"Det var inte dags än"

Det finns de som säger att Lars Thomsson är en alldeles vanlig människa. Att han är som folk är mest.
Inte bara är kommunalråd och centerpartistisk citatmaskin, alltså.
Vi får väl se.
* * *
Vi ses under en brinnande sensommarsol. Lars hittade ett hål i sin kommunalrådskalender, trots att det är torsdagseftermiddag.
Nickarve i Vänge, en utskiftad släktgård som gått i familjens ägo sedan 1400-talet. Lars tog över gården 1990 och kallar sig sedan dess lantmästare och småföretagare men är även stolt över att kalla sig bonde.
När politiken ger plats hänger han kavajen i garderoben och drar på ett blåställ som luktar koskit.
- Vi har kraftig inriktning på mjölk här, säger han. 100 mjölkkor och 100 hektar mark. Vi levererar 6000 liter mjölk varannan dag.
En svag bris får silverpopplarna att väsa lätt, i fjärran hörs en traktor. På bordet kokkaffe och kex.
Vi ska komma att prata om personligheter, om privata rum och om den gången han bara var sekunder från att lämna detta livet. Men först frågar jag om gården.

Han smet från höbalarna
Vad tänker du när du tänker på den här gården?
- Det är många goda minnen, det är ju hemmet, tryggheten, jag hade en fantastisk uppväxt här. Alltid mycket folk här hemma, massor av kompisar här omkring.
Ja, vad blev det av alla dem sen, vet du?
- En är travtränare i USA, en är åkare och bor här borta, en omkom faktiskt i en mc-olycka när han var 13...några är kvar på Gotland, vissa har man inte sett sen man slutade skolan, det blir ju så.
Du blev politiker...kunde man se det redan i skolåren, tror du?
- De som kände mig i mellanstadiet och uppåt hade nog definitivt kunnat tro det. Det var jag, en moderat och en kommunist i samma klass och vi gjorde inget annat än diskuterade politik. Och högljutt var det emellanåt. Så de som såg mig då trodde nog att risken fanns.
"Risken fanns" är dina egna ord.
- Det bjuder jag på, haha.

Lars Thomssons håller på Leksand, är stolt över beslutet att bygga elkabel mellan Gotland och fastlandet, har ingen eltandborste och äter gärna jordnötsringar vid tv:n.

Lars är en landsbygdsgrabb, det är så han ser sig. Här är han uppväxt, här han har sina rötter. Det är här, på landet, han haft "allt roligt", som han säger.
- Bygdegårdsdanserna har ju präglat en. Nummer ett på året var midsomrarna i Ljugarn. Jag och brorsan stack dit en gång trots att det låg tusen höbalar på fälten som skulle in. Sen kom regnet och allt blev förstört...som vi fick höra det efteråt av farsgubben!
Du som bara hört Lars Thomsson i politiska sammanhang skulle höra honom prata om sin ungdom på landet.
Hans berättelser sprakar av nerv och närvaro, av färger och lukter och smaken av brännvin.
Så sinnligt, så från hjärtat.
- Ljugarn, Stångaspelen och Djupvik, det var de tre viktigaste. Man lärde ju känna tusentals ungdomar runt om på Gotland. Jag tycker synd om dagens unga som inte får det kontaktnätet. Då åkte ungdomar ut på landet för att ha kul, i dag är det precis tvärt om.
Är det bra att ragga på gotländska?
- Perfekt. Hahaha. Fast nu är det ju 20 år sen jag träffade min fru så det är länge sen jag försökte. Men gotländskan är omtyckt, det märker man ju.
Hur träffade du din fru, då?
- Ska vi prata om det? Det var på dans på Snäck...en blöt afton på Snäck och så blev det som det blev.

Gillar gamla original
Lars Thomsson är ofta om inte i blåsväder så åtminstone i hetluften då det gäller hans politiska gärning.
Och han säger själv att han "är kanske lite för frispråkig ibland" vilket ger både vänner och fiender.
Men här, hemma på gården, är han tryggheten själv, men ena benet över det andra. Tillbakalutad, öppen.
Jag frågar om han är en nyfiken människa och han säger att han är extremt nyfiken.
På vad?
- Att lära mig nya saker, få nya intryck. Och jag gillar udda människor, alla gamla original som fanns, de är häftiga.
Jag tycker det finns allt färre?
- Ja, och det är synd...olikheter är en styrka. "Då alla tänker lika tänker ingen särskilt mycket" som man brukar säga. Personligheter slipas av i vårt samhälle, tyvärr.

