade han en jämnårig medboende, person B, om han ville hjälpa till. Svaret blev ja.
Bytet skulle behållas av A för resan till fastlandet. Möjligen skulle B få lite om det blev något över.
Medan de tu diskuterade rånet dök två andra tonåringar från kollektivet upp var för sig. Båda lovade, efter fråga från A, att hjälpa till.
En av dem, person C, skulle hålla utkik utanför och signalera när kusten var klar att gå in, medan den minderårige D skulle följa med in i butiken. B, C och D menade att de inte var med för pengarnas skull, utan för att A behövde hjälp.
A utrustade sig med en sågtandad kniv och B med en kökskniv. De iklädde sig mörka kläder och gömde knivar och rånarluvor i en väska som sedan hämtades på väg till Pressbyrån.
Klockan var då omkring halv åtta på kvällen. På vägen dit mötte de en ung kvinna från kollektivet. C berättade för henne om planerna och frågade om hon ville vara med och hålla utkik. Det ville hon.
När de båda efter en stund konstaterat att butiken var tom på kunder skickade C ett SMS till A: "Nu". A, B och D lämnade det buskage de gömt sig i och gick in med rånarluvorna på och två knivar.
Trodde de skämtade
Först trodde jag att det var några ungdomar från Hassela som skämtade, jag trodde att de snart skulle börja skratta. När de kom runt disken med knivarna förstod att det inte var något skämt. Då släppte jag Hassela direkt! Jag tänkte att det här är något helt annat, vuxna människor någon annanstans ifrån, berättar expediten.
"Pengar!" skrek A medan B tog tag om expeditens arm och förde henne mot kassaapparaten. A försökte få upp kassalådan och vred om nyckeln. Det gjorde att lådan inte gick att öppna alls. Expediten beskriver situationen som "högljudd", "tumultartad" och "hotfull".
Kniven for upp och ner under min örsnibb... Det enda jag hade i huvudet var "gör som de säger". Jag var livrädd.
Hon berättade att hon ändå sade till A: "Det är du din idiot som låst lådan, så att den inte går att få upp!".
Till sist roffade A åt sig en bunt med skraplotter och försvann via bakdörren, liksom D som då tagit en plånbok i personalrummet. B ropade deras namn och sprang sedan ut genom entrédörren.
Expediten gick också ut, mycket skakad.
Det har aldrig varit så skönt med frisk luft! Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut därifrån.
Skrapade hälften av lotterna
Väl tillbaka på kollektivet bytte A, B och D om, skrapade omkring hälften av lotterna och gick sedan till en traditionsenlig söndagssamling med övriga medboende. Inom kort dök polisen upp på området och då berättade den unga kvinnan omedelbart för en anställd vad som hänt. De inblandade samlades in och erkände direkt. Kläder, knivar och bytet visades och beslagtogs. Några lotter saknas dock fortfarande.
Ovanstående händelseförlopp bekräftades i stort sett identiskt i förhören. De enda direkt motstridiga vittnesuppgifterna kom från den unga kvinnan. Enligt henne hade rånet planerats redan dagen innan det genomfördes. Väskan med rånarutrustning ska ha gömts och hämtats av C och de båda hade väntat så länge som 40 minuter utanför butiken. Dessa uppgifter förnekades av övriga.
Målsägande kräver ersättning på drygt 30000 kronor. Av dessa är 20000 kronor för kränkning, 6000 för sveda och värk och 2438 för utebliven försäljning i samband med stängning vid rånet och sedan efterhandskonstruktion av detsamma.
Hon berättar att hon fortfarande blir rädd så snart någon i svart mössa eller mörka solglasögon kommer in i butiken.
Det har blivit jobbigare att jobba. De tog bort mycket av det roliga.
Person B, som nu också talar med en psykolog, sade sig vara mycket ångerfull. Mötet med expediten dagen efter rånet har påverkat honom starkt, sade han.
Jag kunde känna hur rädd och sårad hon var. Det var en bra erfarenhet för det tvingade mig att fundera över hur det kunde hända. [...] Det var fel att försätta damen i den här positionen. [...] Jag ska se till att det inte inträffar igen. Det är mitt fel att hon känner så här.
A säger sig också ha omvärderat tillvaron och ville be kvinnan om ursäkt.
Jag har full förståelse för att hon känner som hon gör. [...] Nu vill jag inte rymma längre. Jag känner att jag är på rätt väg. Jag vill bryta ett kriminellt mönster.