"Det kändes bra att få veta att jag hade det", berättar Alicia Modigh om när hon fick sin adhd-diagnos i mars.
När Alicia Modigh gick i årskurs ett på Polhemsskolan kunde hon ofta drömma sig bort – in i en sagovärld. I den världen som hon kallar det magiska halsbandet var hon en superhjälte som räddade alla från det lila monstret. Och som alla hjältar hade hon superkrafter, där hon kunde flyga och göra alla människor goda.
Men sen kom hon tillbaka in i verkligheten igen, där svenska och matte stod på schemat och en lärare som väntade på att uppgifterna skulle vara klara innan lektionens slut.
– Ibland när vi fick uppgifter som skulle göras klart under lektionstid så var det ofta jag fick ta med den till fritids och försöka göra klart den där. Det var omöjligt för mig att fokusera, säger Alicia.
Även Alicias föräldrar Anton och Tessie Modigh hade noterat att hon inte alltid hängde med i skolan på grund av sitt dagdrömmande.
– Alicia berättade att hon bara kunde sitta och lyssna en liten stund, sen försvann hon in i sin värld. Det var kämpigt för att hon inte hann med allt i skolan. När vi pratade med lärarna sa de att hon var duktig, men att hon försvann bort då och då. Jag och Tessie gick i tankarna att kolla vad det kunde vara, men sen kom Alicia själv och sa att hon ville ha en utredning, berättar Anton Modigh.
Förra sommaren, inför årskurs tre, hade Alicia sett ett klipp på Youtube där en kille berättade om sin adhd-diagnos.
– Jag kände att det han pratade om var väldigt likt mig, då gick jag till pappa och berättade om det, säger hon.
Något Anton Modigh har lärt sig efter att Alicia blev diagnostiserad med adhd är planering.
"När vi har Alicia med på tåget är det inga problem så länge det finns rutiner", berättar han.
Det var Alicias skola som tog kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, på Gotland, i början av november förra året. Redan nio dagar senare hade de sitt första möte. Just hur lång tid det tar till ett första möte med barn- och ungdomspsykiatrin runt om i landet är något som varit omdiskuterat den senaste tiden. Enligt siffror från Sveriges kommuner och regioner, SKR, är Gotland tillsammans med Kalmar de enda bland Sveriges 21 regioner där fler än 90 procent av alla barn som står i kö till BUP får hjälp i tid.
– Vi har säkert varit på tio olika möten med dem under denna period för att få fram en korrekt utredning och för att de ska förstå Alicias behov. Så det har verkligen varit över förväntan och Alicia såg framemot varje möte vi skulle ha med dem.
Drygt tre månader senare kom beskedet att Alicia har adhd.
– Det kändes bra att få veta att jag hade det. När jag väl hade fått reda på det så var det flera kompisar runt om som också hade det. Då kändes det skönt att veta att det faktiskt är många som har det, inte bara jag, säger Alicia.
Ganska direkt efter att de fått beskedet om diagnosen, gick Alicia ut och berättade om det i sin klass. Men mottagandet från kompisarna togs inte emot lika väl som hon hade hoppats.
– De trodde inte på mig för de sa att jag inte brukade bli arg eller så och därför kunde jag inte ha adhd, säger Alicia.
– Det finns många fördomar om personer med adhd att det bara skulle handla om att man får utbrott, är arg och utåtagerande. Men Alicia var inte alls det i skolan, utan hon höll det inom sig, säger Anton.
Kontakten med BUP fortsatte efter utredningen med uppföljningssamtal varje vecka, där bland annat medicinering kom på tal i ett tidigt stadium. Något som Anton Modigh var skeptisk till i början.
– När de började prata om medicinering var jag först emot det, då jag inte tyckte att man skulle ge medicin till någon så ung. Men sen fick vi information om vad för medicin som finns och att medicinen funnits länge och både testats och använts av många.
Ett par veckor efter att diagnosen hade ställts kunde Alicia börja med medicinen. Ett läkemedel för adhd som ska hjälpa till att bland annat förbättra uppmärksamheten, koncentrationsförmågan och minska ett impulsivt beteende.
– Jag tror att de är snabba med att erbjuda medicin eftersom den också funnits så pass länge och för att man har koll på eventuella biverkningar i dag. Sen var det ju upp till oss som familj hur vi ville göra. Vi kände ju att om det här kan göra skolan lättare för Alicia så är det värt det, säger Anton.
Hur tycker du, Alicia, att medicinen fungerar?
– Om jag skulle ha bildlektioner en hel dag så skulle jag gärna slippa medicinen. För när jag tar den så kommer jag inte in i min fantasivärld och då är det svårare att tänka på vad man kan måla för något. Men den hjälper mig att fokusera mer när det behövs som med matte eller svenska, säger Alicia.
Under sommaren har Alicia fått ta uppehåll från medicinen, men när det blir dags att påbörja årskurs 4 på Polhemsskolan kommer hon att börja med medicinen igen.
– Det har inte funnits någon anledning för henne att hålla den koncentrationen nu när hon varit ledig. När vi sätter i gång med medicinen igen ska vi även se över doseringen. För när Alicia kom hem efter skolan hade medicinen hunnit gå ur kroppen, då blev det oftast ganska intensiva konflikter om att göra läxorna och annat, berättar Anton.
Alicia såg ett klipp på youtube där en kille berättade om sin adhd-diagnos och tyckte att det lät väldigt likt henne.
Hos en person utan adhd reglerar melatoninet i kroppen ens sömn och vakenhet. På kvällarna ska melatoninet gå ner och göra så att vi kan sova, men för en person med adhd går melatoninet upp och ner under dagen. Därför har Alicia även fått läkemedlet melatonin som ska hjälpa henne att sova på nätterna.
– Nu förstår vi ju varför hon kunde vara upp till tolv på nätterna och varför det inte gick att få henne att sova. När man också ser tillbaka till förr i tiden så var man mer anpassad till ett annat klimat, säger Anton.
– På den tiden var det personer med adhd som jagade och vaktade på nätterna, fyller Alicia i.
– Precis. I dagens samhälle är det ju tidiga morgnar som är standard, men det fungerar ju inte för en person med adhd där hjärnan klarar av att ta in max 15 minuters information åt gången. Det har vi fått lära oss att det gör den för att man ska vara alert om något händer, dag som natt, säger Anton.
Vad har ni lärt er efter diagnosen?
– Just det här med planering är väldigt viktigt. För annars blir det svårt för henne att ha koll på tider eller packa saker, hjärnan är hela tiden någon annanstans. Jag kan fråga "har du packat ner bandyklubban", men så kommer hon ut med en docka i handen, berättar Anton.
– Jag går in i någon värld och så kommer jag ut ur mitt rum med något helt annat, skrattar Alicia.