Sonen Samuel var då fyra månader och född i Sydafrika.
- När vi inte kunde få biologiska barn kändes det självklart att adoptera, säger Rolf.
Det är som att kliva in hos vilken småbarnsfamilj som helst. Leksaker och barnböcker spridda över golv och soffor. Och en drygt två och ett halvtårig kille som vill ha allas uppmärksamhet.
Det enda som skiljer är att Samuel är mörk i hyn och har krulligt svart hår och inte liknar sina föräldrar ett dugg.
- Det är ett stort ansvar att flytta ett barn över halva världen och dessutom bo på ett litet ställe där det inte finns så många barn som har ett annat ursprung. Vi vill inte att han ska bli ett exotiskt inslag utan att han får vara bara Samuel, säger Helena.
Hon och Rolf gifte sig 1994. De ville ha en stor familj, men bestämde sig för att vänta ett tag eftersom båda pluggade.
Smärtsam insikt
När det visade sig att de inte kan få några biologiska barn, blev det en smärtsam insikt som de förhöll sig väldigt olika till.
Rolf kunde ganska snabbt försonas med tanken. Helena gick igenom en ganska lång och djup sorgeprocess.
- Luften gick ur mig. Jag orkade ingenting. Det blev en plåga bara att passera småbarnsavdelningarna i affärerna. Hade inte Rolf tagit tag i det här med adoption så hade det nog dröjt väldigt länge innan det hänt något, säger Helena.
- Adoption kändes mer näraliggande än att försöka med konstgjord befruktning. Då vet man också att det blir ett barn så småningom, säger Rolf.
De bestämde sig för att söka ett barn från Sydafrika.
- De har en sympatisk matchning av barn och föräldrar. De betar inte av kön i ordning, utan den biologiska mammans intressen och önskemål för styra. Samuels biologiska mamma är väldigt intresserad av att läsa och lyssna på musik precis som vi. Sydafrika har också en uttalad önskan om kristna hem för barnen, säger Rolf.
Han är präst inom Svenska kyrkan på Gotland och Helena är engagerad i den katolska församlingen i Visby.
- Jag berättade på jobbet att vi väntade barn, men att vi inte visste om det skulle bli om tre månader eller ett och ett halvt år. Det ställer ju vissa krav på arbetsgivaren att inte veta när en vikarie ska sättas in, men det fungerade bra, tycker Helena.
Efter fem månaders väntan, den 9 juni 2006, fick de besked. I Sydafrika väntade Samuel, som fötts den 28 februari samma år.
- Då blev det bråttom. Vi var tvungna att komma till Sydafrika inom två veckor.
Helena och Rolf hade ett par dagar i Pretoria innan de skulle få hämta Samuel.
- Natten innan höll min oro mig vaken. Tänk om jag inte kan älska honom som en mamma, funderade jag. Fast när vi träffade honom blev allt så självklart.
Första månaderna
Helena visar den bok de fick, med bilder, fotavtryck och texter om Samuels första månader på barnhemmet.
- Hans biologiska mamma hade gett honom namnet Sinethemba och det har han fortfarande kvar. Det betyder "vi har hopp".
Samuel har somnat i Helenas famn. När han blir större kommer han kanske att undra varför han inte fick stanna hos sin biologiska mamma.
- Då har vi en uppgift i att förklara för honom att det inte handlade om svek och bristande kärlek. Snarare om stor kärlek, att hon ville hans bästa när hon själv inte kunde ta hand om honom.
När han blir 18 år får han se alla papper som rör adoptionen och veta namnet på sin biologiska mamma om han vill det.
Ny ansökan
Snart skickar Helena och Rolf en ny ansökan till Sydafrika. Samuel ska få syskon.
- Toppen vore om vi kunde få tvillingar, men det är ganska ovanligt, säger Helena.
Att få barn är ingen rättighet, men det borde vara varje barns rättighet att ha en familj.
- Precis som vi längtar efter barn finns det barn som längtar efter att få en familj. Bara söder om Sahara finns det 50 miljoner föräldralösa afrikanska barn. När man som vi är beredda att öppna vårt hem och våra hjärtan kan det kännas tungt att systemet kring adoption är lite trögt. Och att det handlar så mycket om pengar.