Direktören som ville vara på turné
Peter Lindvall hade inte haft något emot att vara rocktrummis på turné.Istället är han vd.Men med ett vinrött Yamaha-set i källaren.- Jag går ner och slår av mig lite ibland, säger han.
Om fotboll, jazzrock,vänskap och barn och om vem han egentligen är, Peter, där bakom vd-kostymen och slipsen.
Han bjuder på espresso från den rätt nya kaffemaskinen, han fick den då han fyllde 40 i februari.
- Jag har precis lärt mig den, säger han. Jag dricker inte så mycket kaffe hemma men när jag gör det vill jag ha gott kaffe.
Innan vi ses har han lämnat barnen; minstingen på dagis, mellangrabben på skolan, den äldsta killen reder sig rätt mycket själv nu.
Det är Peter som oftast sköter morgonlämningarna innan har går till jobbet som vd för Länsförsäkringar Gotland.
När du tänker på barnen, Peter, hur tänker du då?
- Ansvar och glädje, tror jag...de är ju extremt beroende av att vi tar hand om dem. Ibland funderar jag på om jag är en tillräckligt bra pappa, sen tänker jag att jag nog är rätt okej. Ibland är man inte värd vatten, ibland har man hur mysigt som helst.
Jeans och tröja
När du blev pappa...var det nåt som blev som du inte räknat med?
- Bristen på egen tid...eller snarare tvåtid, det är ju verkligen lyx de gånger Erika och jag kan göra nåt ihop bara vi två. Men också...det spelar liksom ingen roll hur jäkligt man kanske haft på jobbet, när man kommer hem till ungarna är det oväsentligt, så är det ju.
Peter Lindvall har arbetat i försäkringsbranschen i snart 20 år. Det var därför, för ett jobbs skull, han flyttade till Stockholm 1989.
Men också för en tjänsts skull, den han har nu, som familjen återvände hem för fyra år sedan, 2004.
Den här dagen, efter intervjun, ska han till kontoret, förbereda en kommande bolagsstämma, skriva några brev...en skrivbordsdag, som han kallar det.
Han har klätt sig i vit randig skjorta och pullover, ett par snygga svarta byxor. Ingen slips i dag, men det händer.
Kostym och slips, Peter...när blev du en kostymmänniska?
- Det är ju en del av vardagen i min bransch, det är den klädsel som gäller, det är en del av rollen...kostymmänniska, haha...för tio år sen, tror jag, när jag fick min första chefstjänst.
Skulle du kunna komma till jobbet i jeans och tröja?
- Om jag inte har kundmöten, visst...som i dag, ett par svarta jeans och en snygg tröja. Jag menar, det är hel och ren som gäller, vi ska vara välkomnande för kunden, men...
Ja?
- Jo, samtidigt finns det ju inget skönare än att komma hem och dra på sig myskläder och hasa omkring i raggsockor.
Skulle du vilja ha den typen av kläder på jobbet?
- Ibland kanske. Men jag skulle aldrig göra det.
Så hur mycket av chefsrollen sitter i klädseln?
- Ingenting egentligen. Det är utstrålningen, kunnandet och engagemanget som är det viktiga. Men klädseln är ju en del av det hela, visst är det så.
När du ser dig själv i annonser och reklamfoldrar, vem ser du då?
- Det är helt och hållet den roll jag representerar. Men förhoppningsvis kopplat med lite personlighet.
Nära och goda vänner
Peter Lindvall är uppvuxen i Pilhagen i Visby som en av tre bröder. Det var fina uppväxt-år, säger han, fyllda med kompisar, rockdrömmar och fotboll, mest i IFK Visbys tröja ("jag var nog ganska lat, gnuggade mellan mittfält och anfall").
När han var riktigt liten ville han, berättar han, helst av allt bli bonde. Sommarlov hos mormor och morfar på gården i Levide, där körde han traktor och umgicks med djuren.
- Men jag är för ohändig, jag hade aldrig kunnat bli bonde. Men det var fina somrar, såna som man önskar att alla barn kunde få uppleva.
Vad är viktigt i ditt liv i dag?
- Ja, du...alltså, familjen är viktigast, men för att trivas med det måste man också ha nåt annat också, jag har ett bra jobb som jag tycker jättemycket om...att hitta den balansen i livet, det låter lite klyschigt, va?
Det tycker jag inte.
- Men samtidigt, om jag ska vara ärlig, en vanlig vecka träffar jag ju mina kolleger mer än mina ungar.
Vi dricker av kaffet och Peter äter frukost, två tekakor med ost, skinka och tomat. Han är uppmärksam under intervjun, viker sällan med blicken, tar rätt god tid på sig innan han svarar.
Han kommer sen, när jag slår ihop blocket, att ärligt säga att det hela kändes bra men inte till 100 procent bekvämt.