Lars Thomsson är kommunalråd med samhällsbyggnadsansvar, byggnadsnämndens ordförande och sitter i kommunstyrelsen. Fullmäktigeledamot sedan 1991. Han gick med i CUF då han var 14 och har åkt Vasaloppet nio gånger. Fast det är inte särskilt politiskt. Bästa tiden är 5.59. Han kandiderar inte till riksdagen i nästa val.

Att vara offentlig person påverkar livet, inte tu tal om annat. Lars säger att han är mer försiktig med sitt privatliv sedan han blev kommunalråd, tänker ett extra varv.
- Kör för fort gör jag aldrig nu för tiden, det gjorde jag väl förr, får jag erkänna.
Hur hanterar du det offentlighetenn innebär?
- Som allt annat. Då jag satsar är det fullt järn...just nu ger jag politiken 60 timmar i veckan.

Herrklubb utan spärrar
Du är en person många har åsikter om, det måste du vara medveten om?
- Ska man vara högt uppsatt politiker måste man ha gott självförtroende och god självinsikt, man måste vara i balans i livet, helt enkelt. Skulle man ta åt sig av allt som sägs och vad alla tycker skulle man inte bli långlivad. Man vänjer sig, så är det.
Hur viktigt är det att ha ett privat rum?
- Helt avgörande. Mitt rum är familjen, förstås, men också att springa och åka rullskidor. Då rensar man hjärnan. Jag försöker hinna träna två, tre pass i veckan.
Om du får säga det med egna ord: hur är den private Lars?
- Ja, du...en rätt social prick, tycker jag. Jag gillar att umgås med folk.
Jag vet att du är med i en herrklubb...
- ...ska vi prata om den...
...och där är du inte är precis sen att dra en fräckis, har jag hört.
- Haha, det kan väl stämma...jag festar inte särskilt mycket numera, men när jag gör det blir det ordentligt...vi är folk som är i samma fas i livet, där kan man vara precis den man är, du skulle hänga med någon gång! Att uppträda totalt dyngrak skulle kanske inte passa så bra som kommunalråd...
...men i herrklubben går det bra?
- Det kan man väl inte förneka.
Den 30 januari 1997 klockan halv sju på morgonen var Lars uppe i tornsilon på gården för sjätte eller sjunde gången. Adrenalinhalten var hög, den jävla fläktjäveln hade stannat.
Men han glömde sätta i säkerhetsspärren när han skulle rensa munstycket och farsgubben slog på strömmen nerifrån. Men slog snabbt av den igen.
De hade ju kommit överens om att aldrig starta fläkten utan att vara säker på att ingen var uppe i tornet.
Att strömmen bröts igen räddade hans liv.
- Jag höll på att bli en inskription på gravstenen, som han säger.
Jag vet inget om silos och dess fläktar men jag hör Lars berätta och tas med till paniken där han låg under den två ton tunga silosuttagaren, vilken för dagen tack och lov var höjd 15 centimeter.
- Jag blev överkörd av hjulen...levern spräcktes, men höljet höll, om det inte gjort det hade jag förblött. Och hade jag inte kommit därifrån alls...ja, då hade jag malts till döds.

"Det var inte dags än"
Han berättar med ett plötsligt allvar, med en insikt att livet faktiskt bara var en hårsmån från att ta slut.
- Men det var inte dags än, konstaterar han.
"Inte dags än", det låter som en tro på något annat?
- Ja. Och ändå är jag inte religiös. Men visst har man funderat...det var ju en traumatisk upplevelse att hamna där under. "Om", tänker man..."om inte det eller det", så blir det ju.
Hur har du med dig den händelsen i livet?
- Jag har nog blivit mer säkerhetsmedveten. Efteråt såg jag livsfaror överallt, här och på andra gårdar. Men samtidigt trubbas det av, man glömmer, det än konstigt med minnet men det fungerar ju så.

I dag är det fredag och fredagar är familjen Thomssons heliga kväll, ytterst få offentliga uppdrag konkurrerar ut pizzan, gärna en Mexicana, från Brunnen i Roma och vinet eller ölen på bordet.

När vi bryter upp minns jag att det var en följdfråga jag aldrig ställde:
Du, hur blöt var egentligen den där kvällen på Snäck?
- Fråga min fru...räcker det som svar?
* * *
Min slutsats efter denna intervju är: Lars Thomsson är en vanlig människa. En lirare.
Och nu, när jag skrivit klart artikeln, ångrar jag att jag faktiskt inte låtit honom heta Lasse.
Jo, just det: han dricker mjölk också. Köpemjölk från affären.

"Det var inte dags än"

Den här intervjun ska handla om när Lars Thomsson bara var sekunder från döden.Men den ska handla om mycket annat också.Så varför inte ge den några minuter?