Diagnos: Bröstcancer -men vad händer sen?
Diagnosen är klar: Det var bröstcancer.Men vad händer sedan?I går berättade läkaren Elisabeth Lidbrink från Karolinska sjukhuset om några av de kroppsliga och psykologiska sidoeffekter som drabbar den som fått bröstcancer.
För att medlemmarna skulle få veta mer om olika former av behandlingar och biverkningar så bjöd Bröstcancerföreningen på Gotland in läkaren Elisabeth Lidbrink från Karolinska sjukhuset till en öppen föreläsning i går kväll. Många var intresserade, lasarettsaulan blev nästan fullsatt, och många hade laddat med frågor som behövde få svar.
<span class=MR>Får inte veta allt</span>
Det är hemskt mycket som man inte får veta som patient. Läkarna svarar på frågor, men många vet inte vad de ska fråga, eller också vågar de inte fråga för att de har för stor respekt för läkaren, säger Rut Remahl, som är Bröstcancerföreningens ordförande.
Elisabeth Lidbrink berättade rätt upp och ned om vilka effekter man kan vänta sig av olika behandlingsformer.
Den femåriga hormonbehandling som så många kvinnor måste genomgå är en viktig behandling som effektivt minskar risken för återfall, men som samtidigt ger trista biverkningar: Svettningar och blodvallningar kommer som brev på posten, och man kan också bland annat tvingas leva med ett latent illamående.
<span class=MR>Oönskade effekter</span>
Och den cytostatikabehandling som många får i förebyggande syfte är också bra, men ger sina oönskade effekter. Även om illamåendet ofta går att medicinera bort, så kan just dessa mediciner som ska ta bort en biverkning ge upphov till andra, som förstoppning, huvudvärk, sömnsvårigheter och viktuppgång är bara några i raden.
Elisabeth Lidbrink tycker att det är viktigt att patienten berättar för sin läkare hur det är fatt:
Vid en behandling som inte är botande måste fördelarna överstiga biverkningarna. Man måste som läkare tänka på att man behandlar en patient, inte en tumör!
<span class=MR>Tåliga patienter</span>
Men patienter är också tåliga och beredda att underkasta sig tuffa behandlingar när så krävs, det har Elisabeth Lidbrink märkt:
När det handlar om botande behandlingar är man beredd att stå ut med mer. Ofta är patienten beredd att utsätta sig för mer än vad personalen tror.
<span class=MR>Remiss krävs</span>
Oro följer i cancerdiagnosens spår. Och oron för bröstcancer finns också bland de kvinnor som inte har drabbats. På Gotland finns sedan en tid tillbaka en bröstmottagning på lasarettet, men för att få komma dit måste man först ha en remiss från sin distriktsläkare.
Onödig tidsspillan, tycker Rut Remahl och de andra i Bröstcancerföreningen. De har stött på sjukvårdspolitikerna för att få en ändring i den saken, utan framgång.
Elisabeth Lidbrink tycker att föreningen har rätt i sak.
Det är ett vansinnigt klumpigt system när man först måste köa till sin husläkare innan man kan remitteras vidare. Alla vinner på att utredningstiden går fort, menar Elisabeth Lidbrink.
Så jobbar vi med nyheter