De personliga frågorna är ju av annat snitt och med annat fokus än de han annars får, om räntor och nylanserade fondsystem.
Jag frågar om vad mer som finns i det där andra, förutom familjen, som är viktigt i hans liv.
- Vänner, säger han. Nära och goda vänner.
Berätta om vänskap.
- I gymnasiet hade man ju massor av polare, de fanns överallt, samtidigt var det ju inte såna man delade sitt innersta med. Nu har jag ett fåtal nära vänner som jag pratar om allt med, ibland vill man ju ha ett killperspektiv på saker och ting. Och jag märker ju att de saker jag själv funderar på går andra också och funderar på, hur man ska räcka till, hur man blir en bra pappa, såna vardagssaker.
Det är kul - en kväll
Lever ni kostymliv hemma med fina bjudningar och konversation snarare än prat?
- Nej, du, jag bär hem pizzakartonger, jag också, om det är det du menar. Jag har få kostymvänner och det livet skulle aldrig funka med tre barn, men visst, det finns nog de i min bransch som lever det livet, ja, det vet jag att det gör.
Apropå vänskap hade Peter avgångsklass från gymnasiet 20-årsjubileum i somras, 20 år sen de lämnade samhällsvetenskapliga linjen och slängde sina stundentmössor från Säveskolans trappa.
Att ses igen, Peter. Hur var det?
- Det man har gemensamt är ju svunnen tid, då var man kanske en annan person med andra värderingar. Nu hade alla ett vuxet liv med jobb och barn, en del hade skilsmässor bakom sig...jo, det var häftigt att se vad som hänt. Och det tog inte lång tid innan man var tillbaka och snackade om gamla lärare och sånt.
Var det kul?
- Jag kan tycka att det är kul en kväll, att träffas och snacka, samtidigt är det ingen av dem jag umgås med längre.
Var det i så fall bara roligt eller fanns det något tungsinne i att mötas igen?
- Nej, det tycker jag inte. Det är väl i så fall att man blivit äldre, vi är medelålders nu. Vid såna tillfällen märker man hur tiden gått. Gymnasiet är 20 år sen, vänder man på det och ser 20 år framåt, så...
Han kunde inte låta bli, Peter. Kunde inte hålla sig. När han och Erika fick sitt första barn sålde han det trumset som ändå bara stod och dammade.
Men i fjol, i april, skaffade han ett nytt. För att han saknat spelandet, hamrandet, vispandet.
- Jag kollade på Blocket och hittade ett som var perfekt. Så nu sitter jag nån gång i veckan och lirar. Jag brukar säga att jag ska ner och lägga i tvättmaskinen, haha.
Vi går ner dit och Peter sätter sig och lägger en stadig rytm, om inte annat så för bildens skull, för att vi ber honom.
Yamaha-setet står i ett hörn bland skridskor och regnjackor och stövlar och såna saker som familjer i allmänhet har fast de knappt vet om det.
Toblerone-last
Förr, under gymnasieåren, satt han i replokaler och på krogscener; Teatercafét, Änkan, såna ställen, lirade för en starköl och 500 spänn. For runt i sin Fiat med trumsetet i bakluckan, drömde om en scenkarriär.
- Jag spelade allt. Hårdrock, jazz...ett band hette Silly Boys, det var tillsammans med bröderna Lytholm bland annat. Vi spelade instrumental jazzrock och blev rejält nedsablade av Kjell Häglund som skrev "rockrutan" i GT då. Och jag spelade med Anders Osborne ett tag, han har ju sin karriär i New Orleans nu.
Saknar du spelandet?
- Jo. Och det märker man inte minst när man träffar gamla spelkompisar, det blir lite nostalgi. Det är kul minnen.
Vi rundar av intervjun. Det är nu han säger det där om att det inte hela tiden kändes till 100 procent bekvämt. För att det blev kom så nära.
Och så nämner han den 2sidor-intervju jag gjorde med hans bror, Johan Lindvall, Svenska spel-ansiktet, i somras. I den avslöjade Johan sin största last: chips och dip.
- Det har han fått höra! Och det värsta är ju att det stämmer, han äter väldigt mycket chips och dip.
Du själv, då?
- Chips? Det händer. Men jag är mer såld på lösgodis och Toblerone.
Till sist bara, Peter, läser du det finstilta när du köper något?
- Jo, oftast. Det är väl en yrkesskada...när jag skulle förstå kaffe-maskinen fick jag läsa det för att begripa nåt.
Förstår du alltid vad det står?
- Inte alltid, haha.
Ålder: 40. Familj: Hustrun Erika, barnen David, 14, Simon, 10, Kajsa, 3. Bor: Villa i Visby. Yrke: Vd på Länsförsäkringar. En bra bok: Stieg Larssons Millennium-trilogi. En bra skiva: Bruce Springsteen - Magic.
Så jobbar vi med nyheter