Vi for till fjälls och det var då Rick och George dog så jag lade mig i en soffa och lyssnade till de döda. Rick Parfitts röst i Status Quo-favoriten ”Rain” och George Michael i fina ”Jesus to a Child”.
Jag lyssnade på fler döda, på Leonard Cohen-albumet ”You want it darker” och förstås på Bowie, jag har alltid lyssnat på Bowie.
Jag tittade på snön där ute. Lika mycket som jag alltid lyssnat på Bowie har jag tyckt om snö när den är i den mängd att det går att göra någonting med den, åka längdskidor, till exempel, som vid svärfars fritidshus i Bruksvallarna.
Så många som tystnade, det fick vara nog till slut. Så stod det också på sociala medier. Nu räcker det, stod det.
Men ändå verkade det som att det fanns ett slags hopp om att ytterligare någon hjälte skulle hinna dö. Dödsdörren hölls liksom öppen för att listan skulle kunna fyllas på. Men så tog året ändå slut till slut.
Det är så lätt att skriva ”det räcker nu”. Och visste räckte det. Ingen vill att ens favorit ska dö. Men de där artisterna är ofta på armlängds avstånd, människor vi inte känner.
Ibland kryper döden in under skinnet. I somras gick svärmor bort och gjorde ett hål av juli, men henne förde ingen upp på någon lista om vilken det sades att det räcker. Hon hade heller inte där att göra, hon var inte en bland många, hon var en enda, unik.
Så är döden när den drabbar hårdast. Den är aldrig en i mängden. Den är alltid en solitär och sin egen svärta, förminskande resten av världen.
Först ett halvår efter att ett ungt par försvann i ovädret vid byn Mässlingen en vinternatt för många år sedan nu, hittades de döda där snön legat djup. De irrade bort i snöyran och frös sedan ihjäl.
Vår fjällgranne var med och letade och när de inte kunde hittas vid liv var det en del av även honom som dog. Så hårt slår döden när den kommer nära.
Det goda, i den mån det finns något enda uns att gott, är att de som lämnar oss gör vår egen tid på jorden än mer värdefull.
Åtminstone tänker vi, jag, så. Nu ska jag ta vara på varje stund, tänker jag. Den tanken håller i en halvtimme, sedan är jag åter i stressen. Döden kan komma i morgon eller om fyrtio år, den egna hädanfärden är alltid lika fjärran.
Jag lyssnade till Josefin Nilsson också, hennes enda soloskiva ”Shapes”. Den är makalöst bra. När jag hör låten ”The film I’d like to see” händer det att mina ögon tåras. Josefin dog förra året, jag kom att lära känna henne lite grand i slutet av hennes liv. Så glad jag är för det.
Hon hör inte hemma på någon lista, hon var inte en av många, hon var bara sin alldeles, alldeles egen.