”Du kan väl bli tandläkare. Det är kreativt, och betygen ser bra ut.”
Det föreslog arbetsförmedlaren, när jag efter avslutad konstutbildning i Stockholm 1982 återvänt till Gotland. Nu satt jag hos förmedlaren och sökte jobb. Något kreativt tänkte jag mig. Tandläkare var dock inte vad jag såg framför mig. Däremot kunde journalist vara något. Min pappa hade jobbat som redaktör i många år, och min erfarenhet av redaktionsmiljön var att där sjöd det av liv.
Några dagar senare var ett vikariat på Gotlands Allehanda ordnat. Det förvandlades snabbt till en fast anställning på sporten, vilket visade sig vara en utmärkt skola för en nykomling. Skriva, fotografera, redigera – allt under tidspress eftersom sport ofta utövas kvällstid med kort om tid till deadline.
Nattredaktionen på Mellangatan visade sig vara den kreativa miljö jag sökte. Med färdiga manus hastade jag i väg till inskrivarna, som fick lägga ifrån sig sina handarbeten för att snabbt skriva in referaten. När den färdigsatta texten satts i spalter bars den till korrekturläsaren, och efter korrigeringar vidare till monterarna som med sina knivar stod redo vid ljusborden med sidskisserna som jag lämnat. Filmrullar framkallades i mörkrummet och negativens skärpa granskades med lupp. Färdigmonterade sidor gjordes redo för tryckning.
Kvällstid var GA ungefär som jultomtens verkstad i Disneys julprogram, ett flitigt arbetande fram till midnatt då tidningen förhoppningsvis var klar för tryckning. Ibland kunde det dra ut till efter midnatt, som den februarinatt 1986 då Olof Palme mördades. TT skickade ut sin flash om mordet klockan 00.20, men trots att uppgiften kom efter midnatt fyllde nyheten om mordet hela GA:s förstasida dagen efter. Nattredaktör Andersson konstaterade nöjd att han för första gången (och enda) fått ropa de legendariska orden "STOPPA PRESSARNA".
Utöver de redaktionella sysslorna fanns andra uppgifter. Med adress Mellangatan hände det ofta att någon vilsen turist klev in på redaktionen för att fråga om vägen, eller ville veta vilken restaurang som hade den bästa maten. Sådant kunde nattredaktionen hjälpa till med. Detta hände sig på den tiden då Google inte fanns. I stället för att söka på internet ringde man GA. Frågeställningarna, som "vilken socken är störst, Bäl eller Burs?" kom ofta kvällstid, och man anade att frågan varit uppe för diskussion under någon släktmiddag.
Jag tog nyligen fram jubileumsbilagan som GA gav ut 1997 när tidningen fyllde 125 år. På en sida finns porträtt på alla medarbetare. 48 personer! Bland dem Jan Olsson, under många år flitig redaktionschef med arbetsuppgifter som i dag är utlagda på tre personer.
Tio år tidigare, 1987, hade GA flyttat från Mellangatan till Broväg. ”Vi kan inte dra ledningar för ny teknik med de här tjocka väggarna” var ett av direktör Herlins argument för att vi skulle flytta till modulhuset med de tunnare väggarna på Broväg.
En it-tekniker fanns bland de som porträtterades i jubileumsbilagan. Efter flytten till Broväg 1987 dröjde det inte länge förrän datorerna flyttade in. Och medarbetare började flytta ut. När reportrarna skrev på dator behövdes inte inskrivarna. När redigerarna fick möjlighet att göra sidorna klara med sina datorer blev monterarna överflödiga.
2012 flyttade GA till Visborg. Under några år fanns en nattredaktion, men med färdiga mallar för sidor blev nattredaktören överflödig. Ungefär samtidigt försvann fotograferna. När bildbehandlingen digitaliserades ansågs hanteringen så enkel att reportrarna kunde svara för knäppandet. Nu fick reportern åka ut ensam och göra jobbet med block och kamera.
Jag har under 40 år på GA arbetat som reporter, kulturredaktör, fotograf, redigerare, nattredaktör, och vikarierat som nyhetschef och chefredaktör. Flera av befattningarna är borta i dag. Nu tror förstås alla att reportrarna sitter säkert. Men faktum är att taltidningsredaktörerna sedan länge är ersatta av syntetiska röster, och att vi reportrar fått konkurrens av textrobotar. Det är de som skriver in alla lagfarter och sportresultat, och rapporterar även om en del trafikolyckor.
På Mellangatan hade chefredaktörens tjänstebostad sovrumsvägg mot presshallen. ”Jag kan inte somna förrän jag hört att tryckpressen börjat rulla” hävdade Jurgen von Zweigbergk en gång. Nu är både chefredaktör och tryckpress borta. Tjänsten som chefredaktör försvann för 15 år sedan, och tryckpressen alldeles nyligen. Nu trycks GA i Linköping tidigt strax efter lunch, och körs sedan med bil för att hinna med kvällsfärjan från Nynäshamn. Om vädret är bra och propellrarna håller är tidningarna framme i Visby vid midnatt.
Förutom ny teknik har även samarbeten och ändrade ägarförhållanden påverkat jobbet. GA och GT inledde tryckerisamarbete efter att GA flyttat till Broväg 1987. Därefter slogs annonsavdelningarna ihop. Efter att Norrköpings Tidningar 1999 köpt både GA och GT har mycket av verksamheten flyttat till Norrköping. Personalfrågor, ekonomi, teknik och mycket annat sköts nu på distans.
Mest märks förändringarna kvällstid. Där 10–15 personer förr arbetade intensivt för att få ihop morgondagens tidning sitter numera GA:s kvällsreporter ensam. Nej, inte riktigt ensam. Samarbetet med den tidigare konkurrenten GT har nu nått så långt att vi är två som håller varandra sällskap om kvällarna. De tidigare konkurrenterna på GT har blivit arbetskamrater, och på så sätt fyllt ut de vakanser som uppstått när GA-medarbetarna blivit allt färre. En fullständig sammansmältning ägde rum 2020, då GA och GT på grund av pandemin fick lov att bilda gemensam redaktion under sommaren.
Och fastän morgondagens tidning sedan länge är färdigtryckt och åker färja mot Gotland kan det vara mycket att göra. Rapporteringen i papperstidningen må ha blivit långsammare, men i gengäld ger GA:s och GT:s gemensamma webb Helagotland.se möjlighet att blixtsnabbt få ut senaste nytt till gotlänningarna. Där råder ständig deadline och nyheter kan när som helst publiceras i form av text, bilder, tv-inslag eller poddar. Nu har en GA-reporter chansen att ropa som tv-reportern Bo Holmström gjorde 1975: LÄGG UT! LÄGG UT!